Nu är det legitimt att bli lite religiös, sänka garden, påminnelsen om avsked och död blir så konkret, även naturen kläs av och förbereds för kyla och vinter. Vi smyckar gravarna, minns dem som vi mist och tänder ljus. Aldrig är väl kyrkogårdarna vackrare än denna helg, men livets vemodston ligger som en bordunstämma, en bottenklang.
Det är med detta vemod vi rör oss på kyrkogården, ljuslågorna fladdrar och höstmörkret brer ut sig alltmer.Varje ljuslåga rymmer en livsberättelse, ett människoliv. Vem tänker du på när du tänder dina ljus? Vems namn finns inristat i ditt hjärta? Ibland gör det gott att minnas och sakna, ibland gör det bara ont. Och ibland finns det kluvna känslor som inte är lätta att härbärgera.
Våra sorgeprocesser, både de långa och de korta, lämnar ett ärr, en saknad. Beroende på hur livets relation varit har vi olika förutsättningar att läka sorgens sår. De kärleksfulla, goda relationerna gör ont men läker ofta bra, om än långsamt. De komplicerade relationerna är kantigare, svåra att hantera, och tar också tid och tålamod i anspråk att bearbeta, fast vi kanske tänkte att de skulle vara lättare att släppa taget om.När döden tagit någon ifrån oss behöver vi riter, ritualer och symboler.Traditioner och goda vanor kan bära livet när det inombords är kaos. De skapar struktur i en tumultartad situation.
Vi behöver vara tillsammans, med varandra, med de som haft relation till den som nu är död. Svenska kyrkan förvaltar mycket av detta sammanhållande kitt, ”så här gör vi när någon dör”Kyrkan står fortfarande mitt i byn, både i Ockelbo, Åmot och Lingbo. Markörerna vid stegen i livet; dopen, konfirmationerna, bröllopen, begravningarna, ”allt fick sin vigning i kyrkans famn”. Livet är en gåva, större än ord kan uttrycka, komplext.Nya sånger sjungs på begravningarna och blandas med de gamla.
Arkivbild: Christina Danielsson i Ockelbo kyrka. Foto: Henrik Westberg
Vi sjunger ”blott en dag, ett ögonblick i sänder”, sorgens psykologi får ord i den gamla tröstepsalmen som alltjämt bär, trots, eller kanske för att, den burit tidigare generationer i sorg. Vi länkas in i ett sammanhang som är större, går genom familjer och släkten. De gamla familjegravarna påminner oss om ”släkten följa släktens gång” men där finns också uttryck för nyare gravseder så som minneslundar och askgravlundar. Nu luckras traditioner upp. Varje tid lämnar sina avtryck. Förändringar sker, det givna är inte längre givet. I ett individualistiskt samhälle ska ju vara och en hitta sitt eget unika uttryck. Men varje livshändelse rymmer sin egen unika människa, som också färgar våra traditionella riter och ritual. Varje människa är unik! Varje sorg är unik! Men vi förenas genom att vi är människor och även om vi är unika, är vi ändå rätt lika. Vi behöver sånger, dikter, texter och rituella handlingar att hålla oss till. De har väglett tidigare generationer, nu vägleder de oss.
Ritualer, riter - att ”göra tillsammans”. Det handlar om att urskilja en handling från det vardagliga – göra någonting speciellt. Riten markeras ofta av högtidlighet som en signal. Kyrkobyggnaden, speciella kläder, kyrkklockor, stillhet, orgelmusik. Här markeras det speciella som avskedet av den döde är, och manifesterar också den gemenskap som finns runtomkring honom/henne. Det blir ofta svårt att orientera i sorgens landskap när man inte fått vara del av avskedet.Ofta en erfarenhet - hellre fler än färre på begravning. De som haft en relation i livet behöver få möta andra som också haft relation till den döde. Vem ska annars bestämma vilka som får vara med?
Vi har grannar, skolkamrater, arbetskamrater, föreningsvänner, jaktkamrater m fl. förutom släkten och familjen. Som ett osynligt nätverk hör våra liv ihop.Det är ett helt människoliv som ryms bakom ljuslågorna på allhelgonahelgens kyrkogårdar.Det är inte ”bara gräva ner” den som döden tar. Våra ceremonier berättar om livet, respekten för varje unik människa.Det är en förmån att få dela sin sorgeberättelse med en annan människa, något djupt läkande i delandet.
Någon som lyssnar utan att avbryta. Det goda samtalet som får ta tid och som inte går vidare i spekulationer och rykten.Genom att bli förtrogen med sin egen livsväg kan man kanske också försonas med sitt liv,med sina relationer, se hur livet formats, ta hand om sina sorger och bereda väg för hoppet. Denna bristvara i vår tid.Dela livsberättelser, dela sorge-berättelser kan kanske vara vägen för hoppet att få fäste.Ljuslågorna på kyrkogårdarna kan vara bilder för gryningen som vi längtar efter när natten är som mörkast. Kanske är det som Bo Setterlind uttrycker så djärvt -
”Att dö är seger, inte nederlagDet lyser över bergen.Natt har blivit dag.”Frid i allhelgonatid!
Christina Danielsson Kyrkoherde, Ockelbo församling
