tillbaka till Beatles
Det är egentligen helt makalöst att det finns film (och ljud) på när låten Get Back skrevs. Paul McCartney går in på setet, där sitter redan George Harrisson och Ringo Starr, de väntar på Johan Lennon som är lite sen. Paul börjar vispa på bassträngarna, först ett A-ackord och sedan ett D-ackord. Trevande. En process, ett sökande efter något. Det där som finns precis bortom den kreativa horisonten. George och Ringo hör att det är något på gång, de diggar med nickande huvuden, men det märks att de också är vana att se Paul skapa. De avbryter inte, kommer inte med förslag, de vet att är det någon som kan skriva låtar är det Paul McCartney.
Det här är bara en av alla tillfällen då musikhistoria skrivs framför tittarens ögon i dokumentärserien Get Back. I femtio år låg strax under 60 timmar filmmaterial och mer än 140 timmar ljudupptagningar i arkiven. Men för fyra år sedan fick Peter Jackson äran att bearbeta och klippa ihop materialet till en film. Det tack vare hans restaurering av första världskriget-material i filmen ”They shall not grow old”.
I de fall det enbart finns ljudupptagningar har Peter tagit den kreativa friheten att ersätta det med filmaterial som mer eller mindre passar in. Det känns lite hattigt och klingar falskt till en början, men i takt med att dokumentären fortsätter blir jag mer van när det inte riktigt synkar mellan ljud och bild. De gånger det filmade materialet har autentiskt ljud känns det ändå synd att inte allt innehåll var av den kvalitén.
Beatles ska skriva nya låtar till en tv-show, är tanken. Sedan ska de kanske göra ett live-framträdande också. Därför har de anlitat ett filmteam som följer den kreativa processen i ledning av regissören Michael Lindsay-Hogg. Ursprungligen mynnade materialet ut i filmen Let it be, och i den utmålas en mycket bistrare stämning bandmedlemmarna emellan. Men det mesta av materialet blev sedan liggande i arkiven.
Peter Jackson menar att han var positivt överraskad när han väl såg att det var ett mycket mer uppsluppet och glatt Beatles än vad den första dokumentären lät påskina.
Ron Howards dokumentär om live-åren med The Beatles, från 2016.
Bra kompliment som handlar om åren som ledde upp till "Get Back".
Visst, George Harrison lämnar bandet efter en dispyt om ett arrangemang med Paul McCartney, vilket leder till krismöten och förhandlingar (utan kamera). Men när pianisten Billy Preston ansluter, som av en slump, i del 2 (dag 8-16) lyfts stämningen till nya höjder och det märks att beatlarna blir inspirerade av Billys elpiano-spel.
I intervjuer berättar Peter om hur de med teknikens hjälp (maskininlärning och avancerad bildbehandlingsteknik) lyckats ta de gryniga 16 mm filmerna med blaskiga färger och både skala upp dem och förbättra bildkvalitén till dagens standard. Det är lite som att resa tillbaka i tiden.
Ljudbehandlingen är också den lika imponerande. Peter berättar att ljudupptagningarna oftast gjordes med en rum-mikrofon. Tänk då att dialogen mellan John Lennon och Paul McCartney kanske dränktes i ljudet av George gitarrspel i bakgrunden. Med teknikens hjälp, och två ingenjörer från Nya Zeeland (där Peter Jackson håller till) kunde de separera ljud och på det viset lyfta ut dialogen, eller till och med mixa musikupptagningens mono-källa.
Förutsättningarna har därför varit så att materialet kanske inte hållit för en dokumentär förrän nu. Tekniken har mognat, och de två Beatlarna som är kvar (Paul och Ringo) och John Lennons änka Yoko Ono och George Harrisons änka Olivia Harrison, har insett att tiden nu är mogen.
– Vem kunde anat att någon skulle ha intresse av vad vi höll på med, femtio år senare, säger Paul i en intervju. Men ändå anar han det själv, i en scen i dokumentären säger han ”tänk vad komiskt när folk om femtio år tro att vi la ner bandet för att Yoko satt på en förstärkare”.
Jag nämnde tidigare att vi får vara en fluga på väggen när låten Get Back skrivs, vi får även vara med i den långa processen då den färdigställs. Det är en unik och fantastisk inblick i den kreativa processen hos ett av musikhistoriens största band. De provar texter, olika teman, de stryker rader och förändrar.
Som tittare 2021, då dessa låtar blivit en del av vår kultur och liksom smält samman med vår vardag, framkallar det en vilja att skrika ut ”Loretta Martin” , när Paul trevande testar olika namn.
Vi får också följa andra låtars framväxt, från att de presenteras till bandet till de sakta blir de låtar som vi idag kallar för klassiker, som Two of Us, I dig a Pony, Let it Be, Long and Winding Road för att nämna några. Det blir också tydligt vilken diger lista av cover-låtar Beatles hade samlat på sig sedan tiden i Hamburg, innan de slagit igenom, bara cirka sju år tidigare. Rätt som det är drar någon bandmedlemmarna en slumpmässig låt ur hatten och de andra hänger på utan att tveka.
Stort är det också när George Harrison mest i förbigående presenterar en ny låt, som han stångats med texten i sex månader, och som sen ska komma att bli ”Something.”
Det som slår mig är glädjen och humorn. Spontanitet och öppenhet för varandra, men också respekt. De är ett band, som när det filmas, gått igenom många faser under en relativt kort existens. Det märks att Paul är bandets produktiva motor, men de andra medlemmarna är ändå där och jobbar hårt. En som också arbetar hårt är producenten Glyn Johns som i egentlig mening är projektets producent, fast George Martin krediteras på skivorna.
Lite kritik kan ges åt avsnittens längd (se faktaruta) Men längden har också en funktion, mängden filmat material på sådan kort tid som 22 dagar ger oss en unik känsla av att faktiskt vara där. Och i slutet av del tre får vi se hela Beatles sista live-framträdande, 45 min från början till slut, på taket till Apple studion.
Bara det gör ju detta historiska dokument till ett måste för alla musikintresserade.
Dokumentären Get Back
Del 1 Dag 1-7, 2 timmar 37 min.
Del 2 Dag 8-16, 2 timmar 53 minuter samt
Del 3 Dag 17-22, 2 timmar och 18 minuter.
Finns på streamingtjänsten Disney+
I dokumentären The worlds a little blurry - får vi följa när artisten Billie Eilish hennes bror skapar nutida hitlåtar. Läs krönikan om den här:
Fler artiklar på Kuxa.se
