Fäbodvallens historia - berättad av tre Ockelboprofiler

Fäbodvallar uppstod troligen på medeltiden. Det gällde att hitta bete åt boskapen i skogen långt från hemgården där man odlade säd. På fäbodarna fanns bara kvinnor eller i många fall flickor ofta så unga som 12-13 år – som höll ordning på djuren och gjorde ost och smör. Med fäboddriften uppstod också en kultur som 2024 sattes upp på UNESCOs immateriella världsarvslista.

– Det är lätt att romantisera kring bilden av fäboden och den här tiden, men det kan inte ha varit lätt för de unga kvinnorna, långt ut i skogen, säger Julia Woxberg som i sommar anordnar en familjedag.

Det blir ”Fäbodliv”, med redskap, djur och tillhörande vallmusik dels vid Gåsbäckens levande fäbod och dels Oklagårds medeltida fäbodhus.

Anders Woxberg, Julia Woxberg och Bernt Lindström. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet

Med oss är Bernt Lindström och Julias far Anders Woxberg som byggt upp alla de 14 gamla timmerhusen från träd, ris och stenar. Mest känd är han för Ödmårdens stavkyrka som invigdes för några år sedan. Men idag sitter vi i gårdens eldhus, rundtimrat med gamla tekniker i 1200-talsstil.

– När fäbodskulturen uppstod vet man inte men de tidigaste anteckningarna är från 1300-talet, berättar Anders. 

– Lingbo är en plats som uppstod från fäbodar från gårdar i norr och söder. 

Ursprunget till de tidiga fäbodarna kom med vikingarna och timringskonsten österifrån från Ryssland, berättar Anders som på 90-talet byggde eldhus, fähus och fäbodhärbre utifrån den traditionen.

Med fäbovallar kom också en kultur med kulning och hornspel, för att locka till sig kreaturen och kommunicera över längre sträckor. 

– Det äldsta hornet i Sverige är daterat mellan 400 talet f.kr och 400-talet, berättar Bernt som själv är hornblåsare och multiinstrumentalist. 

Dateringen är lite vag, men han menar på att hornets utformning, med hålen för fingrarna, tyder på att det användes som instrument. 

Men många av de deltagande kvinnorna övade in ”Gubben Noa” och ”Marseljäsen” när de blev ombedda att komma och spela. De såg inte sin egen kultur som viktig

– Anders Zorn kom tillbaka till Dalarna vid förra sekelskiftet efter att ha varit i Paris och utbildat sig och han såg att folkkulturen och folkmusiken höll på att försvinna. Då utlyste han en tävling 1906 för att utse den bäste hornblåsaren.

”Medeltidens revolution”- den järnskodda spaden, kom att öka jordbruksarealen och effektivisera odlingen och därmed sprida fäbodkulturen. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet

– Men många av de deltagande kvinnorna övade in ”Gubben Noa” och ”Marseljäsen” när de blev ombedda att komma och spela. De såg inte sin egen kultur som viktig, menar Bernt och Zorn fick upplysa dem om att det var just vallvisorna de eftersökte.

– Hornets skala med toner har satt sin prägel på folkmusiken och därmed också satt spår i musiken ända in i vår tid.

UNESCO satte 2024 fäboden, med sommarbete och dess kultur, på världsarvslistan för immateriell kultur. 

– Alltså det som inte går att ta på, traditionen, kunskapen och kulturen kring fäboden, förtydligar Julia. 

Hon berättar vidare om sin dotter Rosas farmors mor, som arbetade, ”jätte”, på en fäbod i Dalarna tre generationer tillbaka.

– Hon var som alla andra ”fäbodstintor” helt ensam på skogen med korna och hon kände sig utsatt och rädd. Det var inte alltid enkelt att som ensam kvinna arbeta på vallen. 

– Alla visste att det på det viset fanns ensamma kvinnor i skogen. Du förstår ju vad de kunde locka både tjuvar och våldtäktsmän, för att inte tala om alla rovdjur, tänker sig Julia. 

Bernt och Anders har också hört talas om att kvinnor ofta stickade strumpor med mera, samtidigt som de vallade korna.

– Var kom den arbetsmoralen ifrån, undrar Bernt.

I en känd sång av Tegnér tar texten upp hur tjänstefolk fick jobba med fantastiska delikatesser, som de dock själva aldrig fick smaka på, säger Julia och hon reciterar ur minnet:

– ”Tula hem och tula vall, tula långt bort i mossen. Kål fick jag när jag kom hem, kål fick jag i påsen.

Mjölken var båd´ gul å blå, osten såg jag lite å, smöret smakte jag aldrig”.

Anders har också nyligen hittat en spännande uppgift. I en text i verket ”Det medeltida Gästrikland” angående mark tillhörande Ockelbo kyrka (Sigurd Rahmqvist, 1998) refereras till en skrift av en av Katolska kyrkan utsänd klerk anno 1334. Denne skulle uppteckna all den mark som hörde till socknarnas prästgårdar. 

– Där står skrivet det spännande plats- och fäbodnamnet ”Halsternabodom”, som troligen är ett äldre namn på skogsbyn Norrbo i Ockelbo med utgångspunkt från hembyn Mo. En holme med en äng i Norrbosjön som tillhör prästen avses och denna kallas än idag för ”Klockartuva” – Här omnämns också Wallesbodom (Vallsbo).

– Dessa kan så vitt jag vet, vara de äldsta kända nedtecknade namnen på fäbodar i hela Norrland, menar Anders.