Speltest: Blood on the clocktower

Det bjuds till psykologiskt socialt spelande med en viktoriansk inramning. Det osar alltså Lovecraft, Stoker och kanske lite Shelly när vi iträder oss slumpvis valda roller — där några är bybor och andra är utomstående och någon är demonen. Det blir en "who done it" där alla är misstänkta och där mördaren (demonen) finns mitt ibland er. Kommer byborna lyckas hitta demonen innan majoriteten av dem är döda? Välkommen till Blood on the clocktower. 

Ursprunget är förstås spelet Varulv som en gång började som ett experiment av en rysk sociologistudent som ville leda i bevis att en oinformerad majoritet alltid förlorar mot en informerad minoritet. Det blev sedan det sociala spelet Mafia och ytterligare en variant är spelet vi testat tidigare här i Kuxabladet: Secret Hitler. 

Men Blood on the clocktower är ett mer utvecklat rollspel, med fler roller och funktioner som dessa roller ger. Allting börjar med att spelledaren slumpvis delar ut poletter i en tygpåse. På den ser spelaren sin roll. Har spelaren frågor är det här ett bra tillfälle att gå ut och prata med spelledaren i enrum. Det kan också vara en taktik att göra det, för att få folk att tro att karaktären är en av de mer avancerade. 

Spelet börjar 

Spelledaren välkomnar alla till en ny dag i byn Ravenswood Bluff. Men! En kropp hittas död på klocktornet. Det är spelledaren, vars kropp nu är spetsade på timvisaren. Alla vet att någon bland dem är mördaren (demonen) och att någon är medhjälparen. Alla vet också sin egen roll och, bereonde på roll, kanske de också vet något mer. 

Spelet har två faser. Dagtid, då får alla prata och om det finns stora misstankar kan vem som helsdt nominera vem som helst till omröstning om de ska bli avrättade. Den som blir nominerad får "säga sin sak" och sedan får alla rösta. Om du tidigare dött kan du fortfarande vara med i diskussionen och du har då en, och endast en röst kvar under resten av spelet. 

Nattetid blundar alla och går spelledaren runt och väcker de som ska väckas, ger den information som de ska få genom tecken och slutligen väcker han demonen som pekar på den person den vill döda. 

När gryningen kommer presenterar spelledaren vem som dött under natten. Eller vem som inte dött, för personen demonen pekade på kanske var skyddad. 

Olika exempel på roller

Skydd kan till exempel Munken ge. Den pekar på någon under natten som då är skyddad för demonens framfart. 

Men det finns många andra roller, som kocken (chef) som under natten får reda om de onda sitter i par eller ej runt bordet. Slayer kan peka på en person under dagen, om de är demonen dör de. 

Men det kan också finnas ett fyllo (drunk) bland oss. Det är något som bara spelledaren vet om. Är du fyllot tror du att du är en annan roll, men den information du får är felaktig och det du försöker genomföra fungerar inte.  

Tillit och logisk slutledning

Första dagen är det inte mycket att gå. De goda byborna vill inte avslöja att de har en viss roll och demonen iträder sig någon av bybornas roller. 

Andra natten har antagligen någon mer dött. Beroende på vem det var börjar allt fler öppna upp sig. Nu börjar pusselbitarna att falla på plats. Någon vet att de onda inte sitter i par, några vet att en person är god, och ju fler pusselbitar som delges desto mer går det att slutleda. MEN och det är ett stort men. Demonen får ju också prata och komma med sina lögner.

Olika nivåer och antal spelare

Vi började spela med grundnivån Trouble Brewing. Relativt enkla roller, varav några som jag gått igenom tidigare. 

Nästa nivå är Bad Moon Rising. Den lät näst intill omöjligt att spela när vi läste om alla komplexa roller som nu skulle delas ut. Demoner som kan avrättas men sedan ändå leva tills de avrättas igen. Demoner som kan förgifta bybor (med samma verkan som drunk) och bybor med möjlighet att skydda dem runtom eller veta andras roller… Ja, det var otroligt komplext som sagt. Men när vi väl började spela gick det väldigt bra och blev väldigt roligt. Mycket tack vare att det bara är en roll (din egen) du verkligen måste läsa in dig på. 

Med Bad Moon Rising-nivån lyfte verkligen spelet och jag förstår varför det är hyllat. Nu ser jag fram emot att spela med ännu fler och även testa sista nivån: Secrets & Violets. Mängden roller och variationen av egenskaper gör att varje runda blir unik och alltid bjuder på härligt hjärnskrynklande, pulshöjande undanflykter och stora skratt. 

Vi spelade på åtta personer och en spelledare. Mängden röster och åtta olika viljor gjorde att demonen lättare kunda slinka undan. Det går att spela ända upp till tjugo spelare, och vid femton och uppåt introduceras även Travellers som är en annan klass roller. 

Blood on the clocktower är ett fantastiskt spel i rätt sammanhang. Ni ska ha tid, och vara ett sällskap som har en viss öppenhet för att samtala och diskutera. Har ni erfarenhet av klassiska rollspel, sociala spel eller impro-teater är det ett plus.