Profil - Frans van Eijk

Profil - Frans van Eijk

Två glasfönster med blyinfattning står på hyllan i köket, hemma hos Frans van Eijk i hans lägenhet i centrala Ockelbo. 

– De här fönstren finns det en historia bakom, säger Frans och vi hinner inte slå oss ner kring köksbordet förrän hans historia tar sin början.


Det här blir en resa från ett intaget holland under andra världskriget, till Sverige och arbetet som resemontör, till kärleken och frun Göta och slutligen till Ockelbo och livet som pensionär, och vikten av att aldrig glömma.

Frans är född i Aalsmeer i Nederländerna, 1936 och då han var fyra år gammal intog tyskarna Nederländerna och andra världskriget var då i full gång. Frans berättar ett tidigt minne han har då han inte riktigt fyllda fyra åkte med sin äldre syster till platsen där soldaterna mönstrade. 

– Min syster Hillegonda Maria och jag delade ut en slags holländskt friterad bröd till soldaterna, som min mor Johanna bakat. Jag minns det fortfarande. 

Fem månader senare intog den tyska armén Nederländerna och livet förändrades för Frans. 

– När det bomberna föll över staden gömde sig familjen under en trappa som ledde upp till övervåningen. Men min pappa Arie vankade av och an och gick upp för att titta ut genom ett fönster. Han kom ner en gång och berättade att en kula hade skjutits genom fönstret där han stått och kikat ut. 

– En natt sov vi som vanligt i sängarna och väcktes av grannen. När vi gick ut var ett av grannhusen hundra meter längre ner på gatan borta. Vi hade inte hört någonting. 

Frans van Eijk.  FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Frans van Eijk. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


Frans gick i kyrkan med familjen varje söndag och var kvar på söndagsskola. 

– Det var en holländsk julsång som jag tyckte om, på svenska heter den ”Ära vare Gud i höjden och fred på jorden”, men det var inte fred på jorden. Den fick jag sjunga i missionskyrkans kör då jag sa till Lotta Wennlund att det var min favoritsång. 

Hur var det med de blyinfattade fönstren? Jo, Frans mammas fosterfar sålde huset under kriget och flyttade till Frans familj. Han behöll dock fönstren och tog med sig dem.

– Men tyskarna konfiskerade allt, guld, silver, zink, koppar och skulle de hitta fönstren skulle de ta dem också, så vi gömde dem.

Tyskarna gjorde även razzior, soldaterna tog cyklar, de gick in och tog sängkläderna som de skicka till östfronten. 

– En dag när jag insjuknat i TBC såg jag en tysk officer som stirrade in genom fönstret. Men han hittade väl inget av intresse och skulle gå iväg men vår hund släppte gärna in folk men inte ut. Tysken var nära till att skjuta hunden då jag hindrade honom och drog åt mig hunden. 

Frans återkommer till att människor som inte var med aldrig kan förstå hur det var. De var till exempel alltid hungriga och allting handlade om att få tillgång till mat. De fick mjölk från grannbonden som de tog grädden av och gjorde smör. 

– Min mamma gjorde  socker av sockerbetor, hur vet jag inte. Vi skaffade även en gris, trots att regeln var att man skulle föda upp tre grisar, för tyskarna skulle ta två.

– En dag när jag och min syster var hemma knackade en tysk officer på och frågade om grisen. Men hon stod på sig och sa att vi inte hade någon och soldaten nöjde sig med det. Det visade sig att en av våra grannar hade angivit oss. Där hade vi bara tur. 

Det var ett angivarsamhälle som Frans beskriver där alla kände sig osäkra.

– Borgmästaren var till exempel nazist, berättar Frans. 

De allierade planen började snart släppa mat istället för bomber och en dag var Frans och hans mamma på väg till sjukhuset då de såg matransonerna släppas ner. 

– Vi stoppade fickorna fulla med godsaker. Sedan blev vi stoppade av vakter men vi blev inte visiterade, som tur var.  Men Gestapo fanns och kunde visitera folk när som helst och ta vad de hade på sig.

Frans pappas VVS-företag, på köksbordet.  FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Frans pappas VVS-företag, på köksbordet. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Frans familj fick nyheterna dels från flygblad men också från brittiska BBC över radion. De gömde radion i en brun låda som de hade i butiken, bland massa andra bruna papplådor. 

– En dag var en soldat där och satte foten på just den lådan, det minns jag fortfarande, men vi klarade oss. 

Mot slutet av kriget sökte tyskarna mer arbetskraft och Frans pappa blev tvångskommenderad att arbeta i Tyskland. 

– Men pappa och en del andra karlar gömde sig i en närliggande ladugård, bakom en vägg av höbalar där det fanns en liten ingång som det gick att hukande ta sig igenom. Tyskarna var där och undersökte men de blev aldrig hittade. En vecka satt de där i gömslet innan faran var över. 

– Jag följde med en som skulle leverera tidningar dit men då sa de andra att barn vid ladan skulle dra ögonen till sig. Jag hade så pass mycket medvetenhet att jag gick därifrån utan att behöva bli tillsagd, jag förstod allvaret fast jag var så pass liten. 

En dag när Frans var på väg hem från skolan såg han en Spitfire och en Messersmith som hade en luftstrid ovanför gatan där han stod. Frans rusade och gömde sig och den allierade Spitfiren vann den striden och det tyska planet störtade. 

Utsikt över Rönnåsen från lägenheten.  FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Utsikt över Rönnåsen från lägenheten. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

En annan gång hade det utlysts att de allierade skulle skjuta ner all trafik på gatorna i närheten av där Frans bodde. Han satt på ett utedass när ett plan sköt sönder en lastbil alldeles i närheten.

– Det var alldeles nära där jag satt och jag plockade upp de stora patronhylsorna som fallit ner alldeles bredvid dasset, säger Frans och måttar med tummen och pekfingret vid köksbordet. 

1944 var den värsta tiden, berättar Frans. Då hade de allierade befriat Frankrike och holländarna trodde att det snart var deras tur, men ockupationen fortsatte. 

– De allierade bombade Amsterdams flygplats och vi stod och applåderade när husen där tyskar befann sig rämnade. Man får inte vara hatisk, men då var vi det. 

I maj 1945 var kriget slut. Frans första riktiga känsla av frihet var när de hissade den nederländska flaggan. 

Frans fick denna ring av sin hustru Göta, föreställande de damm-skruvar han monterade i sitt yrkesliv.  FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Frans fick denna ring av sin hustru Göta, föreställande de damm-skruvar han monterade i sitt yrkesliv. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

– Vi hade en stor brasa på gatan och en granna spelade dragspel sittande på en mjölkkanna. Men även om vi firade och kriget var över kom det tyska soldater cyklande på gatan som öppnade eld. Vi flydde in i husen och gömde oss. 

– Det första brödet jag åt i slutet av kriget var ett vetebröd och jag var 9 år gammal. Det var ett bröd från Sverige, och jag tänkte att det måste vara ett fantastiskt land. 

Under femtiotalet arbetar Frans på sin pappas företag, en VVS-firma som tillverkade stålkonstruktioner till stora växthus. Han gjorde militärtjänst för han hade dåliga lungor efter sjukdomstiden med TBC under kriget och efter halva tiden var han tillbaka på faderns firma. 

– Min far dog 1964 och då ville alla att jag skulle ta över firman. Men jag ville inte det och 1970 insjuknade jag i gulsot och när jag tillfrisknade från det då hade jag bestämt mig för att göra något helt annat. 

Frans ansökte till tjänsten som resemontör på en holländsk firma och när frågan kom om han kund tänka sig åka till Sverige var svaret självklart. 

– Sverige hade alltid grott i bakhuvudet sen det där brödet och nu hade jag möjligheten att åka dit att arbeta. 

Frans och hans kollega åkte från Amsterdam till Stockholm, sen inrikesflyg till Luleå. Det försäkrades att deras bagage skulle vara på plats när de anlände. 

– Vi kom till Luleå och där var inget bagage och snö och kallt, men vi gjorde en liten tur där bagaget dök upp. 

På hotellet i Kalix, nära där de skulle arbeta, såg Frans något fascinerande. 

– Det var raggarbilar! Det fanns inte i Holland. Jag hängde ut genom fönstret där under kvällen. Till slut sa min kollega att jag borde lägga mig. ”Vadå det är ju inte ens mörkt”,sa jag och såg att klockan var två på natten. 

– När våren kom vad jag vid Torne älv och såg islossningen. Det var en enastående upplevelse! 

Frans arbetade på enorma pumpanläggningar och monterade de stora Arkimedesskruvarna med lyftkranar.

– Vi var på många orter runt om i Sverige, Sundsvall, Sävsjö, Växjö och Alingsås. En dag bad vi en man komma och han sa ”kommer strax” och jag förstod vad han sa! Det är inte exakt likadana ord som på holländska men ljudbilden och innebörden är densamma. Då bestämde jag mig för att lära mig svenska. 

– Det är viktigt att som invandrare, oavsett var du kommer från, alltid prata svenska när du är bland svenskar. Jag arbetade med holländare som tilltalade mig på holländska, men var det svenskar med förklarade jag min ståndpunkt, då blev många som vill prata sitt eget språk förnärmade. Men det är ofint att prata på ett språk som någon inte förstår när man är i närheten av dem. Det gäller alla oavsett var du kommer från. Vi är alla människor och vi behöver förstå varandra. På tu man hand kan man prata sitt språk. 

Frans arbetade i veckorna och var hemma i Nederländerna varje helg. Arbetet tog honom en dag till Sandviken och där var han ute på dans. 

– Då träffade jag hon som skulle bli min fru. Göta Birgitta Lindquist, vars far var från Ockelbo. Hon hade redan en dotter, Ann, som var femton år och det var perfekt. För jag visste att jag inte kunde få några barn. 

– Men jag sa redan från början att Ann skulle se mig som en broder och inte som en ny pappa, och jag sa till Göta att Ann alltid skulle vara nummer ett och jag skulle vara nummer två, det var viktigt. 

Idag är Frans ”Frasse” för Anns barn och de barnens barn, något som Frans är mycket nöjd med. 

Paret förlovade sig på en resa i Italien, Riscone, 1974 och de gifte sig i Karpenberg i Dalarna året efter. Samma år flyttade de till Gävle där de sedan bodde i 27 år. Han ordnade med den holländska firman där han arbetade under alla år att få åka till Holland fyra gånger per år. 

Målning: Hustrun Göta.  FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Målning: Hustrun Göta. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Arbetet tog Frans över stora delar av världen där han var arbetsledare på stora projekt. Men vid sidan av reste han och Göta mycket också.

– Vi älskade att resa och vi åkte också till mitt hus som jag hade i Nederländerna fram till 2001. 1980 köpte vi en stuga i närheten av Gåsbo, i Ockelbo. Där där köpte jag virke som jag bilade ner och byggde med i huset i Holland. 

Frans och Göta blev pensionärer och då flyttade de till en central villa i Ockelbo. Där levde de tillsammans tills Göta gick bort. 

– 2007 blev jag ensam, berättar Frans. Hon dog den 26 november. Folk frågade om jag skulle ”hem”efter det. Men jag var ju redan hemma. Jag besökte Nederländerna 2017, men allt har förändrats och jag kände inte igen mig längre. 

2015 sålde Frans huset och flyttade in på Uret i Ockelbo, där han har utsikt över Rönnåsen från lägenheten. Han trivs jättebra och det är aktiviteter med de andra seniorerna varje dag. Han är engagerade i PRO och han tycker om att vara med på arrangemang. 

Frans minns när han såg bokstäverna för Sverigedemokraterna första gången. 

– Det gick som en ilning genom kroppen, för mig står SD för Sicherheitsdienst, tyskarnas säkerhetstjänst under kriget. Ungdomar idag förstår nog inte vad dom gör när de röstar på ett parti som dem och vad det kan leda till. 

– Idag påstår ju folk att koncentrationslägren inte har funnits, men byggnaderna finns ju kvar än idag. Det har hänt oavsett vad folk säger. 

Frans är här 3 år gammal, pratar med grannen som var mjölkbonde.  FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Frans är här 3 år gammal, pratar med grannen som var mjölkbonde. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Återblick - Profil Zoltan Horvath

Återblick - Profil Zoltan Horvath

KUXABLADET - Nr 159 - 2019

KUXABLADET - Nr 159 - 2019

0