Det finns fler fantastiska svenska musiker än Kent och Håkan Hellström
Sverige brukar anses vara ett av (väst)världens största länder inom musiken. Mången svensk musiker, såsom Zara Larsson, ABBA, Björn Skifs och Max Martin har haft hits världen över. Även inom våra gränser finns det många duktiga kända musiker, såsom Jill Johnsson, Håkan Hellström, Kent och Lill-Babs. Men det finns ännu en uppsjö, ibland ännu duktigare musiker, som kämpar på utan att riktigt slå igenom på alla fronter.
I vissa fall är det en tidsfråga, medan andra bara råkat bli tragiskt förbisedda. Jag ska hursomhelst titta närmare på, och tipsa om, några svenska musiker som förtjänar lite uppmärksamhet. Två av dessa (Moa Holmsten och Peter Morén) är dessutom Ockelboaktuella i och med en gratiskonsert i Åmot 13 maj (mer information på sida 8, red. anm.).
Moa Holmsten
Hon är kanske inte helt okänd i hårdrockskretsar. Hon har varit medlem i bandet Meldrum och ingen mindre än Lemmy Kilmister (Motörhead) har skrivit en låt om henne (Christine efter Moas andranamn Kristina). Men Holmsten har andra strängar på sin lyra än hårdrockssträngar. Vilket märks i eminenta skivan Bruised Arms & Broken Rythm där hon helt och hållet tolkar Bruce Springsteen på sitt eget sätt. Svårt dock att beskriva vad det är för ett sätt.
Mitt bästa försök är att låtarna fått en karg och svensk prägling. Lysande är det hur som helst när Holmsten sätter tänderna i både klassiker som Born in the USA och The River samt mindre kända alster som Soul Driver och State Trooper.
Bror Gunnar Jansson
Att beskriva Bror Gunnar Janssons musik är inte lätt. Man skulle kunna kalla det för blues men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Jag kan nog beskriva musiken enklast i form av ett recept. Låt Robert Johnson, W.C. Handy och Howlin’ Wolf utgöra basen. Addera en matsked Johnny Cash, en matsked Tom Waits och två teskedar John Spencer mixat med R.L Burnside. Krydda med valfri garagerock. Låt stå i fullmånens sken över natten. Sedan har du Bror Gunnar Janssons intensiva skiva Moan snake moan. Alla låtar är fantastiska. Extra värda att nämnas är The Church Bell’s Tone, TV, He had a knife in his hand samt Claude Ely-covern Ain’t no grave (som kanske är mest känd i Johnny Cashs version). Lyssna och njut! Peter Morén Vanligtvis jobbar Morén ihop med Björn Yttling och John Eriksson.
Men ibland står han på egna ben och är nu aktuell med soloskivan 40. Alla fantaster av svensk pop med anor från 1970-talet har mycket att hämta här. Med låtar som Pärleporten och Rytmen i blodet tar han oss tillbaka till en svunnen tid som ändå inte känns så långt borta. En personlig favorit på skivan är den udda Robert Broberg-covern Vem är det som bromsar & vem är det som skjuter på?
Cina Samuelson
Efter att ha inlett sin musikaliska karriar i bandet Freetown Highway har Samuelson sedan millenieskiftet kört solo och släppt flertalet countryskivor samt haft tre låtar med i svenska storfilmen Patrik 1,5. På skivan Roots & Memories hyllar den svenske countryartisten några av de artister som inspirerat henne till att själv hålla på med country. Valet är inte så uppseendeväckande, det är de gamla vanliga amerikanska legenderna såsom Willie Nelson, Merle Haggard och Dottie West. Däremot är det, med några få undantag, inte de artisternas mest kända låtar som Samuelson valt att göra. Tre duetter finns med, och det är inga dåliga artister som dyker upp. Texaslegenden Dale Watson gör tillsammans med Cina en fin version av Tammy Wynette/ George Jonesduetten Take me. Den fyllige amerikanske countrysångaren Justin Trevino gästar på Jim Reeves och Dottie Wests Love is no Excuse medan duktige Texasbon Bobby Flores dyker upp på Cinas fantasiska version av Willie Nelsons Are you sure.
Men hur bra de tre duetterna ändå är visar Samuelson att hon kan stå på egna ben. Hennes versioner av exempelvis Ain’t had no loving, och Mommy, can I still call him daddy är mycket bra. Countryfantaster har mycket att hämta här.
David Ritschard & Krokodiltårarna
Ritschard är kanske mest känd som en av medlemmarna i bluegrassbandet Spinning Jennies. Men allt oftare satsar han på sin egen solokarriär. Då lämnar han även bluegrassen till förmån för mer renodlad country, närmare bestämt så kallad Honky Tonk.
För närvarande jobbar han med sin första fullängdare men har släppt EPn Simmar för livet på vinyl. Skivan är så Honky Tonk den kan bli. Men det som gör att den verkligen sticker ut är att alla fem låtarna på skivan framförda på svenska, vilket gör att skivan känns enormt nyskapande. Visst har det tidigare funnits countrymusik på svenska i form av Sigge Hill, Alf Robertson, Gunnar Wiklund och Cacka Israelsson. Men sällan har det låtit så mycket Honky Tonk som här. Det är helt enkelt underbart. Bästa låt? Du borde skämmas för ditt skamliga manér.
