Blue DeVilles på Wij Valsverk
Den 30 juli fylldes hallen på Wij Valsverk då ett hundratals personer samlades för att se det en gång lokala bandet Blue DeVilles. Det gamla valsverket, där stålet en gång valsats, är en perfekt plats att spela blues och rock på, tänker jag då fler bänkar ställs ut i takt med att allt fler åskådare anländer.
Ingrid Jandin sopranflöjt. Foto: Henrik Westberg
Men särskilt mycket blues blev vi inte bjudna på denna afton, vilket bandets kapellmästare, basist och tillika gitarrist Leif Olsson redan hintat om i förintervjun. Nej, istället drog det musikaliska uttrycket mot americana, folkmusik, jazz fusion och psykadelisk rockmusik. Men i alla dess genrer ligger bluesen förstås som en fast grund.
Riksspelman Bernt Lindström spelade både flöjt, bockhorn och näverlur under kvällen. Foto: Henrik Westberg
Konceptet under kvällen var gästmusiker från bygden. Under första akten spelade Ingrid Jandin sopranflöjt och riksspelman Bernt Lindström spelade både flöjt, bockhorn och näverlur (om jag inte misstog mig) tillsammans med bandet under kvällen.
Men kvällens verkliga stjärna var Elsa Pettersson vars fiolspel blev den röda tråd att som åhörare luta sig emot under kvällen. Dels spelade hon med Leif Olsson under första akten men återkom sedan också under flera låtar. Hennes tonval, känsla och teknik bottnade för en fantastisk musikalitet.
Oganist och sångare Christian Dalin. Foto: Henrik Westberg
Gästartisten Elsa Pettersson på fiol. Foto: Henrik Westberg
Duon Elsa Pettersson och Leif Olsson spelade låtar av Chic Correa med den äran, och det var en både glad, lite tagen och framför allt stolt Leif Olsson som förklarade att Elsa ”faktiskt var hans dotter” — till publikens jubel.
Leif Olsson. Foto: Henrik Westberg
Till slut stod då Blue Devilles på scenen. De förklarade att kvällen skulle bjuda på egna låtar från en kommande skiva, en försmak helt enkelt.
Det är ett risktagande att enbart spela nya låtar. Ibland kan det behövas en igenkänning för att publiken ska bli riktig hänryckt. Att det var kompetenta musiker på scen stod klart redan från början, och det musikaliska uttrycket var det inget fel på. Både Claes Rahm på munspel och Lelle Wastesson på gitarr, spelade både med musikalitet och känsla för det större sammanhanget. Och Petter Diamant gjorde ett utomordentligt jobb som vikarie för ordinarie trummisen Niklas Skoglund.
Men bandet kunde ha vågat sållat lite i sitt material för en ännu tajtare konsert.
Med låten ”Anything” visade nämligen Blue DeVilles sin absolut bästa sida. Låten, skriven av bandets organist och sångare Christian Dalin, hade både de utsvävningar som blivit lite av bandets signum under kvällen, men var också i grunden en mycket bra poplåt (det skriver jag enbart positivt) med intressant melodi i versen och en mycket hookig refräng. Sångerskan Sara Kreft, vars rock- och soulstämma ledsagat oss under kvällen visade här på ytterligare en dimension med Kate Bush-liknande melodier i versen. En mycket bra låt och ett uppiggande melllanspel där låtens kompositör tog fram sin inre Bo Hansson på orgeln. Hade konserten tajtats ihop till en timme, med låten ”Anything” som sista akt, då hade konserten nått absolut högsta nivå.
Claes Rahm på munspel och Sara Kreft sång. Foto: Henrik Westberg
Helhetsintrycket är ett kompetent band med fantastiska musiker. Det enda de behöver är att skriva ett manus för ett nedonat mellansnack, låta flera låtar avlösa varandra och sålla något i materialet för att nå en ännu högre nivå.
Mer musik på Kuxa.se
