Ale Möller - musiken fångade mig
Det är tredje året Ale Möller med sin trio gästar Wij Valsverk. Något av en sommartradition har det blivit och Kuxabladet bestämde sig för att slå sig ner med den världskände folk- och jazzmusikern, multiinstrumentalisten och humanisten Ale Möller.
– Jag har varit här många gånger förut också, genom åren, berättar Ale Möller där vi sitter på backstage området vid Wij Valsverk. I det gamla kontoret vid verket, som idag är museum.
– Varför jag återkommit hit är dels för att Ockelbo har en hel del kultur och är ganska framåt, men kanske mest för att min fru är härifrån, Lisa Gunnarsson.
Bakom scenområdet på Wij Valsverk i Ockelbo som är bruksmuseum med levande smedja och konstutställningar under sommarhalvåret, in i september. Där i vad som en gång var valsverkets kontor, höll vi intervjun. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Till vardags bor Ale i Stockholm, nära barn och barnbarn. Även om han stora delar av året både reser och turnerar runt om i världen. Född i lilla Kävlinge, mellan Lund och Helsingborg, flyttade familjen snart till Jämtland, sedan västkusten och ön Marstrand. (Inte att förväxla med Marstrand i Ockelbo, skämtar vi.)
Men Varför blev det musiken som kom att bli Ale Möllers liv?
– Det är inte jag som tagit upp musiken, utan den bara fångade mig. Jag hade ingen chans. Min svåger visade några gitarrackord när jag var nio år och jag tänkte, det här är ju helt underbart!
I år har Ale Möller turnerat i 54 år och han menar att det lett till att han varit med om en hel del. Han har samlat på sig oerhört mycket musik, många olika stilar från många kontinenter.
– Då, när jag var nio, var det skolorkester och man skulle spela rock n roll. Men ganska snabbt kom jag in på jazzmusik. – Jag spelade trumpet i ganska många år och jazzade.
– Det var många roliga samarbeten i Malmö när jag växte upp. Jag spelade mycket med en som heter Michael Wiehe.
Var du med i proggrörelsen?
– Ja, definitivt. Spelade med alla dem, även Björn Afzelius, Peps Persson och så vidare. Det var också mycket teater, med fria grupper som åkte runt och turnerade.
– Men sedan var jag i Grekland länge och lärde mig musik. De har sådan stark traditionskänsla. Alla kan musik och låtar som även deras farfar kunde. Så är det inte i Sverige.
– Om du har en fest idag, ett trettioårskalas och folk ska kunna, det är inte många låtar alla kan. Det är mest hitlåtar på topplistorna. Möjligen kan någon början på Den blomstertid eller hej tomtegubbar…
– Men i de flesta länder jag besöker på jorden kan de jättemycket egen gammal musik. De frågade i Grekland vad mina förfäder spelade och det kunde jag inte svara på då.
– Då flyttade jag upp till Dalarna, lärde känna en massa spelmän, och lärde mig deras musik. Men många tycker det ska spelas som att de låter gammalt. "Du hä ska va som gammalt, dä fint, dä som ä nytt ä fult". Nja, så tycker inte jag.
– Jag har jobbat mycket med att spela sådan musik men med band, nya instrument och trummor.
Det leder oss in på just instrumenten. Hur många instrument spelar Ale Möller till fullo?
– Det är bra att du säger "till fullo". För jag har länge tänkt att jag måste ha ett svar på det där. Jag har gått igenom de skivor jag varit med på genom åren, det är väl en hundrafemtio inspelningar.
– Där kom jag fram till att jag spelat trettiofyra instrument. Men till fullo är det väl fyra, fem instrument.
– Jag har jobbat mycket med en stor mandolin som heter mandola, som jag varit med och utvecklat. Framför allt för folkmusiken, för att ha ett speciellt komp-instrument inom folkmusiken där det mest är fioler. Då behövs det lite tryck.
– Dragspel och flöjter jobbar jag med, de ska jag kunna. Trumpeten har jag sedan förut, eftersom jag spelade så många år. Den övar jag inte på, den tar jag bara upp och spelar.
– Sedan sjunger jag mycket på svenska, grekiska och många andra språk.
Alla som sett Ale Möller kan se att han bemästrar både instrument och publik. Det är musik på riktigt, men hur kan man som musiker nå den känslan?
– De känslor jag har i mig får jag ut i instrumentet och när jag spelar kommer känslorna. Det är bara att man letar efter den kanalen. Först måste man lära sig spela rätt och fel, hur ser ett c-moll ut etcetera. Men sedan måste man komma förbi att spela rätt och fel.
– Men många musiker når aldrig den känslan, men de kan vara jätteskickliga musiker. Ofta hamnar de i att kompa de musiker som har mer känsla.
– För att kunna nå dit är det jätteviktigt att lyssna på musik. När du blir berörd, då öppnar du den kanalen och musik och känslor kopplas ihop.
Ale Möller får ofta den frågan i sin roll som mentor, där studenter, vid akademier och som hållit på ett tag, ställer sig frågan hur man spelar för att beröra.
– En elev jag hade tog ledigt och jobbade som sjuksköterska i något år och kom sedan tillbaka.
– Det är livet. Man berättar något. Sedan kan vissa berätta om längtan efter livet, det kan också bli vackert.
Med på scenen denna afton är sångerskan och musikern Berrin Sahin. Precis innan intervjun har Ales trio och hon soundcheckar en låt. Jag förstår inte språket och hon sjunger ovana skalor som jag inte är van vid och som ändå berör, hur kommer det sig?
– Det beror på vem man är som person. Det finns dem som blir osäkra, nästan förbannade, när det blir annorlunda än vad de är vana vid. Sedan finns det dem som blir fascinerade "oj vilken konstig ton, wow!". Där är man olika. Utan att moralisera kan jag ändå tycka att det är kul att vara en sådan som fascineras av det annorlunda. Då får man vara med om så mycket spännande.
– Vi tycker Sverige är normalt och att alla är så sansade och fina, men vi är jätteknäppa. Alla andra är också knäppa, det är väl ok. Men vi är jättekonstiga, framför allt det att vi har så extremt lite kontakt bakåt i kulturen. Det är ovanligt på jorden.
Trots fyllda 71 år slår Ale Möller inte av på takten. Nästa år blir det längre resor till både Indien, Afrika, USA.
Ale Möller trio spelade på Wij Valsverk, under lördagen den 15 augusti. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
– Jag är nog borta halva året, ute och reser, vid 71 år. Nästa vecka ska jag till Oslo. Jag turnerar hela tiden, jobbar med symfoniorkestrar. Japan har just frågat mig om att komma igen.
– Jag blir glad och får massor av energi av musiken. Vi är fyra goda vänner, alla i olika åldrar, en i trion är klasskamrat med min dotter. Men musiken får en att umgås över generationerna. Jag älskar musiken.
Mer musik på Kuxa.se
