Om ett ofrivilligt identitetsbyte
Låt mig ta det här först: jag har fått en stroke – en liten propp som har ställt till det i min hjärna. Men det är inte det som krönikan ska handla om, annat än indirekt. För det är stroken som är orsak till att jag under den senaste tiden ofta har en gnistrande röd rullator som stöd när jag är ute och går.
Eller snarare när rullatorn är ute och går med mig. För så känns det. Jag är inte längre Eva Bingel i egen person utan den gamla tanten med rullator. Plötsligt är det den som definierar mig, som bestämmer min identitet. Och det är avskyvärt!
Att människor plötsligt börjar artikulera och tala VÄLDIGT TYDLIGT med mig kan jag väl stå ut med eftersom det ju ändå är vänligt menat – fast inom mig muttrar jag ”du tror visst att jag har svårt att fatta…”
Den glänsande röda rullatorn som borde vara min bästa promenadkompis vid det här laget, som gör att jag ändå kommer ut och kan gå en lite längre sträcka har tvärtom blivit min fiende. Så när färdtjänstchauffören skämtar om att ”du ska väl ha med dig fästmannen” så skrattar jag inte utan fräser ”den där har jag ingen personlig relation till utan det är bara en tillfällig förbindelse”. Ja det hoppas jag i alla fall, men det säger jag inte.
Men allt det är ju rätt oskyldigt och egentligen inget att sura över. Betydligt värre var min stockholmsresa nyligen. Tågresan gick som smort. Problemen dök upp vid ankomsten eftersom det visade sig att hissen vid perrongen var trasig. Det fick bli en lite ostadig rulltrappstur där jag stödde rullatorn i stället för tvärtom.
Från en dag till en annan kan du som person uppfattas totalt annorlunda. Illustration: Henrik Westberg
Jag bestämde mig för att det var nog med äventyrligheter, struntade i kollektivtrafiken och begav mig mot kön av väntande taxibilar. Jo nog väntade de allt, men inte på mig, det vill säga en tant med röd rullator. Det stod klart med iskall tydlighet efter att jag fått nobben av åtta chaufförer. Några skakade på huvudet, andra bara tittade på mig, men såg liksom rakt igenom mig utan att röra en min.
Där gick jag från bil till bil, alltmer förnedrad och kränkt. Tills en taxichaufför hoppade ur sin bil och skrek åt sina kollegor att de borde visa lite medmänsklighet.
Själv försökte jag vara stolt och tuff men kände mig ömklig. Och arg. Men jag var tacksam för att i alla fall någon förbarmat sig över mig. Den känslan försvann när jag skulle betala. När jag tog fram mitt kort sa han att skulle vara bättre om jag betalade kontant eller med Swish. Inte för mig replikerade jag. Jo för det blir en avgift om du betalar med kort, sa han varvid jag frågade hur mycket billigare min resa skulle bli om jag betalade med Swish. Det blir samma pris förstås svarade han, helt ogenerad över att ha sagt emot sig själv.
Men jag tänkte att jag ändå skulle vara bussig och sa, OK, jag swishar väl då. Men när han började rabbla ett privatnummer sa jag stopp och langade fram mitt kort. Visst, han körde mig men kunde uppenbarligen inte låta bli att försöka tjäna lite svart när han hade en lättlurad gammal rullatortant i bilen. För det var väl så jag såg ut antar jag.
När jag skulle åka tillbaka tänkte jag att det borde vara lättare, för här utanför det stora sjukhuset, borde taxichaufförerna vara vana vid passagerare med rullator. Men den första chauffören tittade länge och stumt på mig så jag frågade en gång till om han kunde köra mig till centralstationen. Det kostar 300 kronor kontant sa han till slut. Va, du kör väl med taxameter, sa jag. Han ryckte på axlarna och tittade bort. 300 spänn för en resa som kostade mig 165 när jag åkte dit. Min bestämda känsla är att han inte skämdes det minsta över sitt oblyga försök att lura mig. Eller snarare lura tanten med rullatorn.
Ilskan och känslan av att vara kränkt lämnade mig inte förrän jag klev av tåget i Ockelbo där jag blev mött av en kär vän och hejade på andra bekanta ansikten som verkade se mig och inte bara den röda rullatorn.
