Keramikern Åsa Fällgren - inspiration från Jungfrukusten

Keramikern Åsa Fällgren - inspiration från Jungfrukusten

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Lär känna de som lever och verkar i KUXAREGIONEN - hjärtat av Gästrikland. Den här gången träffar vi Keramikern, mamman och VM-medaljören Åsa Fällgren.

När vi anländer till intervjun vid huset på Kvistholmen i Norrsundet har hon ännu inte kommit hem från jobbet. Hennes son Henrik tar emot oss och bjuder på kaffe, vi är något tidiga och rätt som det är dyker hon upp. Åsa Fällgren, keramikern, drejaren och konstnären, som gjort all keramik till Arn-filmerna, som kommit trea i världen på världsmästerskapet i drejning i Italien under förra hösten och som nu bor i Norrsundet sedan tre år tillbaka. Där arbetar hon i sin ateljé och på dagarna undervisar hon heltid på Bergby centralskola, i bild och engelska. 

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

– Jag är uppväxt i Tidaholm, men mina farföräldrar bodde i Norrsundet, på Saltharsfjärden.

– Norrsundet har alltid varit mitt sommarparadis. Den långa, härliga hösten som blir på grund av havets uppvärmning och den fantastiska vintern. Men våren tar aldrig riktigt fart, det har jag inte vant mig vid. 

– Varje sommarlov och vinterlov, ja de flesta skolloven var jag i Norrsundet hos farmor och farfar, i Saltharsfjärden. 

Nu för tiden bor hennes föräldrar, Börje och Alva, på ”Saltars” och det var tack vare dem som hon bestämde sig för att flytta upp. 

– Pappa blev sjuk och då kände jag att det var dags att flytta till Norrsundet. Efter ett år hittade jag det här huset på Kvistholmen och jag trivs fantastiskt bra. Idag mår pappa bra. 

– Jag har flyttat tillbaka till mina rötter. 

Åsa har de senaste 20 åren bott i Kinnekulle, där hade hon sin keramikverkstad och trädgård. Öppen för allmänheten, som kunde besöka hennes kursgård, ateljé och galleri. 

– Jag hade alltid öppet och det gjorde att jag fick sätta upp en stor skylt på midsommar att jag hade stängt. Nu när jag valt att ha en privat ateljé och verkstad är det skönt,  för det kunde ofta hända att en kursdeltagare gick och petade på någon lerkruka som ännu inte bränts, eller på en lasyr som inte var färdig. 

– Vi är taktila varelser, vi gillar att ta på det vi ser. 

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Åsa beskriver uppväxten nere i Tidaholm, i Ekedalen. Hon var alltid ute i naturen och i skogen, i Rosendalen, ofta tillsammans med sin två år äldre bror Tomas och sin bästa kompis Maria.  

– Vi lekte på de där platserna där Arn utspelade sig, då lekte vi slaget vid Gestilren (slag mellan Folkkungar på 1210-talet red.anm.)  Och slaget vid Lena, då fick jag alltid vara dansk, säger Åsa och skrattar. 

Under gymnasietiden var Åsa med i Fältbiologerna, men som sjuttonåring sökte hon till Helidens folkhögskola, i konsthantverk. 

– Jag kom in på arbetsproverna jag skickade, och mot mina föräldrars inrådan hoppade jag av gymnasiet och började på folkhögskolan. Det tredje året gymnasiekompetens läste jag in sedan. 

På folkhögskolan arbetade Inger Persson från rörstrands konstavdelning. 

– Inger var ett stort namn inom keramik och hon lärde mig om den fina linjen mellan hantverket och konsten. Att hitta sin egen stil, genom att vara hantverkskunniga och att arbeta efter ett tema. 

– Jag jobbar mycket utefter havet som tema, jag är ofta ute på Skatudden och där får jag inspiration. 

Åsa minns tillbaka, hur hon arbetade med en tekanna, tekannans form har sedan den tiden varit ständigt återkommande i hennes konstnärskap. 

– Jag arbetade väldigt länge med den där tekannan och när Inger såg den sa hon: ”Det där är en omöjlig form som du lyckats med”. Det var ett stort erkännande. 

– Det gäller att ha en balans mellan det funktionella och det estetiska. Men jag älskar att gå på museum och se historiska bruksföremål, men även om de prioriterade funktionen finns det estetiska inslag. 

Åsa reser sig upp och går och hämtar en kanna keramisk kanna som hon visar upp. 

– Det här är birkakannan, vars skärvor hittades på Birka och som jag sedan tagit upp i mitt historiska drejande. 

Hon visar hur de olika delarna gjorts. 

– Det här var ingen slit och släng-produkt, utan den hade ett stort värde för de som använde den. Först bränns den i hög temperatur, sedan svartbränns den igen och även om sotet tätar den något kan det ses som en ganska onödig process bara för att göra keramiken svart. Sedan lade de på ett tennfolie för att få upp lyst. 

Intresset för historisk keramik kom när Åsa blev ombedd att göra keramiken till dopet av vikingaskeppet Sigrid Storråda, som sjösattes 1995. 

– Jag gjorde koppar, fat, och kannor utefter historiska källor. Vi klädde oss i vikingakläder och efter den tillställningen besökte jag fler medeltidsmässor och vikingasammankomster. 

– Det är svartbränning och gropbränning, och former som hittats på fynd. Jag har tittat i arkiven vid Lunds universitet och jag kan rekommendera Katarina Botwids bok, där hon tillverkar keramik tillsammans med arkeologerna för att försöka förstå de äldre teknikerna. Jag kommer fram till samma slutsatser som henne. 

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Den historiska keramiken ledde till att Åsa fick göra all keramik till Arn-filmerna, som bygger på Jan Guillous fiktiva (men historiskt underlagda) böcker om tempelriddaren Arn. Filmen kom 2007. 

– Det var snabba beslut och tajt budget, sen kom det nya planer och jag skulle helt plötsligt göra tjugo koppar till en scen, på en nästintill obefintlig budget. Men det var roligt och jag är stolt när jag ser mina koppar och fat i filmen. 

– Men jag ångrar att jag inte fick med mitt namn i eftertexterna. 

Efter folkhögskolan flyttade Åsa till Göteborg. 

– Jag var aktiv inom Fältbiologerna och vi kramade träd i Ljungskile, vi protesterade mot att de avverkade en ekskog och ett naturreservat för brofästen. Vi åkte även på en resa till Berlin, minns jag, 1987 bara några år innan muren föll. 

– Men jag insåg att storstadslivet inte passade mig, så då flyttade jag till en stuga i Rosendalen, som då blivit naturreservat. Sen bestämde mig för att bli bild- och engelskalärare. Jag började med att utbilda mig till engelskalärare vid högskolan i Skövde. 

Åsa skaffade då också en keramisk verkstad, med ugn och sparkskiva för att kunna dreja hemma. 

– Sen fick jag barn. Henrik. Och jag var tvungen att bli mer fokuserad. Men jag tänker så att en mamma som mår bra, som följer sina drömmar, blir en bra mamma. Att det smittar av sig. 

Efter mamma ledigheten ansökte Åsa till Porlins och Keramikindustriskolan i Lidköping. 

– En teknisk praktisk utbildning i keramikeryrket som behövdes då till keramikindustrin. Där gick jag genom grundläggande utbildning och hantverksteknisk utbildning och ett flertal ytterligare kurser mellan 1992-1995. 

FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Verktyg för att skära lera. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Detalj kring golvbrunn i Åsas verkstad. FOTO: Mattias Färnstrand, KUXAGRUPPEN AB

Efter det blev Åsa kvar som deltidslärare på skolan, dessutom startade hon upp en keramikverkstad på ett så kallat sis-§12 i Lidköping. Det och hennes egna verksamhet jobbade hon med under flera år då hon bodde i Kinnekulle. 2003 köpte hon ett hus där. 

– Där byggde jag min keramikverkstad och hade mitt galleri och ladugård. 

1999 vann Åsa Nordiska drejarmästerskapet och var i Italien i Faenza för första gången på VM i drejning. 

– Där var jag tillsammans med Bente Brosböl Hansen och Nina Bergqvist. VM placeringen 1999 blev Bente 1:a Nina 2:a och jag 3:a. Det var den placeringen det oftast blev även på Nordiska drejarmästerskapen.

– Förra året i VM kom jag trea, trots att en del av min cylinder rasade. 

Åsa förklarar reglerna: 

– Du drejar ett fat så brett som möjligt och en cylinder så hög som möjligt. Alla har lika mycket lera och diametern på cylindern får inte vara mindre än sexton centimeter. Tiden du har på dig är tjugo minuter. Sen slås måtten och diametern och höjden ihop och högsta summan vinner. 

– Det visar på en teknisk hantverksskicklighet, att man kan bemästra leran. 

– Eftersom cylindern fallit ihop sa jag till min kille efter tävlingen att vi kunde gå och äta. Då hör jag hur mitt namn ropas upp! 

Från det hektiska livet i Kinnekulle, med kurser, trädgård, och undervisning, till det lugna livet i Norrsundet. 

– Jag ser det som en nystart. Först ansökte jag och fick arbete vid Vallbacksskolan i Gävle, men jag tröttnade på pendlandet. Då fick jag tjänsten på skolan i Bergby, som jag är väldigt tacksam för. 

Åsa har stora planer för sitt nya hem. 

– Norrsundet är en okänd pärla. Havet, skogen, det lilla gemytliga, där allt finns. 

– Nu när min verkstad är klar vill jag kunna få till en skön och trivsam trädgård där jag kan bygga min vedeldade keramikugn. Jag har kurser nu via ABF i norrsundet och om intresse finns kan jag skräddarsy kurs för keramiker och de som vill utveckla sig i olika bränningstekniker. Det vore kul att hitta fler som vill samarbeta och till exempel att bränna raku ihop eller göra en utställning eller liknande tillsammans. 

– Det händer mycket i Norrsundet nu, och jag söker ständigt nya kontakter och spännande samarbeten.


Åsa Fällgren har försäljning av både bruks och konstföremål i Norrsundet & ger kurser och föreläsningar. Läs mer via länken bredvid.



Kerstins boklåda i Lingbo

Kerstins boklåda i Lingbo

Ockelbo Lundgren - 100 år del III

Ockelbo Lundgren - 100 år del III

0