Veckans Profil - Ankie Olsson

Veckans Profil - Ankie Olsson

Vi befinner oss i storstaden Teheran och året är 1975. Det här är den tiden då Shahen fortfarande har makten. Ankie är tjugoett år gammal och hon har åkt ner till Iran från Sverige — från landet till storstaden. Hon slås av de praktfulla konsthantverken, med mosaiker och på hotellet är vattenkranarna av guld. Det är en prakt och flärd, god mat och fester hos societeten som hon så fantiserat om att få uppleva. 

Tillbaka i Sverige och till Ankies köksbord, idag 2018, minns hon tillbaka till alla förväntningar som hon hade på resan till Iran. 

- Min väninnas syster var gift med en Iransk man och de bodde i Teheran och vi hade bestämt oss för att besöka henne. Blåögt såg jag fram emot att få uppleva livet i den överklass som de tillhörde och hade tillgång till. 

- Men det var på de överklassfest som en kvinna tog mig åt sidan och frågade ”Ankie, vad gör du här, du har ju en själ”. Det var då jag kände att jag inte hörde hemma där. Jag började formulera mina värderingar och de har jag än idag. Alla människor är lika mycket värda och jag försöker bemöta alla människor på samma sätt. 

- Sen längtade jag tillbaka till min bonde i Ockelbo, minns Ankie och ler. 

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


Bonden i Ockelbo var Urban Olsson, son till Sten Olsson, som Ankie träffat på en dans i Bollnäs, 1974. 

- Jag pluggade till sjuksköterska och var i sluttampen. Jag hade bestämt mig för att inte kära ner mig för det skulle störa studierna. Men det sket sig. Men jag klarade av studierna också!

- När vi kom tillbaka till Sverige hämtade Urban oss på flygplatsen och min mun gick i ett, jag pratade och pratade. Jag hade inte kunnat prata av mig med någon om alla intryck och nu fick Urban höra om allt. 

Ankie är född i Östersund och som ettåring flyttade familjen till Ånge. Pappa Henning arbetade för Kooperativa Förbundet (konsum) och fick ofta nya befattningar på nya orter, inom skoförsäljningen. 

- Han var född i en konsumbutik, berättar Ankie. När jag gick i femman blev pappa avdelningschef i en butik i Bollnäs och familjen flyttade dit. Mamma Majlis var hemma med min lillebror Håkan.

- Jag minns en period i Ånge. Vi bodde i ett hyreshus och det vimlade av andra ungar. Vaktmästaren farbror Zetterlund gjorde massor åt oss barn, som att bygga en lekstuga med möbler och han var väldigt omtyckt. Jag är född på Svenska flaggans dag — som det hette då — och jag minns hur mamma frågade varför jag var sur på min födelsedag. 

- ”Hela Ånge flaggar för min födelsedag, men inte farbror Zetterlund”, sa jag trumpet. 

I mitten på sjuttiotalet flyttade Ankie och Urban till en lägenhet vid ”Gotan” i Ockelbo. Något år senare till gården Björklunda, där Urban drev ett jordbruk tillsammans med sina bröder. Första barnet, Marcus, fick Ankie 1979 och andra pojken, Viktor, 1981. 

- Svärfar Sten hade köpt ägorna och huset där vi nu sitter, och det började med att vi använde det här huset som sommarvistelse. Det var nedgånget då och vi levde här över sommaren. Pojkarna fick växa upp i en miljö där vi var flera familjer som gjorde saker ihop och där det var massor av barn som de lekte med. 

- I vår familj har vi alltid uppmuntrat att var och en ska få vara och bli den dom vill. Det tror jag inte minst visade sig på grabbarna som har gått olika vägar, och Urban håller på med sin grej. Ja, och jag håller på med min grej, säger Ankie och tänker efter. Som jag tror varit att försöka hitta vad min grej är, fortsätter hon och ler. 

I samtalet om Ankies liv och hennes minnen är det både ett utforskande och ett rannsakande. Hon vänder och vrider på situationer som hon själv upplevt, ofta kan en tanke komma med nya insikter. Hon ställer ofta frågor, snarare än påståenden och bjuder in till att den som är åhörare också ska få säga sin tanke. 

Ankie går igenom de olika kapitlen i livet. Hur hon efter studierna fokuserade på arbete och förhållande, sedan kom familjelivet med småbarn då trappade hon ner på arbetet och började med odling och hon sydde kläder och stickade. 

- Jag har alltid haft en skapande sida och en period växtfärgade jag garner tillsammans med Rita Allard. Sen var jag även med i Tiljan, teatern, under många år och hade en del roller. Christer Dahlberg jobbade mycket med att jag skulle våga ta fram energin och styrkan i mig. 

- Jag har tänkt mycket på det där, det kändes lite farligt att släppa loss. Jag har även sjungit i kören, Konvaljerna. Sång handlar mycket om inre kraft och att vara en del i en helhet.Man får rysningar när alla stämmor är synkade.. Jag ser fram emot att börja sjunga nu igen under våren.

Sommarhuset blev permanent-boende 1984. Första året i huset rustade de och Ankie minns hur hela familjen duschade i vattenkannor ute på gården.

- Det var både härligt och arbetsamt. Det var kanske att ta det i fel ordning att både ha småbarn och ett familjeliv och ta tag i hela rusten, men det gick. 

Men 1984 blev också ett mörkt år. 

- I november det året dog Urbans pappa Sten och på nyårsafton samma år dog min pappa Henning. Det var ett tufft år. Sten stod hela familjen väldigt nära och min pappa Henning var som en bästa vän. Hur vi tog oss framåt vet jag inte riktigt. Det var en vardag som skulle tas om hand. Tuffast var det nog för lilla Viktor som undrade vem som skulle laga hans leksaker nu när farfar inte kunde det längre. 

Ankie fortsätter se tillbaka på sitt liv. När barnen blev äldre började Ankie arbeta som distriktssköterska. När barnen flyttade ut blev hon chef. Mellan 2000 och 2014 var hon chef inom tre olika verksamheter i primärvården. Ankie beskriver det som ett givande arbete där man får vara med där besluten tas och främst se medarbetare utvecklas.  Men hon kommer fram till att hon ofta misslyckas med att lyssna på sig själv när hon är klar med ett arbete och bör gå vidare. 

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


- Första gången jag blev utbränd, då arbetade jag femtio procent fackligt, femtio procent som distriktssköterska och femtio pluggade jag vårdvetenskap. Det blev för mycket. När jag fick hjälp efter jag blev utbränd kom insikten  att jag nog tröttnat på arbetet som distriktssköterska och sökte nya utmaningar, men ändå höll kvar i det gamla. 

- Andra gången jag gick in i väggen var jag chef på ett fjärde ställe, det var egentligen bara tänkt en kort tid under rekrytering av ny chef. Av olika anledningar blev det längre och jag hade inte riktigt orken till det. Jag sprang ifrån mig själv.

- Det halvåret efter utbrändheten var, trots allt, ett fantastiskt halvår där jag tog mig själv tid, tog promenader och gick ut i skogen. Halvåret senare åkte jag själv till en Ayurvedisk retreatort i Indien. 

Ayurveda anses vara världens äldsta hälsosystem och ingår i Indiens offentliga sjukvårdssystem.

Ankie berättar om hur Urban är utbildare inom Transcendental meditation (TM ) och hur hon själv ser tekniken som en viktig del i hennes välbefinnande.

-Det finns många olika sätt att ta hand om sin hälsa. Men när jag mötte Ayurveda kände jag att jag hittat rätt. För mig är Ayurveda ett mer grundläggande sätt att ta hand om sin hälsa. Det handlar både om vad vi äter och vår livsstil. Det är en helhetssyn som ser till individens behov. Det som är bra för dig är inte nödvändigtvis bra för mig, till exempel i kosten. 

-Ayurveda har blivit populärt inom hälsobranschen. Men istället för att ha en helhetssyn plockar de russinen ur kakan, som vi gärna gör inom den västerländska hälso- och sjukvården - och lanserar de något som snabbt och enkelt ska göra oss smala, lyckliga och friska.

-Ett bra sätt att ta itu med problemet om du till exempel har ont i magen, är att se på hur du äter. Sitter du ner i lugn och ro, tuggar du ordentligt och är det någon näring i det du äter? Det är enkla sätt att förbättra sin hälsa genom ett ayurvedisk förhållningssätt. Det behöver inte vara så märkvärdigt. 

2012 åkte Ankie och Urban till Indien första gången på en meditationskurs. 2015 åkte Ankie själv till ett Ayurvediskt retreatcenter. 

-Det var som att jag hittade hem. Dit kommer människor från världens alla hörn, men där, på den platsen, lägger alla av sig sina titlar och sina religioner, de är bara sig själva. Jag är Ankie, vem är du? 

-När folk frågar mig om den stundande pensionen säger jag det, jag kommer jobba deltid så länge jag orkar och har lust.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


Hon har planer på att själv utbilda sig till lärare inom TM och hon vill utforska mer inom Ayurveda. 

- Sen har jag även planer på att gå pilgrimsfärd i Spanien och jag vill se Machu Pichu också… det finns så mycket kvar att utforska. 

10 år, 100 böcker, 1000 samtal

10 år, 100 böcker, 1000 samtal

KUXABLADET - V2, 2018

KUXABLADET - V2, 2018

0