Krönika: bob hund - ja, det stavas faktiskt så
Någon gång under 1998 satt jag i ett pojkrum och min vän drog igång en ny låt som gick på listorna. Det skavde något oerhört. Innan den här låten hade jag lyssnat på välproducerad musik som Queen med en polerad sångare av världsklass och andra band som Kent med välartikulerad rikssvenska. Det här bandets sångare sjöng på skånska. Vad i Peps blodsband är det jag lyssnar på!
Bandet i fråga hette bob hund — och redan tidigt i min fandom lärde jag mig att alltid skriva ut namnet med gemener. Små bokstäver ska det vara i bandnamnet och stora bokstäver ska det vara på scen när sångaren och textskrivaren Tomas Öberg vrålar ut "JAG REAR UT MIN SJÄL".
Men låten där i pojkrummet var "Tralala lilla molntuss (kom hit ska du få en puss)". Som bandet spelade på Sen kväll med Luuk medan "Nu är det revolution på gång" gick upp på listorna under sent 90-tal, samtidigt som bandet gjorde allt för att undvika rampljuset och vad de kallade etablissemanget.
Trots ett tidigt lite motstånd skulle bob hund komma att forma mig mer än något annat band. Det är svensk poesi när den är som bäst. Humor med ett brinnande allvar eller ett allvar med en brinnande samhällskritik? Det går att tolka hur som helst — när verkligheten är absurd, då välkomnas också absurda texter.
Det banala blir storslaget i bob hund.
Det banala blir storslaget i bob hund. Det enkla som att gå barfota i en affär, köpa en glassbåt, tänka att man var sur och tvär en gång, men att man nu kanske kommer trivas. (Düsseldorf)
Det storslagna i att diktjaget rear ut sin själ, allt ska bort. Eller det otroliga raderna: Här och nu. Upphör allmän väg. Gå in på egen risk. En person leker fågel. Mitt emellan eller fisk. (Upp, upp, upp, ner)
Eller: Stötte på visdom hos en gammal tant. Såg på teve om en elefant. Skar mig i fingret på en papperskant. Sen sjöng jag lite falskt. Jag lovar det är sant. (Reinkarnerad exakt som förut)
Är ni ute efter svensk poesi när den är som bäst är det bara att dyka ner i bob hunds stora låtkatalog och fascineras.
Men bandet bestod av sex brokiga killar som förenades i sin spretighet. De talar om förebilder som Kraftwerk, Pixies, andra tyska syntband och krautrockakter. När de gör covers gör de låtarna till sina egna. Som "Ett fall och en lösning" som är en fantastisk översättning av Pere Ubus "The final solution" och bättre än originalet. Likaså Plastic Bertrands "Tout petit la planete" blir i bob hunds tolkning "den lilla planeten" en magisk livelåt. Det spretiga blir deras signum, när de två gitarrerna och synten fyller i varandra, ofta i små melodier, snarare än riff, och allt till ett stabilt bas- och trumkomp.
Nämnda Kraftwerk, Pixies kollades såklart snabbt upp av en musiktörstande tonåring och blev husgudar även de, på sina varsinna sätt.
Bandet fick förslag på ett skivomslag som inte föll dem i smaken, det kändes inte rätt. De hörde av sig till deras designer Martin Kann och bad honom lägga in lite mer av sig själv i verket, lite stött i kanten skickade han en bild på sig själv från passet. Bandet gillade idén och så fick skivan sitt unika omslag. Här en power point presentation av nämnde Marin, på den sista konserten i lördags. Foto: Johan Beijer.
I lördags spelade bob hund för sista gången i Stockholm. Jag var inte där. Det velades länge under biljettsläppsdagen, men någonstans tror jag det handlar om dödsångest? Det kanske låter hårt, men bob hund kommer för alltid vara min eviga ungdom och när jag såg dem senast i Furuvik, 2019 kände jag att det var över. Därför avslutar jag med några rader från "Istället för musik: förvirring"
Jag har glömt vad jag sagt jag har tappat all takt jag är borta
Mitt liv är ett brus jag har för många ljus i min tårta.
Men med ett band som bob hund som nu ska ägna all kraft i studion, kanske det är revolution på gång?
Senaste nytt på Kuxa.se
