Många förundras nog över den dystopiska världen i Apples hitserie Severance som nyligen avslutat sin andra säsong. Kortfattat handlar serien om kontorsarbetare vars sinne är skiljt från deras privatperson. När de kommer till kontoret minns eller vet de inte vem de är privat och vice versa. Det bäddar förstås för en hel del intriger, spännande avslöjanden och tvister. Vilka är det som driver företaget och vilka komplikationer rent filosofiskt och etiskt kommer ur proceduren att skilja (sever) på två personer sprungna ur en och samma kropp?

Många som sett Severance och dess retro-science fiction i vindlande kontorskorridorer och kontorslandskap med dämpande heltäckningsmatta och tryckande akustikplattor i det något för låga innertaket, har kallat serien för nyskapande. Men jag skulle påstå att för den som spelat tv-spel under de senaste 20 åren känns det mesta bekant.

Severance kontorslokaler är obehagliga, men ändå köper man som åskådare att de som arbetar där ändå kan trivas. Det är välordnat, välstädat, det finns tillgång till kaffe i pentryt och arbetsbördan verkar inte vara allt för betungande. Men någonstans under ytan bubblar obehaget.

Sedan att arbetsuppgifterna också är ofattbart monotona och svårbegripliga. Vad sorterar de för siffror? Vad är syftet? Just bristen på syfte är nog det mest dystopiska och också seriens kärna. För när kontorsarbetarna kommer hem har de, som sagt, inget minne av arbetsdagen — och ställer den självklara frågan: hur påverkar det ens känsla av att ha åstadkommit någonting?

I datorspelet Portal utvecklat av Valve, från 2007 löser du pussel i ett framtida lab, där du är försökskaninen. En lugn robotisk röst guidar dig genom de olika experimenten och hela tiden anar du att det finns en underliggande, gnagande fara. Tonen känns igen i Severance, likaså språkbruket från överordnade som både är manipulerande och illa dolt nedlåtande. Men förstås bara följer protokollet. I Portal bryts snart illussionen och du hamnar bakom kulisserna i labbet, en tvist som bröt mot tidigare konventioner inom tv-spel och gav en djupare berättelse i en annars ganska rak första persons-pussel-lösare.

Ytligt sett är Severance en retro-futurustisk berättelse med bakulit-telefoner, datorer som är terminaler med tangentbord som känns tidigit 80-tal (ett årtioende som är väldigt inne nu). Till det kommer de psykologiska testerna och att karaktärerna "känner" känslor när de sorterar siffrorna på CRT-skärmen. Samma brytning mellan "gammal" yta och parapsykologiska funktioner finns i tv-spelet Control (2019), utvecklat av finska Remedy, där du går igenom brutalistiska kontorslokaler i The Oldest house i jakt på förklaringen till dina psykiska förmågor.

Men inspirationen till Severance kanske är mer tydlig i spel som Stanley Parable från 2011. Där är åter kontoret och du går omkring och ställs inför experiment i den miljön. Stämningen är också här udda och kuslig, som att något är fel, varför experimentet utförs är också i det fördolda. Troperna känns alltså igen.

I Stanley Parable blir också de vindlande korridorerna surrealistiska och de leder ofta till platser som inte förknippas med kontorslandskapet. Utan att gå in allt för mycket på Severance handling kan jag säga att den inte avviker på den punkten heller.

Vad kommer tv-spel inspirera för populärkultur härnäst? Det får vi säkert anledning att återkomma till.