Profil - Linda Andersson

Profil - Linda Andersson

Linda Andersson har precis varit nere i Göteborg där hon gjort en fotografering för Svenska mässan. Hon bor i Sundsvall och på vägen tillbaka bokar hon in profilintervjun och blir hemvändare för några timmar. Det är en vanlig, fullbokad, dag i Lindas liv.

– Jag är en röd personlighet*, jag får saker att hända, säger hon då hon kommer till intervjun.

Linda är uppväxt i Ockelbo och bodde som barn i Åbyggeby. Hon beskriver det som en underbar uppväxt, med hästar och vänner. De var ett skötsamt gäng. Hon oroar sig lite för utvecklingen i samhället och undrar om det ens finns några barn kvar längre och hon menar att barn inte får vara barn längre. 

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


– När jag var något äldre flyttade familjen till en gård i Mo, men där trivdes jag inte lika bra och jag saknade tidigare grannen Johanna Alkberg som jag hade växt upp med och lekt med varje dag. På gården i Mo bor min äldsta lillebror idag. Vid 12 års ålder fick hon en egen ponny som hette Amber.

– Men, det var jävlig ponny, han släpade, sparkade och gick in i trädgrenar så jag föll av och sedan sprang han iväg då jag låg på marken. Jag red in honom och många andra kanske skulle gett upp men jag är inte den som ger upp på saker — jag lär mig saker av motgångar och kämpar vidare.

Nu för tiden har hon en halvblodsvalack som kan stå på bakbenen rätt som det är.

– Det kunde gått riktigt illa en gång då han ställde sig på bakbenen och jag kunde fått honom över mig. Men nu fick jag inte det. Många har bett mig sälja den hästen men så länge jag inte är rädd, tänker jag, då går allt att lösa.

Linda spelade fotboll fram till högstadiet och hästtävlingar har hon varit på fram tills för två år sedan. Som sextonåring flyttade hon till mamma som då hade bosatt sig i Dalarna, för att gå gymnasiet. Estetiska bild och formgivning, i Falun.

Efter gymnasiet bodde hon både i Ockelbo, Sandviken och Ockelbo igen. 

– Jag har beskrivits som en orolig själ, säger Linda och skrattar. Men jag känner mig trygg i Ockelbo, det är hemmaplan. Det är alltid dit jag återvänt och mellanlandat.

Badplats i Testeboån, Åbyggeby. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


Sedan träffade jag en kille i Storvik, som heter Fredrik som jag också förlovade mig med. Jag flyttade dit och där blev jag i alla fall kvar i fem år. Men efter att ha arbetat inom vård och omsorg sedan jag slutade gymnasiet började jag känna mig mättad på arbetet. Jag behövde utvecklas och göra någonting annat. Jag var färdig inom vården helt enkelt.

– Jag sökte alla utbildningar som gick att söka. Men jag kom till slut in på Samhällsplanerar–programmet. Utbildningen gav mycket mer än jag trodde den skulle ge.

Kring den här tiden, 2013, startade Linda också sin enskilda firma som fotograf.

– Fotograferingen hade växt fram på sidan av.  Jag har ju alltid haft ett intresse för att måla. Det har varit hästar, hästar och måla hästar. Men då jag flyttat mycket har det varit svårt att få plats med målningen och då har fotograferingen blivit som ett utlopp.

– Från att jag började fota hästar i hagen till att jag fotograferade vänner på tävlingar, växte det då ett företag ville använda en av mina bilder. 

– Jag tog modet till mig och frågade vad jag fick ut av det.  Det slutade med att jag fick börja fotografera för det företaget som heter PS of Sweden. Nu gör jag en hel del fotouppdrag för dem.

– Jag har alltid känt att det funnits ett behov av bättre bilder inom ridsporten — Jag har själv saknat kvalité och känsla på bilder från tävlingar när jag själv varit den som tävlat. Om jag får det jag vill ha är jag också villig att betala för det. Det finns massor av hobbyfotografer men ingen som har investerat i utrustning och kvalitétstänk som jag är ute efter.

Senaste stora uppdragt från PS of Sweden var i Tyskland.

– Jag har ju alltid fotograferat ”in the moment” på tävlingar och jag iscensätter aldrig en bild. Men samtidigt vill jag utvecklas och anta nya utmaningar. Det här uppdraget var nere i Tyskland och uppdraget var att fotografera en ny produkt och modellen för dagen var ridsportsstjärnan Patrik Kittel.

– Det var stort att få förtroendet och att jag skulle få fotografera denna välkända, mediavana dressyrryttare. Men det var också skrämmande att arbeta på det sättet att styra upp bilden och bestämma varje detalj. Men det gick otroligt bra och månaden senare fick jag uppdraget att fotografera Henrik von Eckermann, svensk banhoppsryttare som varit med i OS och tagit brons i EM. Jag är väldigt tacksam att jag får det förtroendet och att de kommer till mig med sådana uppdrag eftersom dessa fotograferingar inte får misslyckas! 

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


Utanför de uppdragen säljer Linda idag bilder över hela Sverige och även till Storbritannien. Det låter som ett heltidsyrke att vara fotograf men Linda är sin vana trogen och satsar inte allt på ett kort.

– Nej, det ska vara roligt att fotografera och jag vill kunna hålla de priser jag vill. Fotograferingen skall aldrig kännas som ett måste. Därför har jag ett annat huvudyrke.

Efter högskolan fick jag arbete nere i Uppsala på Vattenfall och sedan blev det så att jag träffade en kille på nätet som bodde i Sundsvall och vi kände att det inte fanns någon tid att förlora så jag flyttade dit.

– Hur det en var fick jag tjänsten flyttad till Sundsvall men väl där blev jag headhuntad av ett konsultbolag där jag tidigare sökt ett annat jobb några månader tidigare. De erbjöd en tjänst på ett stort samhällsbyggnadsföretag i Sundsvall. Och det hela slutade med att jag bytte jobb.

Till allt det Linda håller på med har hon även varit fritidspolitiker med uppdrag inom Sverigedemokraterna.

– Jag är inte rasist. Däremot har jag sett hur det ser ut för våra äldre och inom vården och det behövs mer pengar dit. Vi måste lägga mer pengar på vården och att ta hand om våra äldre innan vi tar hand om människor från andra länder. Jag är en sådan som står för det jag tycker och det värsta jag vet är människor som dömer mig bara för att jag är med i ett visst parti, utan att höra vad jag har att säga först. För det jag har att säga är egentligen inga konstiga saker utan bara sunt förnuft, säger Linda. 

Sammanfattningsvis hade Linda vid den här tiden en hundraprocentsstjänst som samhällsplanerare, hon var fotograf med uppdrag ute i Europa och i hela Sverige, hon hade en häst, en hund och en katt och pojkvän.

– Jag kan beskriva det såhär, säger Linda och ler, när vi flyttade upp tog vi en liten avstickare till Skurup i Skåne och där hämtade vi en hund, på vägen tillbaka hämtade vi mammas katt och köpte även en lastmaskin och en hövagn, när vi ändå var i farten.

Linda beskriver hur de båda är röda personligheter och att det inte finns någon som bromsar. På åttonde dejten skaffade de en båt och när pojkvännen köpte en snöskoter under vintern då köpte Linda en också.

– Jag har inga ekonomiska bekymmer och aldrig varit orolig för att inte ha något jobb. Jag har märkt att jag är attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har skaffat arbete och jag har arbetat väldigt mycket.

Så mycket att hon under en period blev utbränd.

– Jag satt bara inne och tittade på serier fast det var fint väder ute. Jag hade inte lust med någonting. Jag pluggade och tog hand om hästen men gjorde bara det jag absolut måste. Sanningen är väl att jag inte är riktigt tillbaka än. Jag försöker att inte planera in så mycket saker på min fritid. Det behövs inte mycket för att jag ska känna mig stressad. Jag har ändrat mitt tänk till: Linda först! Ändå får jag ofta skuldkänslor när jag säger nej till andra. Jag är ju van att ställa upp på allt.

Med killen i Sundsvall tog det tyvärr slut och nu har hon köpt en lägenhet.

– Det känns otroligt tråkigt då detta är första gången jag kunnat föreställa mig en hel framtid tillsammans med någon. I tidigare relationer har inte det långsiktiga riktigt funnits. Man har varit för olika och viljat för olika saker i framtiden. Men denna relation kändes annorlunda och så rätt– men vi fick det tyvärr inte att fungera rent praktiskt.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


– Eftersom jag inte är en person som flyr ifrån saker så visste jag någonstans att skulle stanna kvar i Sundsvall. Vänner och familj menar att jag skulle må bättre på hemmaplanen omgiven av alla som bryr sig om mig istället för att vara ensam i Sundsvall. Men jag känner mig inte färdig här och jag har nyligen fått mitt drömjobb. 2018 ska handla om mig, min karriär som fotograf, som samhällsplanerare och att hitta tillbaka till mig själv igen.

–Jag ska må bra och landa i allting innan jag tar ett nytt omvälvande beslut som förändrar hela mitt liv.

Släpp Kossorna Loss - Det är Vår!

Släpp Kossorna Loss - Det är Vår!

Kuxabladet - V18, 2018

Kuxabladet - V18, 2018

0