Profil - Lotta Nycander
Foto: Johan Beijer, 2019. KUXAGRUPPEN AB
Lotta Nycander - Arbetar för en bättre värld
Lotta Nycander tar emot Kuxabladet tillsammans med maken Andrzej på deras gård i Lingbo en klar vinterdag där kylan åter bitit taget över landskapet. Här i Lingbo bor de sedan fem år, en central punkt för Lotta som i hela sitt liv arbetat med att bekämpa fattigdom och ojämlikhet. Ett arbete som tagit henne över hela världen. Efter intervjutillfället ska hon, om bara några dagar, åka för att arbeta i Gambia.
Lotta har mer än trettio års erfarenhet som projektledare, rådgivare och utvärderare för olika FN- organisationer framförallt den Internationella Arbetsorganisationen ILO och FNs barnfond UNICEF, och Sida. Hennes arbete rör främst sociala och ekonomiska frågor och förändringsprocesser.
– Jag har arbetat i trettiotvå länder i Asien, Afrika och Östeuropa och vi bott och arbetat under längre tid i några av dem till exempel Bangladesh och Kenya.
Foto: Henrik Westberg, KUXAGRUPPEN AB
Senast kommer paret från Frankrike dit de flyttade 2004, och dessförinnan bodde de sju år i Bangladesh, sex år i Kenya, tre år i Uganda och tre år i Geneve. Lotta försöker strukturera upp minnet av sitt liv.
– Men Polen har vi inte bott i säger hon till maken Andrzej som kommer därifrån.
Ursprungligen kommer Lotta från Saltsjöbaden och hennes pappa Gösta var psykolog. Såhär i efterhand kan hon nog se att han gjorde ett stort avtryck på hennes liv.
– Han arbetade under en kort period på ett fängelse i Dalarna, där hade han en intern som klient och när denne skrevs ut bodde han hos oss i sex år. Pappa tog upp liftare, en kille från Spanien som fick bo hemma hos oss, en annan från Jamaica. Vårt hem var öppet för personer som på olika sätt hade det svårt.
– Den där öppenheten har nog präglat min livssyn. Han dog innan jag fick min yngsta dotter, Maja, endast 53 år gammal.
Som fjortonåring bodde hon med familjen på Ceylon i två år, nuvarande Sri Lanka.
– Innan vi kom till dit i slutet av 60-talet besökte vi slumkvarteren i Old Delhi i Indien, och att gå där mitt ibland människor som levde i extrem fattigdom var en stor chock för oss allihop.
– Senare på Ceylon besökte vi en fattig familj uppe i bergen i Kandy. Mannen i familjen hade dött plötsligt och lämnat två fruar och många barn efter sig utan försörjning. Min pappa ville göra nåt för familjen och vi köpte tröjor till alla och delade ut dem för det var kallt.
– Barnen blev glada men jag minns att det kändes konstigt att vi skulle komma där som Jultomten, det var kanske inte just tröjor de behövde mest. Det är ett minne som etsade sig fast hos mig som 14-åring.
En vanlig bild är att bistånd är detsamma som välgörenhet. Hon tycker det är viktigt att påpeka att den form av biståndsarbete hon arbetar med istället syftar till ökad kunskap och system som bygger upp och förändrar organisationer, strukturer i länder där människor lever i fattigdom.
Projekten hon arbetar med spänner över ett brett socialt område. Hon förklarar ingående och i detalj att det rör sig om allt från att stärka kvinnors ledarskap och unga människors plats arbetsmarknaden inom statsförvaltning och privata sektorn - till förbättrad arbetsförhållanden inom industrin, till tillgång till rent vatten och toaletter i städer och på landsbygden. Andra viktiga områden hon arbetar inom är bekämpning av barnarbete, könsstympning och trafficking av kvinnor och barn – listan är lång och punkt efter punkt radas upp av viktiga insatser som görs världen över.
– Min roll som oberoende konsult när jag utvärderar de här projekten är att besöka platserna, intervjua organisationer och människor som är inblandande.
– Det är ungefär fyra, fem resor per år och oftast är jag på plats under en tre veckors period, sedan hemma i Sverige i ett antal veckor och sammanställer sedan kan det bli en resa till projektet igen.
På Sri Lanka träffade Lotta som 15-åring också mannen som skulle bli hennes make och följa henne till alla de platser hon, och även han, arbetat på.
– 50 år har vi varit tillsammans i år, säger hon och blickar mot Andrzej som sitter mitt emot och lyssnar vid matsalsbordet.
– 1973 till 74 gjorde vi en sex månaders seglats med en Brixham Trawler kallad Keewaydin, byggd 1913. Det var Andrzej och jag och åtta andra ungdomar. Vi seglade från Trinidad och Tobago, genom Karibiska havet, genom Panamakanalen, där bodde vi en månad i Panama och resan fortsatte sedan över Stilla havet och slutade på Suva på Fijiöarna. Det var en fantastisk upplevelse som har präglat oss båda mycket.
“Brixham Trawler” seglats 1973-74, Lottas egna bilder från världen över. (N.vänster foto Johan Beijer, 2019, Kuxagruppen AB.)
I Sverige utbildade sig Lotta till Socialantropolog, tog sin Fil. Kand examen vid Stockholms universitet, sedan arbetade hon som bibliotekarie vid Universitetsbiblioteket under en tioårsperiod. Hon bodde också två månader i Indien under ett Sida-stipendie, där hon forskade om den lokala kulturens påverkan på barnhälsan.
Lotta blev antagen som doktorand på universitetet men hann aldrig färdigställa sin doktorsexamen, då hon fick anställning på ILO i Geneve som satte fart på hennes karriär.
Första tjänsteresan gick till Nepal där ILO hade ett projekt som stödde kooperationen i landet. Idag minns hon hur den första chefen hon hade i Geneve ”inte var riktigt klok” och hur besviken hon var på arbetsuppgifterna.
– Jag bytte till ett annat jobb inom organisationen efter ett halvår, och den processen var väldigt jobbig.
Lotta beskriver att hon som kvinna ofta fått kämpa extra för att få sin röst hörd.
– Som kvinna måste man arbeta hårdare för att bli tagen på allvar. Jag har sett hur manliga kolleger runt omkring mig fått högre positioner och snabbare karriär. Jag förstod att undanhållande av information och till exempel att skicka e-mejls till bara vissa personer är sätt som personer (inte bara män) i maktpositioner håller fast vid.
– Det område jag jobbar inom är klart mansdominerat. På jordbruksministeriet i Nairobi, Kenya, var jag ofta ensam kvinna bland många män när vi reste i landet. Männen höll ofta informella möten, på barer eller andra platser där jag som kvinna kanske kände mig utsatt. Genom åren har det varit små tecken på hur ojämställt det kan vara.
– Men det gäller att säga ifrån och visa att du är där och att du också har en röst. Det har jag alltid gjort och med tiden har jag blivit starkare och kunnat ta för mig mer.
Lotta och Andrzej driver idag firman Social Resources Management AB.
– Tre barn har det också blivit under åren, konstaterar Lotta glatt.
Barnen är nu mellan 35 och 44 år. Den yngsta, Maja, bor också i Lingbo och arbetar som lärare på högstadiet i Perslundaskolan. Mellanbarnet, dottern Julia är dokumentärfilmare och hennes film om Rickard Wolf har även visats på SVT. Äldsta sonen bor i Bangladesh där han är gift och har två egna barn. Han arbetar som konsult och skribent, och har doktorerat om Bangladesh.
– Barnen har alltid kommit på besök under alla år så det känns som vi alltid är nära varandra även om de alla studerat i England och sonen även i USA, redan då de först flyttade ut en gång i tiden.
Foto: Johan Beijer, 2019, KUXAGRUPPEN AB
Lotta ser att världsläget blivit bättre vad gäller välstånd, att andelen fattiga i många utvecklingsländer minskar. I Bangladesh till exempel har medelklassen ökat markant och det har blivit mer utjämning mellan fattiga och rika.
– Hans Rosling påpekade det vi redan visste att Bangladesh, med sina 165 miljoner människor, har fått ett mycket bättre hälsoläge och att kvinnor numer föder bara två barn i snitt. Kvinnor och dess familjer får en bättre inkomst, men barnarbete inom klädindustrin är inte helt borta och den florerar även inom andra områden, som inom jordbruket och läderindustrin. ILO beräknar att 1.2 miljoner barn arbetar inom de värsta formerna av barnarbete.
– Politiskt sett är det sämre idag i Bangladesh än ni vi kom dit första gången 1992, precis som i många länder i den övriga världen. Utan opposition kan landet beskrivas som en enpartistat, inte en demokrati, menar Lotta och hon är bekymrad.
Extremhögerns vindar blåser ju även i Europa menar hon och tiderna har blivit hårdare.
– Det är en oroande utveckling i Sverige, men vi är glada att Löfven får sitta en mandatperiod till, det kan vi båda erkänna.
Apropå hur tiderna förändrats minns paret hur de förr inte hade bilbälte på sina långa reser i Europa, hur de rökte i bilen även om barnen var med.
– Medvetenheten har ökat och insikten om miljön har ökat, speciellt nu sen vi flyttade från Frankrike till Sverige. Sverige har kommit längre än många andra länder. Men klimatförändringarna och klimatflyktingar kommer att ha mycket stor negativ påverkan över hela världen.
- Ökad medvetenhet har gjort att jag också ifrågasätter mitt flygande i tjänsten, men det är en avvägning som måste göras.
– Vår dotter visade oss filmen ”What the health” som handlar om köttindustrin. Sedan dess är vi i stort veganer, förklarar Lotta.
– Djurindustrin står för en större klimatpåverkan än alla andra industrier tillsammans, flikar Andrzej in, det var ett uppvaknande.
Men hon erkänner att det finns undantag. Kakan som vi blivit bjuden till kaffet har hon själv bakat och i den är det ägg från de egna hönsen.
– Och när vi besöker min mamma som snart fyller 90 år tycker hon det där med veganism är ganska onödigt. När hon då bjuder oss på sin goda mat kan vi inte tacka nej!
I växthuset på gården och på åkern odlar Lotta det vanliga; tomater, potatis, morötter, lök och squash. När tankarna börjar komma igång börjar paret spekulera i om de ska skaffa får eller getter utöver hönsen.
Foto: Henrik Westberg, 2019, KUXAGRUPPEN AB
Lotta och Andrzej trivs mycket bra på sin gård i Lingbo.
– Folk är så trevliga här och i hela Ockelbo, de har tid att stanna och prata när vi ses i affären. Det är annat än Stockholm det, säger Andrzej.
Lotta håller med och hon tänker på framtiden.
– Vi kommer bo här och även om jag officiellt passerat pensionsåldern kommer jag inte sluta med mitt arbete, det kommer jag hålla på med så länge jag kan. Jag skulle gärna vilja jobba mer i Sverige också.
Nu står hon inne bland hönsen, på gården i Lingbo. Nästa vecka är hon i Gambia.
