Profil - Håkan Alkberg

Profil - Håkan Alkberg

Vi och snöfallet är vid Håkan Alkbergs jaktlags stuga, Överkojan i Sendbergen, några kilometer från Vallsbo utanför Ockelbo. En gemytliga tvårummaren där han förvärmt med två gasolkaminer. Solen har ännu inte gått upp och stearinljus och brasa tänds inför den stundande intervjun där vi får stifta bekantskap med en av Ockelbos största profiler inom föreningslivet.

– Det här är har varit mitt andningshål det när det blivit för mycket genom åren, berättar Håkan.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


Många uppdrag, stolar, projekt och jakthistorier har det blivit genom decennierna. 

Håkan växte både upp i skogen och på skjutbanan och första gången som han minns att han var i skogen var han 3- 4 år gammal.

– Vi åkte i pappas gamla Vauxhall och jag minns att vi nog gick en tre kilometer, det var långt för en fyraåring, sen kom vi fram till ett par som åt smörgåsar med messmör på och jag minns att jag sa till pappa ”en macka med messmör kunde jag väl fått i alla fall”, minns Håkan och skrattar.

– Jag sköt min första hare när jag var elva år. Det var med pappas bössa — den jag har på axeln nu — och med hans hund. Det är lite som att farsan är med mig ut när jag går med hans bössa såhär… 

– Harjakt är roligt att följa, att se hur haren kommer springande och sedan springer tillbaka i samma spår och hoppar åt sidan och lurar hunden som sticker iväg åt fel håll. Ofta blir det ju inget skjutet för oss harjägare då själva jakten är tjusningen, inte att skjuta.

På den gamla skjutbanan vid Eriksberg i Ockelbo var det också pappa som hade hand om uppskjutningen för licenser. Håkan själv fick vapenlicens vid 16 års ålder, via kontakter.

– Det här var på den tiden när vd Erik Göthner vid Kopparfors intyg räckte för att polisen skulle godkänna licensen.

Första älgjakten var 1969 och Håkan minns att hans far sköt en älgtjur och att de åt köttbullar och kokt potatis tillagat på ett litet spritkök. Håkan tog över ordförandejobbet från sin far 1983 i Bobygdens VVO då, 25 år gammal och han tillträdde som jaktledare 1985 och slutade det uppdraget 2017.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


– Nu har jag blivit beordrad att berätta en tio minuters jakthistoria varje träff istället, säger Håkan och ler.

Håkan, till skillnad från sina bröder, var ofta med och lyssnade på de äldre farbröderna när de satt och samtalade.

– Jag har alltid varit gammal till sinnet och när jag var tretton år blev jag ombedd att ta hand om knattarnas fotbollslag i Åbyggeby. Med tiden växte det där och jag fick hand om fler lag.

– Jag var nog född till ledare eller så var det något jag ärvt av farsan. Du kan inte lära någon att bli en ledare, visst de kan bli bättre men det är något du måste ha med dig från början.

– Vid nitton års ålder fick jag bli tränare för A-laget i Ockelbo IF, och där var ju killar som var många år äldre än mig. Som tränare skrek jag och gormade, och var en oerhört dålig förlorare. Men sen när känslorna lagt sig, då satt vi och bastade efter matchen och ingen var sur.

– Den ledarstil som jag hade då skulle inte alls fungera idag. Men det gjorde det på den tiden.

 – Efter några år blev det för mycket med jobbet som tränare för alla lag och till slut blev det gruvsamt att gå dit.

Håkan sökte både ekonomisk linje och sedan lärarlinjen på gymnasiet innan han hoppade av och började en tjänst på Lingbo snickeri.

– Jag tog ledigt i stort sett varje eftermiddag klockan tre för att kunna träna lagen, jag jobbade där i tre år innan jag började på kommunen.

Lumpen gjorde Håkan på I14 i Gävle och han bad om att få ledigt för älgjakten.

– Men nå ledigt det fick jag inte, och jag minns att det var en så fin morgon den där jaktdagen då jag skulle iväg till I14, så jag stannade hemma och jagade istället och fick skjuta min första älg.

– Jag blev inkallad och utskälld och omplacerad till att bli kock – men de fick skrika bäst de ville.

1977 började Håkan som vaktmästare vid Ockelbo Kommun, en stor del i rekryteringen hade Stig Blom.  Den första arbetsdagen inleddes med att det varit inbrott i centrumhuset.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


– Några ungdomar hade väl krossat en ruta och jag visste inte vem jag skulle ringa för att få det där ordnat. Men till fick jag hjälp att ringa glasmästaren.

– Idag kan jag väl kommun ganska bra, måste jag säga, och många är det som ringer till mig först när det är något problem. Kan jag inte hjälpa dem direkt så tar jag reda på det. Det känns bra att känna att man betyder något för alla människor, även om jag har en tendens att göra andras problem även till mina egna.

– Jag hade hand om simhallen i tio års tid utöver alla andra uppdrag. Då var jag ofta hit till stugan för att varva ner och hitta ett andningshål. Men jag var tvungen att avsäga mig det uppdraget med simhallen, det blev för mycket helt enkelt.

– Fördelen med en liten kommun är de korta kontaktvägarna, att saker och ting kan ske snabbt.

Som när jag organiserade snöskottningen av Strömvallen i Gävle i vintras. De ringde mig på förmiddagen och inom två timmar hade jag ordnat så att de kunde leja Åbyggebys traktor och en chaufför. Ockelbo kommun fixar det som inte Gävle kommun kunde bidra med.

Håkans sätt att berätta väver ofta in olika situationer och personer och när den här händelsen tas upp kommer han ihåg en annan händelse

– Det är ett sår i hjärtat när de lade ner tekniska förvaltningen med egen personal i Ockelbo kommun, på nittiotalet. I den ingick vattenverket och reningsverket. Jag var emot det och någon konsekvensanalys gjordes aldrig, men jag hävdar att det är självklart att det blev dyrare.

– Likaså skulle Ockelbogårdar sälja ut sin maskinpark, jag fick till så det blev ett anbudsförfarande. Åbyggeby landsbygdscenter köpte in traktorerna. Nu hyr vi ut samma traktorer tillbaka till kommunen.

Under alla år var Håkan verksam som tränare i Ockelbo och han fick även vara tränare på arbetstid i Kommunen, en överenskommelse som fick ske ”tills någon sa något”, hette det, sådant fungera på den tiden Men 1987 var Håkan tillbaka i Åbyggeby FK som ordförande.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


– Under ett antal år där startade vi upp knatteverksamheten, sen tjej- och damfotbollen som fortfarande håller på och jag hoppas vi snart får ihop ett A-lag igen.

– Vi byggde nog Sveriges billigaste fotbollsplan som invigdes 1995. Den kostade 5500 kr och otroligt mycket ideella krafter.

– Den där idealismen finns inte kvar i samhället idag. Folk har blivit egoistiska och allt handlar om pengar. Föräldrar till barnspelare idag räknar på hur de ska få tillbaka avkastning på satsad krona.

Mina mentorer är Stig Blom och Sören Sundkvist, det är två idealister som alltid ställt upp och deställer fortfarande upp, för föreningar och för människor. Det finns inte många kvar av den sorten idag.

Efter fotbollsplanen var det dags att bygga stugor och efter den kom idén om att bygga en idrottshall.

Eleverna på skolan i Åbyggeby bussades för idrottslektioner i Kuxahallen och Håkan beskriver hur de lade kläderna i stora högar i foajén. Han tänkte att det gick inte för sig.

– Jag och några till kom på tanken att vi skulle bygga en idrottshall i Åbyggeby, och vi gick i demonstrationståg och vi la fram förslag. Olle Tideman på kommun hjälpte oss otroligt mycket.

– Åbyggeby landsbygdscenter och det där projektet var mitt andra hem under de här åren och de är de fortfarande.  Under bygget var Karl Ivar Jonsson spindeln i nätet dagtid och jag tog överden rollen kvällstid, efter jobbet på kommun.

Med bidrag från EU, ideella krafter och en hel del arbete stod hallen klar och invigdes år 2000.

1999 hade Håkan också gift sig med sin Britt Inger, och hon hade två barn med sig från ett tidigare förhållande. Deras två gemensamma barn, Johanna och Johan är idag 28 år och 26 år gamla.

– Jag försummade barnen under deras uppväxt. Men de tycker inte det, för det har vi pratat om, och det är ju bra. 

Idag är Håkan arbetsledare för vaktmästarna på Ockelbo kommun och han har även hand om föreningslivet i kommunen. Håkan nämner att Ockelbo kommun är en mycket bra arbetsgivare och framförallt arbetskamraterna.

Håkan närmar sig pension men han känner inte att han vill slå av på takten. Det finns nya planer och nya visioner.

– Jag vill att vi bygger lägerboende vid idrottsplatsen. Jag har redan skissat upp och gjort en skrivelse om det. Det är perfekt för andra idrottslag att kunna bo vid och idrotta på våra fina idrottsanläggningar och i ishallen.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


Ett av de roligaste minnen jag haft i mitt jobb i Kuxahallen var en dag för tio år sedan bytte ett företag basketkorgarna i Kuxahallen. Håkan höll på med vaktmästarsysslor på Perslundaskolan och fick ett samtal. ”Hörredu,” frågade personen i andra änden ”Hur vet man att det är rätt höjd på korgen?”

– Jag vet inte vad jag fick för infall men jag instruerade utan att blinka att de skulle hålla en basketboll mitt i ringen på korgen och släppa den och med ett tidtagarur skulle de sedan mäta tiden och höjden på studsen för att få till rätt korghöjd. Ja, ni hör ju själva.

– När jag kom till hallen stod hantverkarna med en boll och tränade, och jag höll masken, jag instruerade dem att det var väldigt noga att bollen måste vara exakt centrerad i korgen, sedan utförde de uppdraget med mitt godkännande. Vid ett senare tillfälle ett antal år efteråt stötte jag ihop med en av deltagarna som glatt erkände att de aldrig blivit så lurade i hela sina liv förut, minns Håkan och småskrattar på sitt säregna, korthuggna vis, alltid något lurigt i blicken. 

Efter några timmar av minnen och samtal får Håkan något eftertänksamt i blicken. 

– Folk vet inte hur bra de här det här i Ockelbo.

Årets Julklapp - det återvunna plagget

Årets Julklapp - det återvunna plagget

Jullördag - mysig tradition i Jädraås

Jullördag - mysig tradition i Jädraås

0