Profilen: Elin Persson - författaren som inte väjer för mörkret
Elin Persson, författaren som släppte sin första bok 2020 och som nu är aktuell med sin fjärde roman Pizzeria Roma — om en 65 årig man i en liten håla som har många likheter med Lingbo där Elin växte upp.
– Det var skönt att skriva om en äldre man, snarare än en ung kvinna som jag gjort i tidigare böcker, och att vända på storstadens fördomar om landsortsmannen.
Hon tycker om att vända på saker, Elin. Att hitta det som skaver i idyllen.
– Ja, om bara det ljusa finns är det ointressant för mig.
Hunden Uma och Elin Persson vid Lingan. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Ett lätt solregn välkomnar oss då vi anländer till Aspvik i Lingbo — i södra änden av Hälsingland vid Lingans strand. Elin Persson tar emot oss vid stugan som hon köpte för att en månad om året leva i hembygden. Vi sätter oss vid bordet och hälsar på katten Ture.
Elin, som är uppvuxen i Lingbo, är 32 år och bor till vardags i Årsta med sambon Oliver, katterna Ture, Leif och hunden Uma. Hon finansierar sitt författarskap med att arbeta fyrtio procent med tidskriften Provins som kommer ut fyra gånger per år, och författarestipendie på tre år.
För Elin har skrivandet funnits sedan hon var 7 år.
– Jag nämnde det i mitt tal på nationaldagen (på Pålsgården i Ockelbo red. anm.). Min svenskalärare Monica Westling Andersson tog mig åt sidan i högstadiet och berättade att även om hon inte kunde ge höga betyg i mina inlämningar, på grund av stavning och grammatiska fel, fanns det något annat i texten.
– "Sluta aldrig skriv", sa hon. Det var en stor vändpunkt för mig, för jag hade hållit skrivande så hemligt. Bekräftelsen från en lärare gjorde att jag tog det på allvar.
Två romaner av Elin Persson. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
– Jag fick dåligt betyg i svenska även senare på gymnasiet, vilket inte talade för att jag skulle bli författare.
Talet på nationaldagen och texten om Ockelbo sommarmarknad i Arbetarbladet visar på hur Elin kontrasterar det ljusa och det mörka i sina texter. Hur barndomen och upplevelsen av marknaden inte faller i ett romantiserat nostalgiskt skimmer då Elin tar upp självmord, supande ungdomar och folk som tittar bort från det obekväma som sker i pereferin.
– Jag är allergisk mot att skönmåla saker överlag. Det är viktigt för mig att vara autentisk. Att använda det som en vridning i texten. Man måste kunna skriva om båda delarna.
– Jag har svårt för romantiseringen av landsbygden och Norrland överlag. Jag tror på berättelsen som innehåller både ljuset och skuggorna.
Elin Persson. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Elin minns hur hon alltid skrev under barndomen. Tankar, berättelser och egna ord. Till och med nekrologer över släktingar som gick bort.
– När mina föräldrar skildes fick jag en dagbok av mamma, där kunde jag formulera mina tankar. Jag kunde inte säga orden, men jag kunde skriva. På det viset kunde mamma förstå mig, genom texterna.
– Skrivandet var något jag i övrigt höll för mig själv, från mina föräldrar, från lärare och vänner.
Att bli författare fanns inte på kartan för Elin som gick industriteknisk utbildning och sedan socialantropologi — att lära sig om andra kulturer och sätta sig in i andra människors perspektiv.
– Jag var väldigt sökande i unga år och jag har även bott i Mumbai i Indien en period, där studerade jag också. Jag visste inte ens att det var en kliché att som sökande västerlänning, åka till Indien, säger Elin och skrattar.
I yrkeslivet arbetade Elin bland annat med ensamkommande ungdomar på HVB-hem. Något hon hade med sig då hon där efter kom in på skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola.
– Jag sökte in, fortfarande inte med avsikten att skriva någon bok, utan mer för att ge mig själv tiden att skriva.
– Jag är jätteglad att jag hamnade på "Jakan", som är en ganska bred utbildning. Där var det en chock för mig då jag märkte hur mycket folk läste.
– Jag hade läst två böcker, Linda Rosings självbiografi och Jonas Gardells En komikes uppväxt.
Katterna Ture och Leif. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
– Ett tag ljög jag och sa att jag hade läst böcker jag inte hade läst, för jag hade ett sådant mindervärdeskomplex. Idag ångrar jag det, för det finns mycket att prata om vad gäller att skrivande och läsandet är olika.
– Men på många sätt var jag fri, inte influerad av någon och försökte inte efterlikna någon favoritförfattare. Vilket gjorde att mitt språk var mitt eget.
– Språket finns alltid där ändå, runt om en.
– Språket finns alltid där ändå, runt om en.
Men de senaste tre åren har den något påtvingade läsningen blivit allt mer lustfylld.
– Det fanns ett motstånd från början, men nu läser jag gärna. Sara Stridsberg tycker jag är svårt att läsa för efter jag läst henne tycker jag inte att jag själv kan skriva, för hon är så fenomenal. Marguerite Duras och Nina Bouraoui, är två andra författare som jag tycker om. Det de har gemensamt är att böckerna är fria från en tydlig dramaturgi, ett fint språk och de är lågmälda.
På Jakobsberg hittade Elin likasinnade.
– Jag har levt under en sten. Hur kunde det finnas fler som skrev?
Elin skrev hela tiden och hon mindes de ensamkommande barnen, kopplat till skam och skuld, något som kanske kunde bli en krönika? Krönikan växte till en novell och efter 150 sidor insåg Elin att det fanns en roman där.
Boken "De afghanska sönerna" kom ut 2020.
– Andra beskriver boken som en socialrealistisk skildring. Jag tror att det har med min socialantropologiska bakgrund att göra, att jag ofta skriver om de som är socialt utsatta, och befinner sig utanför systemet. Det är en humanistisk syn, men jag tror många gillar boken för att jag berättar om ett förlopp och jag försöker inte påverka läsaren åt det ena eller andra hållet.
– Jag har inga baktankar eller någon agenda med mina böcker, utan de skrivs mer för att jag själv behöver texten för att få syn på något i mina egna tankar.
Med sin debutroman vann Elin Nordiska Rådets litteraturpris. Elin hade nu både ett litet kapital och en stor vilja att söka sig hemåt, till sina rötter.
– Jag letade efter en stuga i hela södra Norrland, men jag fastnade för den här i Aspvik, i Lingbo där jag växte upp. En skrivarstuga där jag kunde skriva fler böcker.
Efter debuten "De afghanska sönerna" skrev Elin "Det är någonting som drar i mig" som släpptes 2021 och "Sommaren" som släpptes 2023.
– Båda tar upp ämnen och teman om unga tjejer, barndomen, tonåren och att växa upp på en mindre ort.
Men till hennes nästa bok skulle något helt annat inspirera henne. Under hösten 2024 släppte hon boken "Pizzeria Roma", på just pizzerian Silverbocken i Lingbo.
– Pizzeria Roma skildrar vardagen hos en man i 65-årsåldern. Det är en bok som handlar om något helt annat än mina tidigare böcker. Jag upptäckte att det kan vara lättare att skriva om något mer främmande.
Elin berättar om hur hon satt på den lokala pizzerian i Lingbo och andra pizzerior, och antecknade hur folk pratade, detaljer och små skeenden.
– Det var sjukskrivna män som samlades, umgicks och pratade. Det berörde mig. Kanske skulle det bli en krönika? Tanken växte och jag ville berätta mer.
– Det är förstås inspirerat av Lingbo och byn i romanen är förstås en by i Hälsingland, en hybrid av Bergvik, Kilafors och Lingbo.
– Det finns en stereotyp blick från storstan som jag ville göra upp med. Att de äldre männen som bor på små orter röstar på SD, inte har något känsloliv och går runt i tystnad. Något jag inte känner igen. Männen i byn jag kommer från är omtänksamma, mjuka män som ibland har hamnat utanför samhället på grund av att de slitit ut sina kroppar.
– Jag är nyfiken av mig och jag märker att jag ofta studerar ett fält under en lång tid och har mycket material när jag väl börjar skriva.
– Det var skönt att komma hem. Vara i och skriva om en miljö jag var bekant med. Jag kunde gå ner till sjön, tittade hur bergen såg ut och sen gick jag upp och skrev det.
I de två tidigare romanerna skickade Elin utkasten till böckerna till förlaget redan i ett tidigt stadium, fick feedback och kunde utifrån det fortsätta skriva. Men med Pizzeria Roma kände hon något annat.
– Jag undrade vem som ville läsa om gubbar i en liten by, därför skrev jag hela romanen innan jag visade förlaget. Någonstans var det en väldigt långsam berättelse, där det inte händer så mycket. – Jag utgick från min egna pappa, som är svetsare inom industrin.
– Någonstans var jag osäker på att förlaget skulle tycka om boken om de fick se den i ett tidigt skede.
– När jag väl skickade den färdiga romanen var det jättemånga som uttryckte att de kände igen sig, hur texten påminde dem om "sin morfar", "sin pappa". Många hade en stark relation med en man som påminde om Magnus som är huvudkaraktären i romanen.
Det är en väl mottagen bok och bibliotekschefen i Ockelbo uttryckte att det var lång kö på lånelistan.
– Jag vet inte om jag ska säga det, men den har sålt i över 13 000 exemplar. Det är mycket för att handla om en 63-årig man på landsbygden som dricker mjölk och sitter på pizzerian.
Regnet har slutat att slå mot stugans ruta och solen letar sig fram. Det är en varm sommardag i slutet av juni då vi tar stigen ner mot bryggan. Greyhounden Uma följer med, dricker sjövatten och hoppar motvilligt upp på bryggan för att vara med på fotot.
– Det här är första gången sedan min första bok som jag inte har något nytt skrivprojekt på gång. Men jag tänker att det är för att jag väntar barn. Det är tillräckligt att fokusera på.
Vi väntar alla med spänning på framtiden för Elin Persson.
Text och foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Fler profilintervjuer på Kuxa.se
