Veckans Profil - Johanna Malmström

Veckans Profil - Johanna Malmström

Det är en frisk blåst efter många dagar av tryckande sol, där vi sitter på bryggan på Lindön i Norrsundet och intervjuar veckans profil Johanna Malmström. Hon berättar om uppväxten i Norrsundet, närheten till föreningsliv och sport, om hockeyåren på college i USA och om VM-spel med damkronorna.

Johanna växte upp på Stormarn i Norrsundet på en tomt där hennes morfars föräldrar en gång bodde. Där i grannskapet, berättar hon, fanns Bettan Meijer som är en eldjsjäl inom föreningslivet i Norrsundet, längre upp på gatan fanns Roger Olsson som är vaktmästare på Lindövallen och grannen Sonny Geschwindt som spelade hockey. Även Stefan Jansson, en av mina första fotbollstränare bodde på gatan.

- Hela gatan andades hockey och idrott! Det var föreningsliv och sport som genomsyrade hela tillvaron, att jag själv skulle börja med idrott var självklart.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


Skridskor, längd och slalom fanns med redan från barnsben. Hon åkte skridskor redan som treåring ute på isarna vid stugan på Lindön och när det var snö blev det längd med farmor och farfar, Britta och Målar-Nisse Malmström.

- Att jag började med hockey var nog Erika Lindbergs förtjänst, en granne och klasskompis som drog med mig när hon själv började spela. Men hennes intresse falnade nog snart och jag själv fortsatte.

Johanna spelade med killarna i Norrsundets IF och de första träningarna hade hon konståkningsskridskor.

- Jag föll hela tiden framåt när jag bytte skridskor för jag var ju van att ta fart med piggarna!

Snart var tillvaron full av sport. Johanna spelade tennis, hockey och fotboll men hann även med en del teater och musik med Unga Örnar.

– Maria Eliasson var en av dem som lade ner en oerhörd tid på oss, både på teatrar och luciatåg och hjälpte oss bygga självförtroende.

Hockeylaget i Norrsundet hade inte alls några medgångar utan Johanna lärde sig ta ett nederlag.

– Vi var ett riktigt stryklag! Vi mötte Valbo i vår första match, då Nicklas Bäckström spelade, och förlorade med 33-0. Men några år senare vann vi faktiskt mot dem! Men det tror jag var vår enda vinst under alla år, förutom i ett par träningsmatcher mot Ockelbo, skrattar Johanna.

- Men vi hade alltid roligt! Det var det viktiga, betonar hon.

Johanna blev äldre och snart tränade hon hockey i Hille och bar trunken på bussen till stan där hon sen fick skjuts av föräldrarna Ywonne och Lasse.

– De var inga curlingföräldrar utan lät mig pröva mina vingar själv men pushade mig i rätt riktning och fanns alltid nära till hands när jag behövde stöttning.

– Jag hade lätt för skolan. Antagligen för att jag blev passade av mina morföräldrar när jag var liten. Jörgen och Signhild Öström som tidigare drivit Öströms livs i Norrsundet, passade mig om dagarna då de gick i pension 1988.

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB


– Jag minns att de lärde mig multiplikation och de spelade mycket kort med mig och på det sättet lärde jag mig matematik – mest genom kortspelet. Sen kunde mormor skriva ett ord och utifrån det skulle jag bilda nya ord av bokstäverna. De hade ju förstås en baktanke men för mig var allt en rolig lek.

- Jag minns i femman, hur vi skulle få nya matchställ och vi fick gå in en och en för att välja nummer. De andra killarna ville ha 99 Gretzky och 68 Jagr… ”Vad vill du ha då?” frågade tränaren mig, ”nummer 6” efter Kossan, sa jag. Bo ”Kossan” Persson spelade i NIF och var min stora idol!

När Johanna var 13 år hörde Brynäs damlag av sig och undrade om Johanna ville vara med och spela med dem.

- När jag sen gick i nionde klass och fick följa med landslagstränaren Christian ”Lillen” Yngve på en veckas läger i Colorado i USA så blev det startskottet till att satsa helt på hockeyn.

Vid hemkomsten blev hon kallad till ett top 100 läger, där nittio killar och tio tjejer deltog, och efter det fick hon komma till damkronornas sammankomst. Vilket resulterade i flera turneringar och cuper. 

– Jag minns hur jag kände att mina slagskott inte var bra nog. Så pappa spände upp en pressenning på tomten, sedan gick vi i skogspartiet vid hockeyrinken på Lindövallen och letade puckar.

– Sedan sköt jag tusen skott i veckan för att förbättra slagskottet. Det går att bli bättre om man tränar på något.

Efter gymnasiet (Natur på Vasaskolan i Gävle) visste Johanna inte riktigt vad hon skulle göra. Men efter en mopedtur från Norrsundet till Ockelbo för en intervju på Folktandvården fick hon gå lärlingsutbildning där.

– De var verkligen schyssta mot mig och lät mig kombinera jobbet med hockeyn men då fick jag erbjudanden om stipendier från tre olika college i USA, alla med hockeylag. Det var Harvard – som man förstås hade hört talas om – Boston University och Mercyhurst i Erie, Pennsylvania. Valet föll på det sistnämnda för det var en lite mindre stad och av de som besökt college lät det mest passande.

– Det var jag, en till svensk och en Finländsk tjej som var de första skandinaverna på den skolan.

– Det var en hel del kulturskillnader. Vi var nog något år äldre än de andra, de var 18 år, vi var strax över tjugo men en dag kom en lärare in i klassrummet och skulle förklara det där om ”blommor och bin”. Vi från norden tittade på varandra frågande.

– Läxläsning gjordes på utstakade tider med hela laget och om någon gjorde ett fel, kom för sent eller så, då straffades hela laget.

- Jag och coachen (man kallade honom för Coach punkt slut) drog väl inte jämt för jag sa ju vad jag tyckte, vanan trogen. Någon gång försvarade jag en tjej som jag inte alls tyckte förtjänade det straff hon fick och då tittade hela laget storögt på mig. Men man ska säga till om något känns fel. I långa loppet fick jag coachens respekt och han utnämnde mig till lagkapten under det sista studieåret på grund av mina egenskaper utanför rinken. 

Men Johanna berättar också om minnen för livet, om svenskättlingsfamiljen Swanson som tog kontakt och blev som en andra familj. Om hur hon efter första året var den enda av tjejerna från Skandinavien som fortsatte vara kvar och hur det förändrade allt.

– Då fick jag ta del av allt på ett annat sätt. Amerikaner är väldigt gästvänliga och de bjöd in mig i deras hem både till påsk och andra högtider.

– Tekniken och främst Skype underlättade nog också att vara student. Det var ofta mina föräldrar fick vänta uppe till sent på natten på grund av tidsskillnaden så att jag kunde prata av mig i ett videosamtal, minns Johanna.

2010 och tillbaka i Sverige och hockeyn här. Med en kandidatexamen i Internationell Business och marknadsföring i bagaget men bortglömd av landslaget. Men vid andra samlingen till damkronorna hade de fått syn på Johanna, som åter spelade i Brynäs, och hon fick en plats i landslaget.

– Den säsongen spelade vi VM i Zürich, Schweiz, och mina föräldrar bilade ner för att titta på.

Men där, efter VM i april 2011, fick Johanna köttelfeber och efter ett halvår utan träning och där sjukdomen dröjde sig kvar, då lade hon skridskorna på hyllan.

– Det var förstås tungt för hockeyn hade ju varit mitt liv. Men jag tog det som ett tecken på att det var dags att sluta. Jag hann ändå spela ca 60 landskamper (mellan 2002 och 2011) och vann flera mästerskap i USA och får vara nöjd med det. Dock nådde jag aldrig OS, det är min största besvikelse.

Många aspekter av livet hade varit på paus under åren i USA. Hon var singel, utan körkort (på grund av svensk byråkrati), och utan framtidsplaner. Ericsson som hon sommarjobbat på lade ner ungefär i samma stund som hon kom hem. Men via Brynäs IF skickade hon ut sitt CV och fick napp.

- Jag fick jobb på Cramo, där jobbar jag än idag. Träffade en kille och blev sambo i Gävle

men vi valde att gå skilda vägar på grund av olika intressen. Via kollegor och kunder hade jag börjat spela rinkbandy. En dag kom det en kille från ett annat lag och var med. Det var Marcus som jag sedan blev tillsammans med.

Idag bygger paret ett hus strax söder om Gävle och Marcus har två barn sedan ett tidigare förhållande. Intresset för slalom tog Johanna upp igen och paret åker på skidresor i Alperna.

Idag är Johanna involverad i Gästriklands Ishockeyförbund och den kommitté som främjar tjejers spelarutveckling.

- Det finns fortfarande mycket tankar om att hockey inte är för tjejer vilket vi vill  ändra på. Jag har en praktisk roll och ordnar med ledare, träningstider, kläder och verkar bakom kulisserna för distriktslaget.

- Nu kan jag även gå ut med nyheten att jag blev ombedd av Ylva Martinsen som tagit över damkronorna efter Leif Boork, att bli Team Manager och det har jag tackat ja till.

- Det ska bli otroligt roligt att få komma tillbaka, men nu i en annan roll. Jag började som spelare på isen och nu blir jag en i lagledningen. Cirkeln är sluten.

Val 2018: Miljöpartiet

Val 2018: Miljöpartiet

Val 2018: Moderaterna

Val 2018: Moderaterna

0