Mitt liv på Wij herrgård - på 50 talet
I denna historiska krönika skriver Kjell Söderström om sitt arbetsliv på Wij herrgård. En spännande skildring ur en svunnen tid som tar sin början på 1950-talet.
I början av år 1952 träffade jag Kopparfors AB's postbud Sven Olov Olsson på posten och fick frågan, om jag ville börja som postbud efter honom, för han skulle sluta. Svaret blev ja och efter några dagar klev en ung pojke på 14 år in genom dörrarna till den vänstra flygeln vid Wij Herrgård, Huvudkontoret för Kopparfors AB, och frågade efter kontorschefen Lindqvist. Efter en försiktig knackning på dörren till kontorschefens rum gick jag in och fick frågan: "Vem är Du då?" Jag talade om vad jag hette och att jag sökte platsen som postbud. Efter svar på fråga vad min pappa hette och ett jakande svar på att det var "Söderström på Sjukkassan" så var anställningen klar.
Den 25 februari 1952 blev min första arbetsdag som postbud vid Kopparfors AB's Huvudkontor i den södra flygeln från år 1787.
Kjell Söderström, här med en annan text om teaterföreningen Tiljan. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Södra flygeln, bostadsflygeln, användes fram till 1842 som säteriets huvudbyggnad, den gamla huvudbyggnaden från 1680-talet stod oanvänd och revs för att ge plats åt nuvarande huvudbyggnad åren 1839-1842.
Kopparbergs och Hofors Sågverks AB förvärvade Ockelboverken år 1887 och flyttade kontoret från Stockholm till Ockelbo och Wij 1903. År 1937 ändrades namnet till Kopparfors Aktiebolag.
Vi förflyttar oss till 1950-talets början och in i 14-åringe Kjell Söderströms unga liv som postbud vid Kopparfors AB.
De första dagarna gällde det att hitta i denna nya främmande och spännande arbetsmiljö med många rum och människor där tilltalet är herr eller fröken före efternamnet, veta namnen på alla människor som finns i de olika husen och rummen så att posten kommer till rätt avdelning och rätt person.
På staketet finns skrivplats där lönen hämtades kontant varje månad i ett brunt kuvert med redovisning på avlång lista. Min första lön blev 8:50 kr per dag.
I mitten av alla herrgårdens rum finns telefonväxeln med telefonisterna Ingrid Åberg och Ulla Bergkvist. "Telefonrummet" har fyra väggar varav två är av glas och vetter mot Sigrid Gunnarssons och Olle Åkerlunds arbetsplatser.
I kartrummet finns järnhyllor från golv till tak och här är det högt till taket - 3,5 meter. Stora stegar finns uppställda för att vara till hjälp när kartor längst upp under taket skall hämtas. Mitt i rummet ett stort avlastningsbord av järn.
Arkivrummen har golv av stenplattor och fönster med järnluckor. På andra våningen finns skogs-avdelningen med skogschef Gösta Wiman samt Nils Arsander, Gunnar Wiklund, Bertil Hagman, Per R Persson och Stig Gränge. I den s.k. Mejeribyggnaden eller gårdslängan från 1840-50-talet bor familjerna Ernst "Pua" Åberg, Johan Jonsson och Helge Lundahl. Ytterligare finns ett antal uthyrningsrum på övervåningen där namnet "finska himlen" är bekant.
Bruksmässen med föreståndarinnan Gunborg Magnusson med personal håller full mathållning till de tjänstemän som bor på brukshushållet – frukost, lunch, middag - söndag som vardag utöver affärsluncher och middagar.
Föreståndarinnan och några av personalen bor på Bruksmässen. Föreståndarinnans rum i anslutning till köket, medan personalen har sina rum längst upp under takåsarna.
Bruksmässen byggdes 1904 till bostad åt förvaltaren vid Linghed sågverk i Dalarna men flyttades till nuvarande plats år 1916.
En av de "mörkare sidorna" i postbudets liv var när ett större antal original skulle kopieras.
Under trappen till övervåningen i Norra flygeln fanns ett litet rum som iordningställts för kopiering. I detta rum framtogs kopior enligt följande arbetsschema. Originalet tillsammans med ett fotopapper belystes i en speciell ljuslåda i ett visst antal sekunder beroende på hur originalet såg ut, det belysta fotopapperet lades med rätt sida mot ett nytt fotopapper för att tillsammans genomgå ett vätskebad med efterföljande torkning. I taket hängde linor där kopian hängdes upp för torkning. Ett ensamt och tidsödande arbete i röd belysning.
Arbetstiden var sju dagar i veckan – heldag måndag-fredag, halvdag lördag samt söndag morgon till posten och in genom bakdörren för att komma till postsorteringsrummet och hämta tidningarna. Det var Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som skulle finnas på kontoret när kontorschefen kom.
Med tiden så blev arbetsuppgifterna förändrade och nya arbetsuppgifter blev verklighet. I slutet på 1950-talet erhöll jag förflyttning från postavdelningen till Ombudsmannaavdelningen eller Arkivet som sedermera blev fastighetsavdelningen. Här övergick arbetsuppgifterna till att skriva ut kontrakt, registrera köp- som försäljningshandlingar, lantmäteriakter mm. Då kom jag i kontakt med lagstiftningens text och dess tolkningar.
En intressant och spännande period där företagets synpunkter fick förklaras vid olika lantmäteriförrättningar och informationsmöten, exempelvis förslag till ny sträckning av vägen till Åmot norr om Ockelbo.
Genom min funktion som handläggare i "Marcus Wallenbergs Stiftelse av år 1969" hade jag förmånen att få träffa Marcus Wallenberg vid ett antal tillfällen när "Stiftelsen" hade sina årliga sammanträden i Stockholm. Marcus Wallenberg var en engagerande person som var intresserad av de små detaljerna i Stiftelsens verksamhet för de anställdas bästa. Stiftelsens huvudsakliga uppgift var att ordna motionsaktiviteter och stuguthyrning.
Karrirären fortsatte under decennierna.
Ibland när jag gick i Herrgårdsparken och tittade mot Wij bruk så gick mina tankar tillbaka i tiden med undran hur relationerna var mellan de som bodde i "bruksraden" och den värld som fanns inom Herrgårdsområdet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet Min farfar och farmor bodde i en av husen i "bruksraden" – närmast "Koppar-hatten" - och farfar arbetade i Wij Valsverk.
En fundering jag hade och fortfarande har är hur min farfar och farmor tankar gick när blicken "gick upp till Herrgården". En orimlig tanke, men ändå, om de någon gång, i deras vildaste fantasier vid köksbordet eller tvättbryggan, kunde tänka sig att ett av deras barnbarn någon gång i framtiden skulle bli ansvarig för hela Herrgårdsområdet.
Utdrag ur Kjell Söderströms text "Mitt liv på Wij", redigerad och sammanställd av Henrik Westberg.
Mer lokalhistoria på Kuxa.se
