Konsert: Världens band i Wij Valsverk
Med en ensemble på elva personer (tretton normalt) fanns en viss bävan att det skulle vara fler på scenen än i publiken, denna sista onsdagskvällen i juli. Men det var närmare tvåhundra åskådare i publiken som nu såg Världens bands första spelning på sju år, i fantastiska Wij Valsverk. Och vilken spelning sedan.
Världens band bildades, förklarade de, i England på 10-talet och 2019 hade de stora planer att erövra världen. Men sedan kom pandemin och en massa massa barn, som gitarristen uttryckte det i den inledande presentationen.
Världens band är som namnet antyder en blandning av folk från många håll i världen. Sverige, England, Skottland, Frankrike, Senegal och Indien var några av de länder som sades under mellansnacken. Lika mycket musik spelades också från respektive musikkultur.
I sista akten, i den skotska jigen, åkte till och med säckpipan fram från den franska flöjtisten. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Bäst var ändå den uppfriskande kaxiga och svensk-proggiga rocklåten som tjejerna på fiol drog av mot mitten av konserten. Där vågade de ta ut svängarna och mot låtens crescendo gick den mot det rabulistiska och vi fick till och med skriksång som förde tankarna till Yoko Ono.
Innan och efter hade vi färdats till både Indien, med fantastisk sång och sedan till Senegal med instrumentet kora, en västafrikansk harpa med 22 strängar. Flöjtisten kom med en fantastisk låt, där flöjt och oboe spelade en duett till en basgång som låg nära Gorillaz låt Clint Eastwood.
Mot slutet av konserten bjöds gästartisten Ebo Krdum upp på scenen som med sin stratocaster spelade en atmosfärisk blueslåt med arabiska tonskalor mot en suggestiv bordunton. Sedan en upptempolåt där Ale Möller (som satt inkognito i publiken) tog ledningen i medklappningen och fick alla i publiken att klappa rätt till den ovana taktarten. Häftigt!
Eba Krdum, med sin fender stratocaster. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Att det här var första spelningen på sju år anades bara när Ebo Krdum åter bjöds upp på scen och något oförberett började spontandansa i brist på annat. Men där de tappade i intensitet fyllde bandet i med spelglädje och virtuositet.
Här måste vi också lyfta ljudmixen som var perfekt under hela kvällen – och det med tolv - tretton musiker på scenen! Imponerande.
Allt som allt är Ockelbo med Ockelbo Arrangörsförening väldigt bortskämda att få hit världsakter som detta band, som när de drar vidare, närmast till Urkult, är ämnade för mycket större arenor. Men vi hoppas att de fick mersmak av den vackra inramningen och härliga stämningen i Wij valsverk och återkommer.
Fler konsert-texter på Kuxa.se
