Intressesfären: Ozzys avtryck
22 juli 2025 förlorade världen ett av hårdrockens riktigt stora namn – Ozzy Osbourne. Han har gjort stort av tryck som soloartist och som en del av bandet Black Sabbath som var verkliga pionjärer inom hårdrock.
Även hos oss på Kuxabladets redaktion har det genom åren spelats mycket av Black Sabbaths och Ozzy Osbournes musik. Johan och Henrik bidrar därför med en varsin liten krönika på ämnet Ozzy i veckans intressesfären.
Henriks krönika
Första gången jag hörde Ozzy var med Mama I´m coming home på 90-talet. Långt senare fick jag veta att låten skrivits av ingen mindre än Lemmy Killminster i Motörhead. Men det var bara en låt av många som fanns runt om en.
Nästa gång jag kom i kontakt med Ozzy var det med bandet som startade alltihop, Black Sabbath och låten War Pigs. Ett tidlöst mästerverk. Lika aktuellt nu som då. I War pigs finns Black Sabbaths signum, deras svängiga groove. Mycket tack vare att trummisen Bill Ward var uppväxt med jazztrummisar som idoler (likt många i den första generationen av rocktrummisar).
Men ibland är du inte redo att möta musiken förrän tiden är inne. Black Sabbath smög sig allt mer in på spellistorna under 10-talet och framåt. Det är något med deras sound som är rent och avskalat, där alla riff och sångmelodier, basgångar och utsökta trumfills ligger rätt och både ger stöd åt varandra och plats att andas.
Men det tredje och avgörande tillfället då jag skulle bli ett fan av Ozzy på riktigt var när en kompis skickade en liveversion av Mr. Crowley. Randy Roads river av fantastiska riff och gitarrsolon, Ozzy sjunger fantastiskt i en hookig inledning som blivit en klassiker och det som startar alltihop är mäktiga ackordmelodier på en Moog-synth.
I ett klipp från tv-serien The Osbournes någon gång på 00-talet ser vi sonen Jake bli visad en gammal analog synth, (en arp 2600) och pappa Ozzy förklarar att han var den som programmerade syntharna i bandet, att han kunde "sitta i timmar." Mer än så visar inte klippet och jag önskar så att vi kunde fått se Ozzy sitta där och "patcha" fram ett ljud. Kanske hintar det också om att han ligger bakom soundet på inledningen av Mr. Crowley.
Synth och munspel är två intrument som kanske inte i första hand förknippas med Black Sabbath och egentligen inte heller senare med Ozzys soloprojekt (som nämnda Mr.Crowley) men de finns där, ständigt återkommande. Ofta tycker jag musikaliteten hos Ozzy kommer i andra, ja nästan tredje hand när det pratas om honom som en rocklegendar. Men utan hans fantatiska pipa, röstresurser och känsla för melodier och bra gitarriff hade nog ingen brytt sig om hans utsvävande liv heller.
Ozzy illustrerad av Henrik Westberg, till korsordet i Kuxabladet v.34 2025
Johans krönika
Även om hårdrock alltid legat mig varmt om hjärtat hade jag från början ganska svårt för just Ozzy Osbourne. Ozzy sjöng i klassiska bandet Black Sabbath, jag lyssnade på ett flertal skivor med båda hans efterträdare – Ronnie James Dio och Tony Martin, men tog inte del av materialet som gjort bandet stora. En tributeskiva till Black Sabbath med alla möjliga artister och band betitlad “Nativity in black” gick varm i hemmet och på den vägen lärde jag mig gilla de äldre låtarna.
Efter den inkörsporten kom jag mig till slut för att köpa en “Nice price” samling, som figurerade flitigt i skivbutikerna på 90-talet, betitlad Black Sabbath: Iron Man 1970-73. som innehöll låtar från Black Sabbaths fyra första år. Det var med den skivan jag började lyssna på Ozzy Osbourne också.
Säkert är jag helt ensam om att starkt förknippa det gamla Black Sabbath materialet med det amerikanska inbördeskriget. På 90-talet var min dator en Amiga 500 och ett spel till den hette North & South, det var designat som fransk-belgiska serier och hade ett ganska unikt gameplay – men spelet saknade i stort sett musik. Min Amiga var kopplad till stereoanläggningen och jag kunde få ut ljudet i högtalarna den vägen. Stereoingången delades av både datorn och cd-spelaren. Till följd av North & Souths brist på musik drog jag därför samtidigt igång Black Sabbath som flitigt fick lov att agera ljudmatta till spelet vars ljudeffekter smälte fin fint ihop med musiken.
Mer rock på Kuxa.se
