Vägen tillbaka och vidare till landslaget

Vägen tillbaka och vidare till landslaget

FOTO: Johan Beijer KUXAGRUPPEN AB

Publicerat: 190325, ursprungligen publicerat i Kuxabladet nr 162, vecka 12, 2019.

Vägen tillbaka och vidare till landslaget

Lördagen den 16 mars föreläste Christian Hedberg, en 37 årig Hedemorabo, författare och hockeyspelare i parahockeylandslaget, om sin väg tillbaka efter klättringsolyckan som lämnade honom förlamad från naveln och neråt. Efter föreläsningen erbjöds möjlighet att prova på parahockey i Ugglebo Arena.

– Det var sommaren 2006 jag föll. Hade jag landat en halvmeter längre in hade jag inte levt idag.

Christian Hedberg, föreläste och demonstrerade sin idrott. Foto: Johan Beijer, KUXAGRUPPEN AB

Christian Hedberg, föreläste och demonstrerade sin idrott. Foto: Johan Beijer, KUXAGRUPPEN AB





För 13 år sedan den 14 juni skulle Christian visa sin fru Marie, som var med och klättrade för första gången, hur man repellerar nedför klippor. Regnet hängde i luften vilket skulle göra klipporna våta och då går det inte att klättra. Med ett pressat tidsschema fanns det som Christian såg det ingen tid att förlora.

– Då Marie tvekade blev jag irriterad, ryckte åt mig utrustningen och skulle visa. Jag ställde mig på kanten och lutade mig bakåt, då jag plötsligt tappade fotfästet och föll 10 meter rakt ner i backen. 




Christian beskriver hur han direkt kände att något var fel, han hade drabbats av en spinalchock och kunde inte röra något från halsen och neråt. När Marie gått tillbaka och tagit sig ner fungerade inte mobilen. 

– Marie fick stoppa bilar på vägen och därifrån gick det att få mottagning och ringa ambulans. 

En stund senare kom två män till platsen där Christian låg. Han beskriver hur han bad dem flytta på honom, då han kände att det redan var kört. 

– De vägrade och stod bara och stirrade på mig. Jag var arg, frustrerad och extremt otrevlig mot dem. Träffar jag någonsin dem igen vill jag be om ursäkt, de ville ju bara hjälpa till...

Från sjukhuset i Falun bar det iväg med helikopter till Uppsala där han opererades i 12 timmar. Läkarna kunde konstatera en ryggmärgsskada, bröstryggkotan var skadad och Christian var förlamad från naveln och neråt. Han ådrog sig även en svår skada på vänster handled, i vilken han höll repet bakom ryggen då han föll.

– Det räddade mitt liv, hade ryggen tagit den första smällen hade jag inte klarat mig. Min handled krossades och stora delar fick man suga ut med ”dammsugare”. Den har opererats åtskilliga gånger sedan dess och idag har jag fyra graders rörlighet i den, inte optimalt när man sitter i rullstol.

Ockelbo Hockey Clubs veteran Björn Rosén var en av många som provade på parahockey. På bilden får han direktiv av Christian Hedberg. Foto: Johan Beijer, 2019, KUXAGRUPPEN AB

Ockelbo Hockey Clubs veteran Björn Rosén var en av många som provade på parahockey. På bilden får han direktiv av Christian Hedberg. Foto: Johan Beijer, 2019, KUXAGRUPPEN AB





Efter ett par veckor provade Christian att dricka en kopp kaffe, trots att sköterskans varnade om att det kanske är för starkt för honom.

– Äh, tänkte jag, drack och fick genast ont i magen, men det slutade inte.

– Röntgen hade missat att tarmarna spruckit på mig. Jag höll på att dö igen efter att tarminnehåll läckte ut inuti magen.





Vägen tillbaka har varit tuff. Det värsta är att leva med smärtan.

– När nervbanorna är av, tolkar hjärnan det som smärta. Det känns som om en jätte gör ”tusen nålar” och vrider på hela ens underkropp.

– Detta är egentligen ett hjärnspöke och man måste hitta ett sätt att leva med det. Det är olika vad som fungerar för olika människor.

Under två års tid begravde sig Christian i ett missbruk av smärtstillande mediciner, en tid han inte har några minnen av idag.

– Jag har alltid varit en beroendeperson, tidigare var jag alkoholmissbrukare.




Det är många grundläggande saker som behöver läras om. Att lära sig sitta jämför han med att försöka hålla balansen på en stenhårt pumpad pilatesboll, det var fyra tränare som hjälpte honom hålla balansen sittandes på ett vanligt platt bord. 

– Till slut nådde jag ett vägskäl där jag skulle kunna fortsätta vara bitter eller acceptera läget och gå vidare. Ingen vill dricka kaffe med någon som är bitter, tänkte jag och började ta aktiva val. Till slut var det idrotten som tog honom vidare. 

– Jag fann att för mig gav motion en smärtlindring. Jag började med en armcykel och klarade 800 meter. Ett par månader senare cyklade jag en mil.

– Mitt mål var att bli smärtfri, men utan mål har jag svårt att motivera mig. Vi har världens bästa innebandylandslag och bestämde mig för att satsa för att komma med där.

Christian berättar att han till slut kom med i laget och har tagit en kasse med mästerskapsmedaljer.

– Troféer är inget som är viktigt för mig, idag är de begravda i vår trädgård någonstans. Barnens piratskatt lär bli ett intressant fynd för någon i framtiden, skrattar han.





Han tog sig senare an nya utmaningar och testade ett tag på cykling, men med en längd på 195 cm och cirka 30 kilo mer att bära en de flesta medtävlarna blev den karriären inte långvarigt. Istället blev han inbjuden till ett nybörjarläger inom parahockey, Christian spelade själv hockey tills han fyllde 16 och hade alltid drömt om att dra på sig tre kronors landslagströja.

– Det var inte på något vis ett nybörjarläger jag kom till. Jag var sämst till den grad att jag blev ombedd att ställa mig på andra planhalvan för att jag förstörde övningarna.

Christian blev instruerad att åka åttor i tekningscirkeln istället, vilket gjorde två timmar per dag i fem dagar. Sen var det matcher mot Finland där Christian placerades som ett bollplank för att hindra offside vid motståndarnas blålinje.

– De sköt pucken på mig, jag upphävde offside men trots att målet var öppet och jag var ensam på den planhalvan lyckades jag aldrig få ordning på pucken och göra mål.



Christian fortsatte att träna hemma i Hedemora och kom efter mycket slit med i landslaget till Paralympics.

– Jag tränade 17 timmar i veckan, målet var att spela två minuter per match, sex matcher och totalt 12 minuter. Det var min roll, fast det blev lite mer tid i slutänden.

– Att spela inför 6500 personer och intervjuas av SVT, är man inte van vid.

Christian berättar vidare om hur han arbetar med att sätta upp mål och att uppnå dem. 

– Sätt små delmål, att uppnå dem klarar vi av, det andra saknar man perspektiv för. 

– Du är din största kritiker och självkänslan kan sänka en. Träna på det du inte kan, inte på det du redan är duktig på.

– De viktigaste ska man heller inte glömma. Jag har minst 15 personer som möjliggör att jag kan hålla på med min idrott. Assistenter, läkare och min fru... för att nämna några.

Efter föreläsningen intog Christian och nyfikna i alla åldrar rinken och testade på parahockey. Ockelbo Hockey Club har utrustning för den som är intresserad av att prova på parahockey. Kontakta föreningen för mer information.

KUXABLADET - Nr 163 - 2019

KUXABLADET - Nr 163 - 2019

Profil - Lana Sushko

Profil - Lana Sushko

0