Veckans Profil - Frida Mörnerud

Veckans Profil - Frida Mörnerud

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Aprilsolen kämpar med snön och dess skarpa sken reflekterar sig mot växthusets glastak där vi står med Frida Mörnerud och pratar om hennes liv, familj, trädgårdsmästaryrket och konsten.

Just snön är ett stressmoment, berättar Frida som är i full färd med att planera den nya utbildningen på Wij Trädgårdar i samarbete med Bollnäs Folkhögskola.

– Förra året den här tiden hade vi redan beskurit rosorna, men nu på grund av all snö, ligger vi minst två veckor efter. Våren har inneburit en del schemaläggande från min sida så att eleverna på den nystartade trädgårdsutbildningen får gå igenom alla moment under våren. När snön väl försvinner kommer det bli ett väldigt intensivt arbete.

Men kodyngan, gödslet har de tagit in till växthusets odlingsbäddar. De små plantorna som sticker upp i såbrätten ska sedan föras över till pluggbrätten därefter krukas och placeras i den större delen av växthuset. Närmast är det tomaternas tur att planteras i de nybearbetade och gödslade bäddarna.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


– Det är roligt när fröpåsarna kommer och jag tänker här kommer hela trädgården med posten. Sedan börjar allting i ett miniformat.

Frida kommer ursprungligen från Örebro men vid tolv års ålder flyttade familjen till Öland. Mamma Ammie och Bo Mörnerud, Frida och hennes två äldre bröder Oskar och Niklas.

– Pappa är konstnär och har betytt jättemycket för mig och vi var ofta i hans ateljé och var vi uttråkade tog han fram en lerklump till oss att skulptera med eller något att måla med.

– Eftersom min pappa och mina bröder är fågelskådare har jag växt upp på de där blåsiga strandängarna på Öland. Då när jag var liten hatade jag att står där i regnet, bland oljerockarna bara för att se någon udda fågel.

– Men nu är jag ju likadan själv har jag märkt och det är till exempel helt fantastiska blåklockeängar i Åmot! Förra sommaren tvärnitade jag där och tvingade ut barnen ur bilen för att de skulle få uppleva det ögonblicket. Det är samma visa när Vallsjön ligger spegelblank, då måste vi bara bada även om klockan är nio på kvällen och barnen kanske borde sova… Man har ju ofta en bild i teorin om hur saker och ting ska bli. Som när vi ska sätta potatis hemma. Man kan likna det vid hur det är när familjen ska pynta julgranen — i praktiken slutar det med att barnen kastar upp julpyntet på grenarna och visst barnen kastade potatisen i fårorna. Så sätta potatis ska vi nog sluta med, skrattar Frida.

– När det kommer till relationen med mina barn tänker jag på vilken förebild min mamma är och hur mycket mer tålamod hon hade med mig än vad jag någonsin kommer att få.   

Kring tjugoårsåldern gick Frida en rad utbildningar i idéhistoria, litteraturhistoria och naturvård.

– Naturintresset har jag ju också alltid haft sedan barnsben men just det att jag skulle bli trädgårdsmästare tog fart efter en föreläsning av Lasse Krantz. Det här har jag aldrig berättat för honom men han höll en föreläsning på en helgkurs på en folkhögskola om trädgårdskonstens historia — på det där fantastiska sättet som bara han gör!

– Jag var så inspirerad men också frustrerad efter den där föreläsningen. Jag pratade hela tiden om hur jag liksom missade tåget, hur det gick från perrongen och hur jag stod kvar. ”Men nu vet du ju vad du vill göra, det är ju jättebra” sa mina bröder till mig och på den vägen är det.

– Men jag hade en enorm respekt för yrket. Det skulle inte räcka med en utbildning för att jag sedan skulle våga mig ut i yrkeslivet så jag började vid Skillebyholm i Järna i ett år sedan läste jag Capellagårdens trädgårdsutbildning på Öland för att avrunda med Dacapo en treårig högskoleutbildning i trädgårdshantverk i Mariestad.

– I Mariestad, på skolan där, träffade jag Elin Stark, trädgårdsmästare och kollega här på Wij trädgårdar — vi har liksom följts åt. Men framförallt träffade jag Pär Erlandsson som gick bygghantverkslinjen där, som sedan blev min sambo. Det var nog ett väldigt avgörande möte för min del som person och för den inriktning som mitt liv tog efter det att jag träffat honom. Efter det att jag verkligen valde Pär såg jag en helt annan framtid för mig själv än vad jag tidigare sett. Hade jag inte träffat honom hade jag kanske flyttat tillbaka till nån stad och sökt jobb i nån park men nu såg jag ett liv på landet och kanske en möjlighet att vara mer självförsörjande. Och det var nog eller är nog för hans enorma energi och kapacitet, som smittade av sig, som gjort att jag också kunnat se möjligheterna.

För sitt examensarbete åkte Frida till Cornwall i England och studerade och fick vara med i ett arbetslag som arbetade med viktorianska trädgårdar.

– Jag gjorde ett examensarbete viktorianska köksträdgårdar och snittblommor. Det räckte liksom inte med att teoretiskt skriva om det utan jag åkte över till England och gjorde det också i praktiken, säger Frida och skakar på huvudet åt sig själv. Jag tänker att jag har kapaciteten och jag behöver få det utloppet.

Det här var 2006. När Frida var hem till Sverige var hon upp till Ockelbo en vecka på praktik vid Wij trädgårdar och hon träffade Lars Krantz och den dåvarande trädgårdsmästaren Klas Rosenberg.

– Efter ett halvår hörde de av sig från Ockelbo. Det var först Yngve Gunnarsson som hade ett konstprojekt på gång i byn. Då hade jag varit här och fått kläm på platsen. Men Ockelbo låg ändå väldigt långt bort från familjen och vännerna och hur skulle jag livnära mig på en femtioprocentstjänst?

– Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till. Men helt plötsligt satt jag i en slags intervju med Lasse och Yngve där jag minns att Lasse tillslut erbjöd mig en hundraprocentstjänst som trädgårdsmästare i minst sju år. Det var väl hans sätt att säga att en plats som Wij behöver en trädgårdsmästare som kan tänka sig ha en långvarig relation till trädgården.

– Jag var nog väldigt nervös, men jag tänkte att en säsong kan jag i alla fall bo i Ockelbo. Men sedan blev det så att jag och Pär väntade Inez efter det första året i Ockelbo och då förändrades också ens förhållningssätt till bygden. Helt plötsligt blev vi förankrade på ett helt nytt sätt. Vi fick en förskoleplats i Åbyggeby, vilket betydde jättemycket för oss. Vi började lära känna andra föräldrar och vi trivdes väldigt bra i byn och i huset i Vallsbo. Sedan fick vi Leon, 2012.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


En säsong blev alltså flera och nu har hon varit trädgårdsmästare på Wij trädgårdar i mer än tio år.

– Wij trädgårdar är verkligen ett landsbygdsprojekt och även om det har varit toppar och dalar har jag haft turen att arbeta med Lasse och alla andra kollegor på Wij. Han har verkligen varit en mentor för mig och han har en förmåga att aldrig ge upp. Sedan är han en äkta humanist också, han ser människor.

– Men han ger också mycket utrymme oss som jobbar här att skapa något eget och stå för egna lösningar.

Frida är väldigt målande i sin beskrivning av både sitt yrke, sin familj och sitt liv. Det sprudlar av intryck. Men målandet är också något hon bokstavligen håller på med.

– Nu när barnen är lite större och jag får mer tid till mig själv har jag greppat penseln igen, säger Frida och reser sig upp.

Hon springer iväg in i personalrummet och kommer sedan ut med en portfolio under armen.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


– Det här, förklarar hon, är mina målningar av kålblad, i gouache.

– Kålblad är de vackraste som finns och komplementfärgerna ger sådan effekt! Och med gouache kan jag lägga lager på lager med täckande färg och jobba från mörkt till ljust. Det är verkligen att vara i nuet, att sätta sig och måla.

– Vi har många gånger varit i valet och kvalet om vi skulle vara kvar i Ockelbo men till slut byggde vi ut huset med en slags glasveranda och där sitter jag nu och målar och har tid för mig själv.

– Jag hade till och med ett vernissage, säger Frida och skrattar. Det var bara för mina närmaste kollegor och vänner, men även om det bara var för en handfull personer kändes det bra och stort att jag äntligen kommit igång med målandet igen och det ville jag fira.

Matintresset är också något som växt fram med tiden och yrket.

– Jag ser ju hur barnen tenderar att hellre vilja äta grönkål om de själva planterat det och sett det

växa. Mat är jätteviktigt för mig rent ideologiskt. Att det är ekologiskt, att det är utan kemikalier och bra.


– Rent framtidsmässigt ser jag nog inte längre än till sommaren. Jag lever med året och är i varje

årstid. Nu är det vår, nu är det sommar, nu är det höst. Jag följer med trädgården rent mentalt och

ser hur växterna växer och hur det sedan tar slut då vi river upp allting och slänger det på

komposten. Då sätter vi punkt. För att sedan börja om igen…

Babben Larsson - skratten fyller Fyren

Babben Larsson - skratten fyller Fyren

Världsartisterna underhåller på Wij Trädgårdar

Världsartisterna underhåller på Wij Trädgårdar

0