Sommaren 2019 hände något stort i ett serietidningsuniversum som tycktes gå de allra flesta förbi. En klassisk svensk serie fick en rejäl spricka i sitt fundament då tecknaren förvandlade en av sina karaktärer, med långt över 30 på nacken, till en kallblodig mördare.
Uti vår hage syntes först i en tidning för amatörtecknare betitlad Svenska serier. Detta var i början av 80-talet och bakom pennan befann sig tecknaren Krister Petersson som då var i 25-års åldern. Serien fick en rejäl skjuts i och med dess inkludering i tidningen 91:an, där den förekom mellan 1983-2002.
I serien följer vi Falo. En, möjligtvis, intelligent småfifflande, lättretad poetsjäl som bor i det fiktiva bysamhället Mjölhagen. Falo har ständiga problem med ekonomi, flickvänner, grannar, sin bror Olaf och andra bekanta som nästan uteslutande är väldigt komplicerade karaktärer. Hunden Brunte adderar också ett element av besvär för Falo, som själv är långt ifrån en empatisk karaktär. Kärleksintresset Yvette är kanske hela seriens enda karaktär som följer en moralisk kompass och kan anses vara normal snarare än ett lokalt original. Fylle-Börje, Stryp-Enok, faster Hilda och rivalen Konrad Bärnevik är några andra återkommande karaktärer.
Jag läste som ung serietidningen 91:an men tappade intresset då jag var runt 19-20 år, men strax därpå förärades det bästa ur 91:an, Uti vår hage, med en helt egen tidning under slutet av 2002. Dessutom kom den ut precis lagom sällan för en halvintresserad läsare som jag med ett nytt nummer varannan månad. Tidningen inkluderade även andra serier jag fick upp ögonen för, som exempelvis Elvis, Lindström och Axplock. Under åren som gick var jag prenumerant eller lösnummerköpare fram till den där fundamentskiftade utgåvan:
Nummer 3, 2019
Falos bror Olaf är en trasslig karaktär som genom åren alltid småfifflat och varit lätt kriminell. Men brotten är oftast så pass milda att det rör sig om snattning eller lurendrejerier för att dra in lite slantar, inga allvarliga grejor.
I avsnittet betitlat Sista ordet, som utkom i maj 2019, förändrades Olafs karaktär totalt. Olaf skjutsar Falo med bilen och hamnar i en verbal dispyt med en mopedist. Deras tjafs eskalerar och till slut prejar Olaf mopedisten av vägen så att han kolliderar med ett träd. Redan där känns scenariot lite tveksamt, men det urartar strax fullständigt. Falo konstaterar att mopedisten kan ha skadats allvarligt, Olaf instämmer, hoppar ur bilen och tar ett hagelgevär ur bagaget varpå han kallblodigt avrättar mopedisten och säger ”Kalla det aktiv dödshjälp. Dessutom det viktigaste… Jag fick sista ordet”. Desperat bläddrar jag vidare i tidningen, det blir rättegång. Där säger Olaf att det var Falo som sköt, och båda frikänns. Vad tusan händer… Att ingen på redaktionen sade stopp till detta?
Jag hade läst Uti vår hage i över 20 år då denna utgåva landade i mitt knä och slutade tvärt köpa den. Drygt ett år (sex utgåvor) senare slutade Krister Petersson som tecknare och manusförfattare och serien lever vidare i annan regi. Om han gjorde fler övertramp med universumet där mot slutet kan jag inte svara på. Provat köpa några nummer efter att Krister lämnat tronen, men känner att de nya tecknarna och författarna (oftast) inte riktigt fått till essensen av vad som är bra med Uti vår hage.
I det stora hela uppskattar jag fortfarande serien väldigt mycket och ägnat senaste tiden åt en djupdykning i repriser. ”Sista ordet” har verkligen inte åldrats till det bättre utan lever kvar som ett öppet sår i tidningens historia
