Profilintervju: Hornblåsaren i hjärtat - Bernt Lindström
Samtliga foton ägs av Kuxabladet. FOTO: Henrik Westberg
Ett kallt solljus som lyser upp den röda fasaden vittnar om att sommaren snart är över. Bernt Lindström dukar upp med brie, hårdost och en nyinköpt getost, och tre sorters bröd till kaffet. Han är hornblåsare och klassiskt skolad gitarrist som i dagarna spelat på både Ödmårdens dag och Kulturnatta i Ockelbo. Under sommaren kom nyheten ut att han även tilldelats Zornmärket i guld, folkmusiksveriges mest prestigefyllda pris.
– När jag uppträder för folk, då vill jag att det ska bli så bra som möjligt. Det är lite av pedanten i mig, säger Bernt och häller upp kaffet.
Vi sitter i Bernts hem, där hans far växte upp, i hans farmors och farfars hus som byggdes i mitten på 1800-talet. Samtalet börjar med husvård och om att trivas och snart tar vi oss tillbaka till ungdomsåren.
Pappa sjöng Evert Taube och mamma sjöng inte alls
Bernt gick det som idag kallas för musikkonservatoriet i Falun på gymnasiet. Det var tidigt 70-tal och klassisk gitarr som gällde.
– Jag missade det där med Beatles och Rolling Stones, berättar Bernt. Han minns hemmet och det där med spelandet var inget som kom därifrån.
– Pappa sjöng Evert Taube och mamma sjöng inte alls, konstaterar han. Sen gick jag klassisk gitarr i Göteborg i två år och blev gitarrpedagog.
När Bernt för första gången fick tag i ett horn, på Dalarnas museum där de sålde gamla horn. En sommar hittade Bernt ett kruthorn, som var påbörjat, och Bernt fick till ett litet ljud.
– Då var jag fast. Varför vet jag inte riktigt.
Bernt lyfter hornet mot läpparna där han sitter i kökssoffan och trycker av. Han skiner upp.
– Det är något med lungorna och kraften. Det blir ännu bättre utomhus.
– Jag minns hur jag gick på gatorna i Göteborg, under studietiden, med ett kohorn i ryggsäcken och malligt tänkte att nu är jag den enda i staden som har ett horn i väskan.
Bernt har fyra barn och tre barnbarn. Han räknar upp årtalen då barnen är födda.
– PÅ 80-talet bodde vi i Hå, nära Bollnäs, där barnen växte upp och vi var lite “trottoarbönder”. 2011 flyttade vi till Stenbäcken i Ockelbo, där släkten bott.
– Mamma och pappa och farmor och farfar kom från Lingbo och morfar var “Gäddjohan”, och det visade sig att det var hans föräldrahem vi hyrde.
2012 separerade Bernt och Kerstin. Sedan 2018 bor Bernt i Östervik, på motsatt sida av Lingan mot Lingbo.
Flera gånger under intervjun återkommer Bernt till känslan av att spela. Hur resonansen känns, hur olika horn har olika karaktär och att det ibland tar ett tag innan han vet hur det ska spelas på rätt sätt. Det är inte för berömmelsen eller att stå på scen inför hundratals människor som driver honom. Det är inte därför han spelar.
– Klockan åtta, om solen skiner, vet jag att Märta sitter på sin balkong på andra sidan vattnet. Då går jag ner till udden och spelar. Då får jag ett sms senare, med uppskattning. Det är häftigt det, häftigare än att stå på scener och sånt där.
– Men när någon i publiken tänder till på horn, ibland kan det vara någon som inte spelar alls, då känns det bra.
– En gång hade Göran Strömner anordnat en pilgrimsvandring och bett mig spela för sällskapet vid ett ställe i skogen. Jag satt spänd av förväntan och spelade när de dök upp vid en bergsknalle vid Romsen. Ett sånt minne berör mig väldigt mycket.
Bernt tillverkar horn själv och säljer för cirka 3000 kronor styck. Men nu är det brist på ämnen för kalvarna avhornas. Han har bland annat tillverkat horn till kände spelmannen Ale Möller.
– Ja, Ale spelar på horn som vilket instrument som helst. Han har en särskild begåvning, det kanske är något medfött?
Horn har det blåsts i under tusen år och det äldsta hittade hornet, i en mosse i Konsterud, är daterat någonstans mellan 400 före vår tideräkning och 400 år efter. Men cirka 2000 år är det.
När kvinnorna på fäbodvallen spelade traderade de en tusenårig tradition.
– Ja, det kan man säga. Det är lite häftiga perspektiv.
Bernt förklarar att på fäbodvallen fanns det exempelvis en “Getlåt”, “Kolåt”, “Fårlåt”. Djuren lär sig snabbt att förknippa en melodi med exempelvis mat.
– Det finns en låt som heter “Let int mer”, som det finns många olika varianter av. När de skickade ut folk för att leta efter ett försvunnet djur, spelades denna låt när de hade hittat djuret. Bernt spelar upp visan på det stora hornet. En sorgsen men ändå hoppfull melodi ljuder i köket. “Let int mer” säger Bernt med samma melodi. Han demonstrerar en “Getlåt” och sedan Bernts favoritvall-låt.
– Den använde Hugo Alfven i sin Dala rapsodi som innehåller många olika folkmelodier. 5-6 minuter in låter det så här, säger Bernt och spelar.
– Det är lätt att vi moderna människor romantiserar det hela. Jag brukar säga att jag blåser i hornet, inte att jag spelar.
– I en intervju jag hörde med en fäbodjänta, på frågan om det inte var vackert att gå i skogen och spela: “Så fort man sluta spela kom varg och björn fram”, hade hon svarat.
– Dåtidens meloditelefoner kan man kalla det för.
Jag tänker att det ligger något i det. Hornet var ett nöje, ett sällskap, något att ägna sig åt för att undvika tristessen då djuren passades.
Zornmärket i Guld
Redan i mars ringde de från Zornjuryn och berättade att Bernt skulle mottaga Zornmärket i guld – folkmusiksveriges mest prestigefyllda utmärkelse.
– Vid bronsmärket och silvermärket, som jag också fått, får man spela upp. men Guldmärket är lite mer som Nobelpriset — det är väl lite för lång och trogen tjänst, säger Bernt och skrattar.
Men han tillstår att det nog ligger någon gärning bakom utmärkelsen också. Bernt fick priset under en ceremoni under Rikspelstämman i Örebro tidigare i år.
– När jag tänker efter, då när Agnetha ringde från Zornjuryn tänkte jag direkt, är jag värd det där? Men min grej har varit att få tag på fina horn. I min telefon finns det otaliga kontakter med “Horn-Emma” “Horn-Axel”, på det viset har jag byggt upp ett kontaktnät.
– Melodierna är jättefina, men de kan man ju spela på vilket instrument som helst. Men det är något speciellt med själva hornet.
Just enkelheten med hornet är något Bernt uppskattar.
– Det är klangen och kraften. Det är också häftigt att det är ett horn. Jag hade en diskussion med Ale Möller, för jag vill att fingerhålen ska följa formen. Äh, det är ljudet som är det viktiga, sa Ale. Men skulle du vilja ha ett horn med perfekt klang tillverkad i plast, sa jag. Det ville han inte.
– Ett horn har en moll-skala, säger Bernt och demonstrerar på hornet. En gäll hög ton ljuder i köket. Först andra tonen på skalan, sen grundtonen. A, H, C, D, E, en kvintskala. Men genom att stoppa in handen får man lägre toner – men de försvinner oftast utomhus, förklarar Bernt.
– Jag sålde ett G-mollhorn till en portugis. Det borde jag haft kvar. Förra veckan var jag på en folkmusikmässa i Falun och fick låna ett G-mollhorn.
Anna-Karin Klockar är grundaren mässan där verket Missa Dalecarliensis uppfördes, 2014, 2015 och 2017 i Göteborg och i år i Falun igen.
2012-2014 under augusti till september oktober för att undvika fågelsången, spelade Bernt in en skiva.
– Jag förstår inte hur jag orkade. Om det såg ut att bli vindstilla åkte jag till en fäbodstuga här i Lingbo och spelade in på en bandare. Det blev en skiva som var klar 2015.
– Jag ville ha det naturliga ekot och klangen, men eftersom jag spelade långt in på hösten kunde vara riktigt kallt.
På senare tid har tankarna kommit att spela in en låt och lägga upp på Youtube.
– Men varför ska jag göra det då? Det kanske är det lilla egot, säger Bernt med lite eftertanke.
Riksspelman
– 1999 tror jag det var. Jag tog silvermärket och kunde kalla mig Riksspelman. Men det blev ingen skillnad. Även Kerstin min fru då, blev ju det samtidigt. Det hade vi kunnat marknadsfört mer.
Bernt sitter med i Ödmårdens styrelse och spelade och berättade om hornet under en halvtimme på Ödmårdens dag, som hålls varje år i senare delen av augusti. Han sedan spelade han även Julia Woxberg och Christer Dahlin under dagen.
– Jag är ingen nostalgiker. Tänk förr i tiden, hur de hade det. Rinnande varmt vatten är ganska trevligt, tycker jag. De intervjuade en gammal fäbodpiga. Vad var det bäst? Hennes svar var: gummistöveln. För annars var de blöt om fötterna jämt.
Nej, Bernt är ingen romantiker, men han blir berörd av det lilla mötet, musiken och människor emellan. Men vad är det med musiken?
– Musiken? Det är rörelsen, det är ett crescendo, ett dimunendo, ett ackord till ett annat. Om jag spelar en ton som blir gällare, då är det en rörelse i det. Det är pulsen som går och ljudet som hörs.
– Du vet definitionen på liv, det är andning, rörelse och ljud.
