Helgon och hjältar – Alla Helgons dag
Varje år vid den här tiden när det är höst och november så bryter Allhelgona tiden in. Blommor och gräs dör och det känns som ett vemod över naturen. Människor dör också. Det finns ibland också ett vemod omkring människans liv.
Det finns en sorg. Och ändå , sorgen är ett tecken på en kärlek, en vänskap till den som är död.
Allhelgonatiden har två helgdagar. Alla helgons dag lyfter fram alla människor som levt ut kärlek och godhet. Och kanske också med sina liv visat att Gud lever. Vi får gärna kalla dem helgon.
Söndagen efter Alla helgons dag talar om hoppet om ett evigt liv. Ett liv hos Gud som aldrig kan dö. Den här helgen är en tid med blandade känslor av tacksamhet och sorg. Dessa två dagar kommer kyrkogårdarna att fyllas av människor som tänder ljus och lyktor. Många gör det för att hedra och minnas anhöriga och vänner som lämnat detta liv. Att påminna sig om deras liv och insats.
Men bakom de tankarna så finns också ofta frågan; – vad har hänt med mina kära efter döden? Finns de i någon mening kvar? Ibland kan jag tänka att vi saknar berättelserna vad som sker efter döden. Därför vi vet så lite, och vi letar efter orden. Kanske kyrkornas gudstjänster denna helg, med bibelläsning, tal, sång och musik kan få sätta ord på denna vår längtan efter svar. Men samtidigt så tror jag att det är ett rop från den mänsklighet som förlorat tron på evigheten. Vad får ropet i mörkret för svar?
Arkivbild på Pelle Widman vid Missionskyrkans expedition, vintern 2020. FOTO: Johan Beijer
Vår tidsanda är fylld av rädsla och av en oro vad som ska ske. I en sådan rädslans kultur är det inte konstigt att en massa spekulationer och vidskepelser börjar florera runt om oss. Och det kräver bearbetning genom konst, musik och film. Många bearbetar sina rädslor dessa dagar i en värld fylld av vampyrer, zombies och skelett som är ute och rör på sig. I reklamen för en av filmerna säger man, ”inget smittar som rädsla”. Detta tror jag sätter fingret exakt på vår tidsanda, som är fylld av rädslor och oro. ”Inget smittar som rädsla.”
När Alla helgons dag infaller kanske också många tänker på personer som i många avseenden är fantastiska människor. När jag tänker på helgon så tänker jag på män och kvinnor som vågat något i vår värld. Jag blev glad när jag fick höra att dr. Dennis Mukwege blev utsedd att få Nobels fredspris detta år. Han är en som genom sitt arbete, sitt liv och sin kristna tro och engagemang gått emot ondska, våld och orättfärdighet även om det nästan har kostat honom livet. Han är en av vår tids hjältar eller helgon.
Det finns både ett allvar och ett ljus över all helgona tiden. Att tända ljus på en grav, eller i kyrkan denna helg är en symbolisk handling. Vi minns den som är död. Men ljuset visar också att vi inte tror att mörkret och döden vinner. Det är detta budskap som Alla helgons dag och söndagen efter alla Helgons dag handlar om och som kyrkorna i Ockelbo inbjuder alla att ta del av.
Fakta: Alla helgons dag
Med rötter i 700 talet är alla helgons dag en högtid som fått en ökad betydelse i Sverige under 1900 talet. Under efterkrigstiden spred sig seden att tända ljus på gravarna till våra anhörigas minne. Temat i högtiden får sägas vara universellt; döden och att minnas de döda. Allhelgonadagen har katolska kyrkan sedan tidig medeltid firat helgon som saknat egna dagar i almanackan.
Den 31 oktober var allhelgonaafton, kallad All hallows Eve. Av detta namn har man sedan bildat ordet Halloween. Halloween handlar inte bara om skelett och spöken, bus eller godis, utan markerar också slutet på sommaren och vinterhalvårets början. Pumpan utgör en symbol för skördetid och marknader. Att göra lyktgubbar av pumpor var från början en irländsk tradition som tagit sig via Amerika hit till oss i Sverige.
Fler artiklar på Kuxa.se
