Musikkrönika: Michael Kiskes toppar och dalar
Helloween är ett tyskt powermetalband som såg dagens ljus 1984. Kort därpå rekryterade bandet en ung talangfull sångare - 18 årige Michael Kiske. Med hårdrocksvärlden för sina fötter efter de framgångsrika albumen Keeper of the seven keys pt1 & 2 låg vägen till berömmelse och rikedom vidöppen. Men de största framgångarna för bandet skulle få vänta i många år….
Helloween headlinar Wackenfestivalen 2017. På scen återfinns inte bara de som utgjort bandet sedan 2005, med de två originalmedlemmarna Michael Weikath och Marcus Grosskopf i spetsen samt Andi Deris, Sasha Gerstner och Dani Löbe. Nej, vi hittar även Kai Hansen där, som var med och drog igång bandet 1984 och i spetsen frontmannen, som på allvar satte Helloween på kartan då det begav sig och anledningen att de står som huvudattraktion på Wackenfestivalen – Michael Kiske. Att han är med där, inför 60000 åskådare, och sjunger som om tiden stått stilla och som att det vore det mest självklara som hänt är i sanning svårt att ta in. Det här är berättelsen om Michael Kiske mannen som vände hårdrocken ryggen och tog en slingrig väg tillbaka till rampljuset.
Till viss del är det även en berättelse om mig, Johan Beijer, som började lyssna på Helloween i tioårsåldern och följde med på Kiskes irrfärd inom musiken. Helloween fick jag först kontakt med via ett omärkt kassettband som på ena sidan innehöll Iron Maidens Powerslave och på den andra sidan hördes något jag gillade, men inte visste vad det var. Det var lite som ett gladare Iron Maiden, det var live och sångaren var lekfullt entusiastisk. Efter en del efterforskning, som inte var helt enkel att bedriva som barn på 80-talet, hade min bror fått svaret att bandet var Helloween (skivan var Live in the UK). Vi stod ganska precis inför övergången till CD-spelare i vårt hem en bit in på 90-talet och musiksamlande blev snabbt en självklar del av min vardag. Vi hade ganska kvickt samtliga Helloween skivor i samlingen. Det senaste studioalbumet på den tiden hette Chameleon och det var lite annorlunda jämfört med bandets tidigare alster. För mig var det något man endast kunde skapa blandband utifrån, helheten är spretig med syntar, saxofoner och låtar som närmast kan beskriva som vaggvisor – inklämt tillsammans med en handfull bra låtar. För Kiske skulle det bli sista albumet med Helloween på en väldigt lång tid.
Precis hur kass stämning det måste varit i Helloween kring den här tiden är svår att sätta sig in i. De gjorde det heller inte lätt för sig på turnén. På en darrig VHS kopia ser jag ett av Kiskes sista framträdanden med bandet i Oslo 1993. Bandet spelar mer eller mindre nya albumet Chameleon från start till mål, som något sätt att visa att de tar sin nya riktning på allvar. Publiken är inte förtjusta utan kastar flaskor och buar bitvis, Kiske lämnar scenen under de flesta gitarrsolon. Han återfinns även liggandes på rygg mitt på scenen och sjunger från horisontellt läge. Var har energiknippet från Live in the UK tagit vägen, undrar jag. Utöver låtar från Chameleon spelar de en handfull sånger från halvfloppande föregångaren Pink bubbles go ape också. Det är inte förrän i extranumret(!) de kommer ut på scen till Keeper of the seven keys klas-siskern Future World, vilket blir kvällens fjortonde låt. Bland extranumren ser Helloween till att döda all eventuell entusiasm publiken visar genom att varannan låt spela något mer från Pink Bubbles eller Chameleon skivorna. Av de sex låtarna i extranumret är endast Eagle fly free och Dr. Stein någon form av klassiker. Helloweens nya stil funkar inte och något måste göras.
På turné med Chameleon albumet. Ett ifrågasatt album som spelades i stort sett i sin helhet.
Och spetsades med udda icke klassiker från föregångaren Pink bubbles go ape
Efter sju spelningar ställdes resten av turnén in. Skivbolaget EMI släppte en samlingsskiva med bandet betitlad The best, the rest, the rare och gjorde därefter inget mera med Helloween. Trummisen Ingo Switchenberg led av schizofreni och hade problem med alkohol och droger, han fick sparken. Weikath, Grosskopf och gitarristen Grapow höll ett möte och de beslutade att även sparka Kiske – som ensam fick bära hundhuvudet för floppen Chameleon. Det tål dock att nämnas att Kiske endast skrivit fyra av tolv låtar på skivan, experimentlustan bör därmed har varit hela bandets intresse även om det var lätt för den kvarvarande trion i bandet att peka fingret mot den som inte längre var kvar. Men det ska visa sig att båda falangerna har rätt på sina egna vis; Kiske ska fortsätta vara kreativ och anklagar Helloween för att vara fega, medan Helloween kastar sig ner i gamla beprövade hjulspår i ett desperat försök att återvinna sina fans.
Helloween omformas med Andi Deris bakom mikrofonen och Uli Kusch på trummor. Master of the rings är troget det klassiska Helloween soundet och titeln för tankarna till Keeper of the seven keys. Bandloggan får stor plats på konvolutet igen efter två album i det dolda och i konvolutet trängs många illustrationer med pumpor i roliga situationer. Precis som förut med andra ord. Lekfullheten hålls intakt på albumet, med till exempel låtar som The game is on - som lånar ljudeffekter från Tetris till Nintendo Gameboy. Det är noga med att det inte experimenteras särskilt mycket mer än så dock. Första singeln heter Mr ego och sägs handla om Michael Kiske som enligt lyriken legat bakom ett “mindless sound”. Jag tar emot nya skivan positivt och lyssnar även flitigt på dess uppföljare The time of the oath som kommer ut 1996.
1996 är även året då Kiske gör comeback på skiva under eget namn med albumet Instant Clarity. Året innan hade tidigare trummisen Ingo Switchenberg tagit sitt liv genom att hoppa framför ett tåg. Kiskes första singel blir därför inte en smutskastning av tidigare bandkollegor, utan istället en hyllningssång till Ingo betitlad Always. Men kanske är låten So sick ett svar till Helloween, i låten förkunnar Kiske att han tycker det är job-bigt att vara kommersiell, styrd och att han hungrar efter att utforska utdömda vägar. Instant clarity är precis som Chameleon var en blandad kompott. Bland gästartisterna märks Iron Maiden gitarristen Adrian Smith och tidigare Helloweenkumpanen Kai Hansen. Även om jag intialt mest gillade de klassiska hårdrockslåtarna på skivan kan jag inte förneka att mer alternativa låtar som Somebody somwhere och Do I remember a life snart fick fäste och födde en fortsatt tro om att Kiske var något på spåren i sin musikaliska resa.
Medan Kiske experimenterar vidare återgår bandkollegorna till att försöka rädda bandet och plagierar sig själva med ny sångare
Jag lägger mina sparpengar på en dyr dubbel-CD betitlad High live av Helloween och lyssnar till hur Andi Deris i mina öron levererar usla varianter av både sina egna, Kais och Kiskes gamla klassiker. Helloween hamnar efter detta i min frysbox en längre tid. The dark ride (2000) var ett starkt Helloween släpp som gjorde att jag började lyssna på dem igen, även om jag var drygt fem år sen med att lyssna in den. Kiske släpper 2001 (1999 i Japan) skivan Readiness to sacrifice (R.T.S) i vad som snarare känns som ett parallellt universum än något som kan kopplas till hans tidigare musik. Kiske är vid den här tiden bortglömd inom hårdrocken och antagligen har han haft svårt med att få någon att ge ut skivan, något de fem åren mellan albumen vittnar om. Jag minns att jag importerade skivan från Tyskland och ingenting på den fastnade eller stack ut. Än idag är det svårt att hitta vettig information om hur det egentligen gick för R.T.S. Under de här åren uttalade sig Kiske också ofta negativt om hårdrocksscenen. Kiske beskriver sig som en spirituell person som har väldigt svårt med “glorifieringen av ondska” som enligt honom omhuldat hårdrocken, särskilt under 90-talet, och att distade gitarrer bara gör ont i öronen.
Distade gitarrer gör bara ont i öronen
Ett av många projekt Kiske involverades i var Timo Tolkkis Revolution renaissance
Legoknekten Kiske
Trots sin uttalade avsmak mot metalbranschen måste ju även Kiske leva och tjäna pengar. Ett tidigt gästspel som sångare på andras album sker under pseudonymet “Ernie” på Avantasias The metal opera (2000). Då Kiskes röst är svår att plagiera känns det hela illa förklätt och Kiske visar att han fortfarande har all kapacitet i världen att vara en framgångsrik hårdrockssångare - även om han själv vid den här tiden inte ville förknippas med hårdrock. Genom åren har det blivit ett tjugotal gästspel med Avantasia, men det är bara ett av väldigt många samarbeten som florerat. Eller vad sägs om denna kavalkad som ett axplock Revolution Renaissance, Edguy, Infinita Symphonia, Wolfpakk, Tribuzy, Timo Tolkki, Masterplan (med forne Helloweens Roland Grapow) och Gamma Ray (med Helloweens ursprungsmedlem Kai Hansen).
Förutom att göra små gästspel i diverse band och konstellationer blir Kiske involverad i AOR projektet Place Vendome (2005). Jag upptäcker låten Cross the line lite av slump via en av Sweden Rock Magazines CD skivor som på den tiden följde med hårdrockstidningen. Efter att ha hört Kiske här och med Avantasia, Masterplan och Gamma Ray börjar jag åter på allvar intressera mig för alla Kiskes sidoprojekt. Men ska dröja något år till innan det blir enkelt att hitta alla mer och mindre obskyra låtar. Spotify börjar bli en grej 2006-2007 och musiklistor med Kiske lättare att täcka upp. Även om stora luckor finns upptäcker jag framförallt Kiskes sessioner med Revolution Renaissance. Med låtar som I did it my way, Keep the flame alive, Last night on earth och Key to the universe känns det som Kiske hittat hem. Här ryms det vackra melodier, skönsång och det på teman som passar honom som artist och person. Place Vendome släpper två skivor till och Kiske startar även bandet Unisonic som jag följer med intresse. Värt att notera är att Kiske är väldigt inaktiv som låtskrivare i Unisonic (Place Vendome materialet skrivs uteslutande av andra aktörer). Över två Unisonic album och två EP krediteras Kiske endast för fem låtar, varav två endast är med på specialutgåvor.
Place Vendome släpper fyra skivor med Kiske på sång och egna bandet Unisonic tar fart
Under sommaren 2010 uppträder Kiske live för första gången sedan han lämnade Helloween 1993, Det rör sig om det första av tre uppvärmningsgig med Unisonic där de river av en handfull låtar i publiknande atmosfärer. Snart är det nämligen dags att dra på turné. Bland annat landar Unisonic på Sweden Rock Festival, på något vis överta-lade jag mig själv att inte åka dit trots att jag på den tiden bodde i närliggande Malmö. Obegripligt. På setlistan den dagen fanns bland annat den gamla Helloween låten A little time. Via youtube har jag kunnat se detta framträdande och har för mitt liv inte kunnat begripa varför festivalbesökarna inte blir helt vilda då det sker. Detta är ögonblicket då Kiske inför tusentals åskådare offentligt vill förknippas med sin klassiska metal igen, spelandes Keeper of the seven keys material på en stor hårdrocksfestival. The sky is the limit!
För mig rullar tillvaron på. Långvarigt förhållande övergår i giftermål, flytt och jag blir pappa till två barn. Nytt jobb och snart nog övergår anställning i egenföretagande. Detta sker under sju år och kort sagt är fokus på annat. Då och då rycker jag åter lite i den där Michael Kiske tråden. Lyssnar på Kiske och Amanda Sommerville samarbetet över två album, som låter bra. Fler små gästspel förverkligas och Kai Hansen går med i Unisonic, bandet spelar in två plattor, med fantastiska låten Exceptional som en per-sonlig favorit. Ett fjärde släpp med Place Vendome - Close to the sun, landar 2017 och det tar jag emot med värme. Med den skivan är Kiske behovet stillat en tid framöver och kanske är det därför jag är helt omedveten om knallen som sker samma år.
Michael Kiske återvänder till Helloween!
Det bubblades en del om detta, men schismen mellan Kiske och Helloween kändes utåt sett väldigt djup. Michael Weikath och Kiske stötte på varandra under Sweden rock 2013 och Weikath konfronterade Kiske med frågan om vad det är han gjort som Kiske inte kunde förlåta? Kiske kände att hans ilska sedan länge försvunnit och svarade att han insåg att han förlåtit Weikath för länge sedan. Deras möte där och då känns som ödet och frön planterades alldeles säkert hos dem båda inför framtiden. Kai Hansen ska också ha påtalat för Kiske att det vore galet om de inte gjorde något med Helloween igen. Det skulle dröja några år innan återföreningen till slut blev av. Medan det förmodligen var ett ganska enkelt beslut för Kiske och Hansen att lägga ner Unisonic måste det varit desto svårare diskussioner inom Helloween, som vid den tiden spelat tillsammans utan medlemsbyten under 12 år och funnit stabilitet. Medan det utan större problem går att addera en till gitarrist och kompetent sångare i form av Hansen är det desto svårare att fundera kring hur frågan om hur man är ett band med två huvudvokalister.
En i allra högsta grad triumfartad återkomst med Kiske i Helloween och en ny era öppnar sig för bandet. United alive DVD:n är ett hett tips för den som är intresserad.
Kiske besökte Andi Deris i dennes hem på Kanarieöarna och de blev snabbt goda vän-ner, till Deris stora förvåning. De var båda lite rädda för varandra, men de känslorna rann snabbt av och byttes ut mot nyfikenhet. För Deris har det alltid känts naturligt att dela scenen och sånguppdraget med någon han idag betraktar som en god vän. En ny singel betitlad Pumpkins united spelades in och Helloween drog på turné igen och konserterna blev välbesökta. Allt förevigades på DVD:en Helloween United Alive som släpptes 2019.
Att ha två (tre) sångare i ett band är inte så tokigt alls. Många klassiker får en helt ny dimension, som när Andi får sjunga ondskans röst i partier av Keeper of the seven keys eller som när Kiske plötsligt bryter in i Andis framträdande av Perfect gentleman och de båda förkunnar sig vara perfekta gentlemen. Brilliant! Konserten är ömsom rolig, ömsom rysligt bra och genomgående en fest för ögon och öron. Så snart jag sett den bokade jag biljett till Sverigespelningen i Partille som skulle äga rum oktober 2020.
Medan jag sett Helloween live med Andi Deris som frontman redan 2008 (I Kilafors av alla ställen) hade jag fortfarande inte haft möjlighet att se Kiske uppträda.. ..och det har jag fortfarande inte fått göra! Pandemier och uppskjutna datum, förseningar, hot om konkurs för biljettbolaget och mycket annat gör att jag fortfarande går och väntar.
Ett nytt självbetitlat album kom ut 2021 och det spelade jag flitigt för att ha koll på låtarna inför konserten. Kiske höll sig borta från låtskrivande även här, då han tyckte att Weikath, Hansen och Deris gör det jobbet bra. Kanske har alla år av projekt Kiske gästsjungit på fått honom att inse att hans starkaste verktyg är just rösten. Kiskes år som soloartist var viktiga för honom för att forma sin karaktär och växa. Det är viktigt att minnas att Kiske endast var 18 år då han gick med i Helloween, ett band på väg uppåt och med hårdrocksvärlden för sina fötter – en bra grogrund för hybris. Men om allt går som det ska får jag slutligen i september 2023 se Helloween live och sluta cirkeln. Jag kommer känna mig som den där tioåringen som lyssnar på Live in the UK för första gången och se min barndomsidol glänsa - för Kiske, han har det fortfarande! Kanske inte sina blonda lockar och fysik, men rösten – den är intakt.
