Konsert i ateljén på Wij Trädgårdar - Trail up North
När musikerna intar scenen är det som att de bär på en hemlighet. Det är som att deras blyga leenden säger oss att de vet något som vi inte vet. De två banden som spelar för oss ikväll, Svenska Northern och Resonance och belgiska Siger pratar hemligheter med varandra i musiken under namnet ”Trail up North” och vi får vara med.
Det är första kvällen för konceptet bar och konsert i Wij trädgårdshandel. Pär Erlandsson serverar både mat och dryck från Wij trädgårdsrestaurang. Han är eld och lågor inför starten, även om den sker i kyliga novembermörkret.
– Vi har förberett hela dagen och nu får vi äntligen testa det här konceptet. Sedan i sommar hoppas jag vi får till utomhuskonserter med servering här.
Tomas Grönberg, huvudansvarig för Ockelbo arrangörsförening eller Smultron på ett strå, är nöjd med kvällen även om han kunnat sälja fler biljetter. Etthundra personer får plats i ateljén. Han var med och startade upp Wij trädgårdar en gång i tiden och sade på scenen att det här var hans första konsert i just ateljén.
Med det välkomnade han och vi i publiken de två banden Northern Resonance och Siger in på scen. de hade också förstärkning av trummisen och slagverkaren Mischa Grind — det tackade vi för!
Tomas Grönberg, Ockelbo arrangörsförening
Konserten inleddes således med en ljudmatta av folkklingande toner och det varvades sedan med ännu mer musik och varma, humoristiska mellansnack där den som kände för det i banden kunde säga sitt, ömsom på engelska och svenska. Ingen stress och helt prestigelöst.
Northern Resonance består av Jerker Hans-Ers som spelade Hardanger, Anna Ekborg - Viola d’amore och Petrus Dillner - Nyckelharpa. Och Mischa Grind spelar ”massa skrammel” som Anna skämtsamt sa när hon presenterade instrumenten.
Mischa Grind berättade också att han har anknytning till Ockelbo då en gammal bandkollega till honom är kusin till Martin Gunnarsson på Sustainbil som hjälpt Mischa med två gasbilar, något han berättade till publikens jubel.
Så stod bröderna Ward och Hartwin Dhoore (Dragspel och oktavmandola) ensamma på scenen och spelade låten We meet again och vi landade i en stund som påminde om Georg Riedels Astrid Lingren-visor eller en sommaräng precis när sommarlovet börjat. En tacksam känsla mitt i novembermörkret.
De båda banden kändes dock alltid som en enda enhet och det som de har gemensamt är hur tonsäkra de är, hur de spelar med dynamik och känsla. Det kändes tryggt och aldrig infann sig någon osäkerhet (något som kan uppstå när två band ska samsas på en scen).
Det de båda banden också har gemensamt är hur de står med en fot i det traditionella, en fot i mer moderna farvatten, med kompositioner som gränsar mot elektronika- och dansmusik-hållet (som i sin tur förstås hämtat mycket från folkmusiken). Det kändes fräscht helt enkelt. Musik med hooks och nyfikna arrangemang.
Mot slutet höjdes pulsen rejält när Mischa Grind fick fritt spelrum under en bordunton från de andra instrumenten fick oss att hålla andan i ett långt, uppbyggande trumsolo. Välförtjänt applåd efter den utflykten.
I ett av mellansnacken sa en av bröderna i Siger att det märks att de kommit upp i norden, för det var ett sådant stort folkmusikintresse här i Ockelbo.
De tackade för en fantastisk publik och vi tackade för fantastisk musik.
