Filmen Odyssey spelades in i Ockelbo - för 26 år sedan
Förord
Nostalgi kommer från Homeros Odysséen, ordet myntades av en läkare i Schweiz på slutet av 1600-talet. Det är från de grekiska orden nostos - hemkomst, och algos - smärta. På den tiden ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. På 1800-talet, efter det amerikanska inbördeskriget, diagnostiserades många soldater med sjukdomen, fast de antagligen led av det vi idag kallar posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD).
När Odysseus skulle ta sig hem, efter det Trojanska kriget, hade han alltså en sjuklig hemlängtan, men stötte på faror och hinder under sin irrfärd som hindrade honom från att komma hem.
Lite som vi kan känna inför tanken på den tid som flytt och aldrig mer kommer tillbaka.
Det råder en Odyssey-feber i världen efter det att Christopher Nolans film med stjärnor som Matt Damon, Robert Pattinsson, Ann Hathaway, Tom Holland, Zendeya och många fler, toppar besökslistorna under sommaren.
Men det spelades faktiskt in en Odyssey här i Ockelbo, för 26 år sedan – i en av verkstäderna i Ostpackens föredetta lokaler. Detta var förstås innan det företaget kommit och gått.
Vi tillåter oss att bli något nostalgiska och skriva om vår egen irrfärd i filmkonstens tecken, då vi för över tjugofem år sedan var ett gäng grabbar (och en tjej) som skapade en sciencefiction-film med kakao, grön färg, masonitskivor och en hel del fantasi och filmkunnande.
Ett lokalt filmprojekt i Ockelbo år 2000.
Under mitt första år år i Ockelbo 1999 lärde jag känna filmentusiasterna Fredrik Borg och Kenneth Svedlund. Fredrik var då lärare på Ockelbo Animationscentrum (OAC) som var ett EU-stöttat arbetsmarknadsprojekt där arbetslösa skulle lära sig grunderna i 3D-animation. Färsk från konst- och formgivning på gymnasiet var det perfekt för mig, som mellanlandning till högre studier.
Om vi rev kontors-kuben fick vi använda materialet till att bygga med. Foto: Kenneth Svedlund Ishiss, 2000.
Kenneth hade två slutprojekt på mediaprogrammet på Borgarskolan där han avslutade sitt försenade tredje år efter att ha spenderat ett läsår i Japan. Ambitionerna var höga. Kenneth och Fredrik hade redan en filmförening under namnet Anarchy Design och jag hakade på.
En mockumentär om ett gäng som höll på med den uppdiktade sporten backrullning skulle spelas in och en mer ambitiös sciencefictionfilm på cirka tjugo minuter.
– Vi hatade diskbänksrealismen, konstaterade Kenneth då jag intervjuar honom idag. Sci-fi låg oss nära om hjärtat och jag skrev manus.
Kenneth Svedlund år 2000. Foto: Fredrik Borg.
Kenneth skrev manus och jag minns att när vi skulle namnge rymdskeppet i filmen slog vi upp den antike diktaren Ayskylos som uppfann dialogen, för den grekiska tragedin. Där kan vi också ana ambitionen för vårat projekt. Vi hade ledstjärnor som Ridley Scott och Andrej Tarkovskij. Att filmen fick namnet Odyssey var förstås en anspelning på Stanely Kubricks Space Odyssey från 1967, men också (som namnet på skeppet antydde) en länk till antiken och Homeros verk.
Kenneth ringde upp Rebit som hade flyttat till nya lokaler och vi fick nyttja en av deras verkstäder kvällstid.
Jag, Kenneth och Fredrik spenderade varje kväll där under januari, februari och mars med att bygga kulisser. Jag minns att vi trötta gick hem efter ett kvällspass med snickrande och jag kom på att det var min födelsedag — eftersom jag är född på skottdagen och faktiskt fyllde detta år, kom vi överens om att dricka te på min riktiga födelsedag och äta tårta på dem emellan.
– Jag minns det som en riktig höjdpunkt att dricka Lipton-te med massor av socker i, minns Fredrik.
– Kosten bestod ju mest av Glocken gold multivitamin som då kostade 10 kr för en och en halvliter, och chokladfingrar, 10 kr förpackningen samt Plupps chokladmjölk.
När vi började närma oss inspelningshelgerna anslöt fler till teamet. Det ljussattes med Redheads och lysrörsljus från de skeppskorridorer vi byggde med de flyttbara kulisserna.
Henrik patinerar med kakao. Foto: Kenneth Svedlund, år 2000.
– Vi hade stora ambitioner att återanvända väggarna och få ut så mycket som möjligt av dem. Vi kunde inte bygga långa korridorer, utan använde modulära väggar som vi flyttade runt. Vi vände och vred på dem och fick då känslan av att det var större korridorer i skeppet, berättar Kenneth.
Färgen fick vi till skänks utifrån slattar från färgaffären vid torget. Där färghandlare Sigvard Löfstrand blandade en pansargrön kulör åt oss. Rosten i det pansargröna skeppets innanmäte var kakao som vi spred ut och lät droppa på strategiska ställen. Patinering var ett ord vi lärde oss. Allt skulle se skitigt, slitet och gammalt ut, det ökade realismen.
De modulära kulisserna blev längre korridorer med lite filmmagi.
– Då kände vi oss som professionella scenografer, minns Fredrik. Kunskapen hade vi antagligen hämtat från bakom kulisserna-filmer från min DVD-samling som jag påbörjat redan 1998.
– Teaterblod skulle göras på "corn syrup" lärde vi oss, men hur hittar vi det på ICA i Ockelbo. Det fick bli sirap och resultatet blev ett rosa blod, snarare än blodrött.
Den automatiska dörren som skulle öppna sig när skådespelarna närmade sig den sköttes av mig. Två fasta grepp och ett bestämt drag gjorde att dörren med pålagda ljudeffekter i redigeringen faktiskt gav ett realistiskt intryck.
Här: Henrik och Johan studsar ljus under en tagning. Många, långa timmar in på natten under inspelningen.
– Vi filmade långa timmar varje dag. Vi maxade verkligen tiden. Klockan 3 på morgonen var vi väldigt trötta. Då tittade jag på golvet, jag såg att ljudkabeln ligger på golvet, minns Kenneth.
– Då har vi inte filmat med något ljud. Vi spolade tillbaka, tillbaka, tillbaka. Inser att de senaste tre timmarna har vi inte haft ljud.
– Vi spelar in allting igen… Höll på till sex på morgonen.
Claes iförd gamla militärkläder som vi köpte på i14s överskottsbolag.
– Vi spelade in i standarupplösning, ingen HD. Vi tejpade på en monitor för att få en "bredare" bild.
Vi spelade in Odyssey under en vecka. Jag spelade in en baspuka i Missionskyrkans stora sal tillsammans med Daniel Bergroth (nu kantor i Ockelbo församling) och han komponerade även musiken till filmen.
Fredrik Borg som sedan fick en karriär som attributmakare för bland annat Roy Andersson och många andra, gjorde 3D-animationerna av rymdskeppet. Jag animerade sekvensen där skeppet lyfter i fjärran, över Bysjön. Vi arbetade i 3D studio max och jag designade även 2d-grafiken som syntes på datorskärmarna i skeppet.
– Vi animerade 3D-sekvenserna och renderade på OAC i Ockelbo. Redigeringen av filmen gjordes på Macar på Borgarskolan i Gävle.
Fredrik minns:
– Där lärde jag mig den hårda vägen att Quicktime-formatet sparar genomskinklighet, sånt lyx fanns inte på PC. Jag renderade hela natten, brände på CD, åkte till Borgarskolan, såg att det blev fel och gjorde om processen fem gånger innan det blev rätt.
Johan Beijer, som nu driver Kuxabladet med mig var även han inblandad under inspelningen likväl som Marcus Olsson.
Skådespelade gjorde Claes Pettersson, Mattias Färnstrand och Candice Vaughn. Här var en stor förebild den tyska filmen Das Boot. Claes hade sparat ut ett skägg, men Mattias fick ett lösskägg som var mer eller mindre bra. Odyssey blev, för att säga det milt, en spektakulär film från ett ungdomsgäng år 2000.
– Vi hade ingen på makeup. Claes sminkade sig själv och de andra skådespelarna, minns Kenneth.
– Jag var inne på att fotografera filmen, för jag var inställd på att bli fotograf. Men Fredrik övertygade mig om att regissera. Då tog vi in Markus Bohman som fotograf.
– Jag ville vinna allt i den regionala filmfestivalen, minns Kenneth. Då hade vi fått in erfarne Bohman, lite som ett ess i rockärmen.
Bakom kulisserna på kortfilmen Odyssey år 2000.
Juryn hade en längre överläggning om vi skulle vinna. Vilket vi till slut gjorde och skickades vidare till Novemberfestivalen i Trollhättan och SM i kortfilm.
Där trodde många att vi filmat på 16mm och uttryckte sin beundran för både scenografin och fotot.
–Josef Fares satt i juryn och var inte imponerad, minns Fredrik. Han hade helt andra ambitioner med film än oss.
Kenneth Svedlund Ishii (FSF), har idag en 20 årig karriär som filmfotograf i Stockholm där han fotograferat allt från reklam till musikvideos, dokumentärer, kort- och långfilmer.
Han är aktuell som filmfotograf för långfilmen Tryck på knappen, som kommer i höst.
Henrik Westberg
Arkivfoto: Kenneth Svedlund Ishii