När kriget kom till Hamrånge - del 2
Dagligdags påminns vi om den ohyggliga krigföringen som Ryssland bedriver i Ukraina. Min artikel belyser en dag från de 21 år som Sverige var i krig med flera länder bland dem Ryssland. Det stora Nordiska kriget 1700-1721 antagligen det mest förlustbringande krig som Sverige utkämpat. Soldatförlusterna i kriget var ca. 200000 dödade finska och svenska män på en befolkning på knappt 2 miljoner.
När kriget kom till Hamrånge - del 2
Av Olov Thunman
Kyroherde Lars Norelius och hans frus äventyr
Lars Norelius var prästson från Hälsingland och blev kyrkoherde i Hamrånge 1718, en tjänst som han skulle inneha till 1727 då han avlider.
Att avsluta gudstjänsten, ge allmogen råd och packa kyrkans inventarier tog tid. När kyrkoherden och komministern började rädda föremål ur prästgården kom kosackerna fram
och tog dem till fånga. Komminister Axmark släpptes omgående. Kyroherde Norelius togs till fånga , bands fast på en häst och fraktades till galärflottan vid Sundsmar. Själv har han beskrivit vad som hände. ” Mig röfwade de äfwen kläderna af, sättiandes mig sedan på en
häst, och bundo fast fötterna under buken på hästen, på hwilken iag 1 ¾ mijhl måste rida, til des iag kom til Gallejorna, hwarest iag fängslig sat i 4 dygn, dock fick der på af Hr Generalen lof at gå hehm igen, men när iag ¼ mijhl kom ifråpn Gallejorna träffade mig åter igen Cossacerna williandes slepa mig tilbaka til Gallejorna, men Gud war mig nådig at iag slap dem, dock röfwade de af mig kläderna at iag barfota skogledes i moras och berg 3 mijhl måste gå, så at eij annat än blemor, sår och blod woro på mina fötter och behn (Hildeman sid 177)
Att han satt fången i fyra dygn låter märkligt för den 22 maj var den ryska flottan norr om Söderhamn. Under 29 år hade Norelius arbetar på ett manuskript, detta försvann eller förstördes.
Även Norelius familj råkade i händerna på kosackerna. Han beskriver vad som hände dem ”fingo eij mer qvar på sina kroppar, än hwar sin sönderrivna kiortel, emedan de som ulfwar refwo och röfwade, hwarmed de sedan i skogen 1½ dygn, utan någon eld, kläder och math ligga måste, oachtadt då rägnade och sniögade” (Wikberg sid 195).
Rysstallen
Enligt en sägen på Axmar bruk skulle några smeder ha bjudit motstånd mot ryssarna. En av dem skulle ha varit hammarsmeden Johan (Jan) Thunman, vilken skulle ha svingat sin stora slägga. Det finns dock inga belägg för detta. Någon Johan Thunman, i rätt ålder, går inte att hitta på Axmar bruk. Sägnen var levande in i modern tid och på 1960-talet fanns personer som kunde peka ut var striden stått.
Troligen har en hammarsmed Johan Thunman på Långvinds bruk via hörsägen hamnat i Axmar bruks sägen om Rysstallen. Det fanns släktförbindelser mellan Thunmännen på Axmar bruk och Långvinds bruk, bägge bruken ägdes av Brita Behm. På Långvinds bruk fanns en hammarsmed som hette Johan Thunman han blev tillfångatagen av ryssarna men släpptes enär han spelande fåkunnig och döv, när de ville att han skulle lotsa dem vidare. Döv behövde han ju inte spela, döva blev hammarsmederna av stångjärnshammarens dunkande.
Modiga Hamrångebor eller?
Traditionen berättar att vid en kornlada jagade en gubbe med en stör i väg kosackerna. På väg till Viksjö blev en bonde med en kassakista på ryggen upphunnen av kosacker, för att freda sig själv och kassakistan drog han kniv och fick då vara i fred. Även i Berg skall en bonde när han blev förföljd av en kosack ha fredat sig med en stör, vilket fick ryssen att avstå. Nära Axmar by tog en bondpojke Per Andersson en stör och gick mot fienden. Även en bonde i Åbyn skall ha fredat sig med en stör. Denna sägen förkommer som synes i lite olika varianter i Hamrånge. Även i andra socknar efter kusten mot norr berättas liknande sägner. Inget av detta finns belagt, kan man tro på vandringssägner?
Fortsättning norrut
Till Hamrånge anländer den 19 maj ryttmästare Stigson med en kavalleritropp, men då är ryssarna borta och en förtvivlad befolkning möter honom.
Den ryska flottan övernattar på Kusö kalv i Axmarfjärden natten den 18 maj, innan den fortsätter norrut. Söderhamn, Hudiksvall, Sundvall, Härnösand, Umeå och Piteå bränns, även flera järnbruk och bondgårdar.
Enligt de Lacy så brände man 4159 gårdar, förstörde 33 fartyg, brände 6 städer plus ett antal järnbruk innan flottan återvänder. I Piteå den 14 juni får han beskedet att sluta härja, freden är på gång. Den sluts i Nystad 30 augusti. Sverige får avstå sina besittningar i Balticum, Ingermanland, större delen av Kexholms län och av Karelen.
Hamrånge efter katastrofen
Det fanns ju bara en sak att göra, att återuppbygga det fördärvade. På Vifors bruk började återuppbyggnaden under Johan Paul Heublein, men han avled redan1722. Abraham Heijke köpte bruket av sterbhuset och fortsatte återställandet och 1725 drogs smidet i gång och redan året efter hade man uppnått tillåten smidesmängd.
På Axmar bruk fanns ju Övre hammaren kvar och masugnen gick att reparera. Brita Behm lät omedelbart bygga upp bruket, Nedrehammaren, arbetarbostäder och en enkel parbyggnad i stället för den nedbrända herrgården. Hon ledde uppbyggnadsarbetet, bokförde och summerade själv. Hon hade satsat egna pengar på uppbyggandet. Den uppbyggda herrgården var en parbyggnad som delades mellan Brita Behm och bruksinspektorn. Hon hade tre rum och kök. När systersonen kom för att driva sin del av bruket så reste Brita därifrån. Hon hade lägenheter i Stockholm. Systersonen Emanuel Swedenborg och hon var bittra ovänner och var aldrig där samtidigt. Britas systerson ägde en femtedel av bruket.
Enligt en sägen så skall Brita Behm efter att ha återuppbyggt Axmar bruk skrivit brev till Swedenborg och frankt informerat, nu har jag byggt upp min del så nu äger du inget mer. Det behövdes dock ett antal domstolsförhandlingar innan Brita 1728 blev ensam ägare.
Viksjö bruk klarade sig helt undan förstörelse(se ovan). Till Vittersjö by, i socknens sydvästra hörn, kom aldrig ryssarna.
Femtiosju hemman fick skattebefrielse, dåtidens statliga bidrag till återuppbyggandet. Fyra hemman i de centrala byarna hade klarat sig se ovan). Fäbodarna verkar ha klarat sig, de låg ju avsides i socknen. Vid brandstodsinventering på 1860-talet noterades att tröskladorna hade samma grundplan och var märkta med året 1723, en slags serieproduktion. Man kan förmoda att bostadshus och fähus hade återuppförts tidigare.
Men så snart järnbruken kom igång så skulle bönderna förse dem med träkol, flera hemman hamnade i skuld till bruken och togs över av bruksägarna.
I Sjökalla by klarade sig ett par stugor, likaså några utefter vägen mot Viksjö.
Den lastageplats för Ockelboverken, Vifors och Viksjö i Norrsundet nämns ingenstans, man får utgå från att ryssarna inte hittade dit.
En del ljusstakar, textilier och malmkronor daterade 1705, 1691 och 1704 räddades, undanplockade eller ”skonade” av ryssarna vet man ej. Själva kyrkan var ju oskadd. Kyrkan blev av med för gudstjänsten nödiga föremål, om de försvann med den saknade kistan eller blev ryssars krigsbyte vet vi inte. Av altarets två malmljusstakar försvann den ena, men 1746 fick man en nytillverkad kopia av den som blev kvar. Nattvardskalk och paté skänktes till kyrkan 1727. En delvis förgylld vinkanna skänktes till kyrkan 1739, ytterligare en vinkanna fick kyrkan 1745. En brudkrona av silver inköptes 1732, en mässhake av röd sammet är från1733. Det gällde att på nytt återinskaffa de kyrkliga inventarierna.
Senaste artiklarna på Kuxa.se
