En krönika om konstrundan 2025 av Eva Bingel
När jag flyttade till Ockelbo som fritidsboende för drygt 25 år sedan började jag förknippa påsken med konst. Konstrundan blev snabbt ett obligatoriskt och roligt inslag vid sidan av sillen och äggen. Men med åren har ärligt talat intresset kantrat åt sill och ägghållet och det har känts mer spännande att gödsla bärbuskar än att kajka runt och se ungefär samma saker som tidigare år. I bästa fall.
En uppriktig läsare skulle säkert påpeka att min stigande ålder och allmänna slöhet kan ha med saken att göra. Ja kanske det. Men det är nog inte bara jag som blivit gammal och lite slö.
Fint att även denna påsk möta Carina Bodströms fina fåglar i ateljén i Ulvsta skola!
Hur som helst tänkte jag att det i alla fall skulle bli en tur i år. Men jag spanade länge förgäves efter information om årets evenemang och började misstänka att det hela var nedlagt. Jag letade utan framgång efter en annons i Kuxabladet och fick vänta ända tills tre dagar innan premiären innan det dök upp någon information, och den kom då på Facebook. Det tar jag som ett tecken på slöhet, eller brist på engagemang.
Bara fyra konstnärer i Ockelbo
När jag en gång i tiden började åka på konstrundor var det skyltar och påskris runt om i kommunen som visade vägen till tillfälliga utställningslokaler i garage, gamla smedjor, och bykstugor liksom keramikverkstäder och skojiga samlingssalar. Och det var betydligt fler konstnärer, både professionella och amatörer, som ville visa sina alster, och kanske sälja några verk. Framför allt var det kul att besöka konstnärerna i deras ateljéer eller garage. Men det är något som, med enstaka undantag, hör till det förgångna. Dagens konstrundor går ofta till stora och opersonliga utställningslokaler.
Det ser ut som en stadssiluett men det är Kennet Håkanssons bearbetade foto av plastformar från skogsplantskolan i Brattfors.
I år deltog bara fyra konstnärer i Ockelbo. Alla i mogen ålder. Inget fel på det. Felet är att det inte fylls på underifrån med yngre konstnärer som kan bidra med lite nya och spännande perspektiv. Varför är inte de med på tåget? Oföretagsamhet? Eller känner de sig helt enkelt inte hemma i sammanhanget?
Jag gillar traditioner men vill samtidigt bli överraskad och lära mig något nytt. Annars blir jag uttråkad och det är jag nog inte ensam om. Förstå mig rätt: Jag älskar att åka till Carina Bodströms ateljé i Ulvsta skola och bli glad av hennes humoristiska och färgglada bilder och ta en fika med hembakt bröd i den mysiga gamla skolsalen intill ateljén. Det är skön igenkänning och en fin tradition som jag absolut vill ha kvar. Men jag vill se något annat OCKSÅ!
Och det fick jag faktiskt. Alltså, härmed slut på gnället!
Ladan lockade med förföriska dofter
Strax före påsk blev jag och andra grannar med kort varsel inbjudna till en rumänsk pop-up-utställning i Stenbäcken av det unga och relativt nyinflyttade konstnärsparet Erik Lindeborg och Diana Butucariu. Ja det är sånt som händer när man bor där jag bor.
Jag tog på mig stövlarna, hoppade över diket och stegade iväg över åkern mot den gamla ladan. Halvvägs dit nåddes jag av förföriska grilldofter och väl framme fick jag vin och guidning i det mobila galleriet Etaj Artist Run Space som hade byggts upp inne i ladan. Allt till ackompanjemang av jazzmusikern Erik som spelade egna kompositioner.
Koltrastarna hojtade nere i sumpskogen och det kändes bättre än någonsin att bo i Ockelbo.
Diana Butucariu bjöd sin vän och kollega från Bukarest till Ockelbo och han tog med sig sitt portabla galleri.
Mircea Modreanu, som är konstnär och skapare av galleriet, hade lämnat Bukarest i Rumänien ett par veckor tidigare med bilen fullastad med konst. Efter att ha hängt en utställning på rumänska kulturinstitutet i Stockholm begav han och kompanjonen George Buca sig till Ockelbo. Här hjälpte de Erik och Diana att röja den stora ladan och byggde sedan upp en utställning med verk av ett 20-tal olika rumänska konstnärer. Även Diana, som är keramiker och för övrigt också hon från Bukarest, hade ett par mindre skulpturer med i ladan. Här hängde även treåriga Floras färgglada verk.
Medan mörkret föll spelade Erik Lindeborg egna kompositioner i ladan.
Det fanns både allmänmänskliga och politiska budskap i den rumänska utställningen.
Small House har återuppstått i Ockelbo
För Erik och Diana innebar utställningen att deras gemensamma konst- och musikplattform Small House, efter tio år i Stockholm, nu officiellt har omlokaliserats till Stenbäcken i Ockelbo. Small House-projektet bildades i en friggebod i Tyresö där Erik bland annat haft en studio och producerat musik. Med Small House som paraply har Erik och Diana också samarbetat med olika konstnärer och artister.
Med färdiga plastväggar byggdes ett litet galleri upp.
Och det tänker de fortsätta att göra, även om Small House numera inte behöver trängas i en friggebod. Om de kommer att lockas till Gästrikkonst är en annan fråga och som jag inte har något svar på. Däremot finns det hopp om en spännande konstnärlig tillväxt och utveckling i Ockelbo.
Relaterade artiklar på Kuxa.se
