Röntgensjuksköterska i Kongo

Röntgensjuksköterska i Kongo

Torsdagen 4 april var det trivselträff med sopplunch på Missionskyrkan i Ockelbo. Dagens talare var Kerstin Åkerman som länge arbetat som röntgensjuksköterska i Kongo med fredspristagaren Denis Mukwege.

– Jag ville till Afrika och reste tillsammans med min syster. I Tanzania behövde man en röntgensjuksköterska, 1981 började mitt arbete där.

Kerstin föddes 1950 och kommer ursprungligen från Katrineholm och jobbade fram till 1980 som röntgensjuksköterska i Avesta. 

– Det har än så länge blivit 22 år i Sverige och 22 år i Afrika. Jag har redan planerat en ny resa och jobbar även timmar i Sverige.

Under de 22 åren i Tanzania och Kongo utbildade Kerstin personal inom röntgen. 

– Vi jobbade med handframkallning under alla år. Röntgenapparaterna var av en WHO modell som inte tillverkas längre, men de var lätthanterliga, robusta och tuffar och går.

Förra året vann Denis Mukwege Nobels fredspris efter att tidigare varit nominerad sju gånger. Kerstin lärde känna honom 1993 och han har varit hennes chef i alla år.

– Jag var på plats och kunde vara med och fira. 

Han mottog även FN:s pris för mänskliga rättigheter 2008. Denis Mukwege var med när guvernören lade grundstenen för Panzi sjukhus när kriget stod för dörren 1998. 

– På fredag lägger vi grundstegen till Panzi sjukhus, sa Denis till Kerstin.

– Guvernören kontaktades, förtäring togs fram, estraden iordninggjordes... Allt lät lite bråttom. Men det blev så, ingen visste med säkerhet att kriget skulle bryta ut men Denis måste haft det på känn.

En vecka senare började kriget. Reglerna säger att om du inte byggt på din tomt i tid kan vem som helst ta den, lägger man grundstenen så är det offentligt. Sjukhuset började byggas mitt under kriget, 1999, enligt Mukweges önskan. 

– Jag suckade till Gud många gånger att han skulle bevara sjukhuset. Gränsen mellan att lyckas och att misslyckas var hårfin.

– Även om sjukhuset plundras imorgon har det varit till god nytta för människorna här, sa Mukwege till mig då sjukhuset varit igång i tre år och jag stod i beredskap att åka hem efter en lång period i Kongo.

En tidig bild från Panzi sjukhus cirka 1998, här kokas instrument för desinfektion

Det har länge varit oroligt i området Kongo Kinshasa. Rebellgrupper attackerade sjukhuset i Lemera. Resurserna från de mineralrika bergen plundras utan kontroll. 1994 kom över 2 miljoner flyktingar från Rwanda.

– När jag varit hemma i Sverige upplever jag ibland att det inte finns någon jag kan prata med som förstår hur det är där. Så var det 1998 så jag var tvungen att fly från Kongo då kriget började.

– Jag var hemma i december 1995 när rubrikerna om massakern på ett svenskt missionssjukhusi Lemera dök upp, det var min arbetsplats. Rebeller dödade bland annat försvarslösa patienter från Burundi. 

Patienterna har varit många. Kerstin minns särskilt en kvinna som blivit skjuten i benet och hotades av amputation. 

– Blir du amputerad medför det att du sannolikt bara blir sittande. Det beslutades att vi skulle operera. Sjukhuset var inte färdigt men sterila instrument fanns tillgängliga.

– Jag hade varit i Sverige och fått mycket material från PMU lagret i Vårgårda, det finns tyvärr inte kvar idag.

Operationen lyckades. Men det visade sig att kvinnan även blivit våldtagen och skjuten i underlivet, det var mycket värre än befarat. 

– Men hon klarade sig. 

Bland de dagliga problemen nämner Kerstin bristen på service, värme, råttor, opålitlig el (råttorna åt på kablarna), instabil ekonomi och damm.

– Man behöver tre saker när man är i Afrika. Tålamod, tålamod och tålamod, skrattar Kerstin.

– Elförsörjningen är kanske den största problematiken. Vi fick ofta använda egna generatorer till röntgen.

– Ibland togs patienter emot på nattetid, för då fanns det mer volt att tillgå i elnätet.

När Kerstin rest i området har hon kunnat flyga med FN. Men platsen ombord kunde dras in helt utan varsel och leda till lång väntan. Vid ett tillfälle fick Kerstin kliva av i Kisangani.

– Jag var på väg till Kindu men fick stanna i Kisangani. Jag visste inget om säkerhetsläget eller hade några kontakter. Men någon kontaktade pastorn och jag väntade, länge.

Efter fyra timmar kom pastorn och frun fint uppklädda i en fin bil som de förmodligen lånat. Väl framme var även ett rum helt iordninggjort och städat i pastorsfamiljens hus.

– Allt var förberett för mig, det betydde mycket för dem att få dit en missionär; det var längesedan sist.

Panzi sjukhus idag.

Mukwege flyttade in på sjukhusområdet en tid, efter ett mordförsök 2012. Det finns inga priser i världen eller hot som kommer förändra denna visionär. Han sa i samband med mottagandet av fredspriset att ”Min strategi är att besvara hatet med ännu mer kärlek, visa att ondskan aldrig kommer att segra”. Fredspriset har i grunden inte förändrat något.

– Men stödet från fotfolket har ökat enormt. Denis får ständigt nytt hopp och mod av dem som ber för honom. 

Mycket arbete återstår. Kerstin nämner bland annat att Baraka i Fizi regionen helt saknar röntgen, där bor ungefär 1 miljon personer och det är ett väldigt instabilt område.

– Fattigdomen hindrar många från att utföra ens enkla ingrepp. Man får anpassa sig och sätta sin tillit till Herren.

– Skolorna ska vara gratis, men det finns inte en skola som följer detta.

Kuxabladet – nr 165 – vecka 18, 2019

Kuxabladet – nr 165 – vecka 18, 2019

Konsert - Triakel besöker Wij Trädgårdar

Konsert - Triakel besöker Wij Trädgårdar

0