Föreningslivet och framtiden

En vinterdag för inte längesedan var det basketmatch i Kuxahallen. På min väg mot hallen iakttog jag en pensionerad “stammis” ta den trevligt korta promenaden från trygghetsboendet på Uret till Kuxahallen på andra sidan gatan. Första tanken var “Vilken lyx” och sekunder senare kom nästa tanke “Det där kommer inte jag kunna göra då jag är pensionär”. Och då menar jag inte ta mig över gatan, utan att lätt och ledigt gå och sätta mig i en publik och titta elitbasket. 

– Jag hoppas och önskar att denna pessimistiska tanke inte blir sanning.

Jag växte upp i Ockelbo och var en del av föreningslivet under min uppväxt. Kanske framförallt aktiv med basketen och UNF – men jag minns även sejourer med tennis, luftskytte och schackklubben. Det fanns, och finns fortfarande, ett rikt utbud av aktiviteter i kommunen. Men på den tiden, under 90-talet, tycktes det på ett annat vis vara naturligt att engagera sig djupare i sin förening – som driver den verksamhet deltagarna brinner för. Att bli lagledare, funktionär eller domare låg nära till hands för medlemmarna. Det är en koppling som inte alls är lika naturlig och stark idag. 

Jag sitter med i Ockelbo baskets styrelse sedan ungefär sex år tillbaka och kan på nära håll se utmaningen med att få människor att engagera sig. Föräldrar tar i många fall ansvar för de egna barnens aktiviteter, de coachar, skjutsar, parkerar bilar på marknaden och säljer fika på matcherna, med mera, med mera –  guld värt! Det går kort sagt inte ihop utan den insatsen. Men någonstans tar det slut. Då finns eldsjälarna som alltid sluter upp. I mitt jobb på Kuxabladet har jag mycket kontakt med föreningslivet och kan se att läget är detsamma i många andra föreningar.

Inom Ockelbo basket är det påtagligt hur många av de drivande som var ledare redan då jag var junior, under 90-talet. Då kanske coacher som Ulrika Levander och David Pettersson var 16-17 år, idag är de över 50. Även herrlagets coach, Johan Stark, har varit med lika länge. Han fick sitt första ledaruppdrag i föreningen 1987 och gjorde efter den egna spelarkarriären sin första sejour på sidlinjen för seniorlaget under säsongen 2001-02. Han har även varit ungdomstränare under en herrans massa år. Bli heller inte förvånade om Håkan Löfstrand eller Jocke Linder rycker in i någon kapacitet, som back-up coach, domare eller expertkommentator då klubben kallar. Gemensamt för de namn som nämnts är att samtliga är födda under det sena 60-talet till tidiga 70-talet, de var där då – och har fortfarande ett stort engagemang kvar i föreningen. 

Denna krönika är inte på något vis ett larm från Ockelbo basket, utan endast en betraktelse över det allmänna läget. Det  är samma situation i de flesta föreningar – och slutsatsen är att fler engagerade människor önskas. Att göra den ideella insatsen handlar för många om att kunna ge något tillbaka och för andra att bli en del av en gemenskap. Insatsen kan drivas av en brinnande passion, glädje och gemenskap eller vara svårsläckt flamma som bara inte vill brinna ut. Föreningsverksamhet både ger och tar energi.

Men vad blir det av våra föreningar då insatserna blir övermäktiga och lågan släcks? I mitt fall känns insatsen inte som något ok att bära, jag samverkar med en grupp människor jag gillar och respekterar. Å andra sidan är jag långt ifrån dem som lägger ner flest timmar på föreningsarbetet. På styrelsefronten blir det något möte i månaden, en utbildning då och då, en eftermiddag då man parkerar bilar, eller säljer korv. Som belöning finns även en samling matchdagar för seniorlaget – som jag ärligt talat inte skulle missa frivilligt iallafall. 

Så nästa gång du går på basket, ishockey, fotboll, padel, bågskytte, innebandy, orientering, tennis, konsert, bingo  eller vad det nu må vara, fråga om du kan hjälpa till med något? 

UNF – en rörelse som sticker ut

I och med att medlemmarna i ungdomens nykterhetsförbund som äldst får lov att vara 25 år sker i den föreningen en ständig naturlig föryngring. Föreningen anordnar utöver de egna föreningsverksamheterna även välbesökta diskon och ansvarar för en biografverksamhet. Ungdomarna förväntas ta ett stort ansvar och stå i centrum.

Många är vi barnföräldrar som gjort nedslag på de välbesökta diskoteken och iakttagit ungdomar som är värdar och ordningsvakter i ett. DJ båset rattas av någon av de lite äldre ungdomarna, redo att föra sin kunskap vidare till nästa hungriga ungdom. Vid storbilds-tv:n finns en annan yngling som håller koll på vems tur det är att spela tv-spel härnäst. I biljettluckan och i kiosken är det ungdomar som betjänar de lite yngre barnen. Engagemanget är stort och ungdomarna växer med uppgiften.

UNF har lyckats engagera ungdomarna på ett föredömligt vis och det gör att verksamheten verkligen sticker ut. Kanske något för andra föreningar att efterlikna.