Speltest: Tokyo Highways
Kuxabladet testar spelet Tokyo Highways i samarbete med spelexperten.com i Gävle. Når det oanade höjder eller rasar det helt?
1962 öppnade Tokyo Metropolitan Expressway. Vägens längd var blott 4.5 km. Målsättningen var att minska trafikstockningarna i centrala Tokyo, för 1964 skulle en internationell sporthändelse ske. Billiga områden köptes därför upp för att påskynda byggandet. Det resulterade i en motorväg som byggdes i ovanligt komplexa strukturer.
Vad har nu allt detta med ett brädspel att göra? Jo, inspirerad av Tokyo Metropolitan Highways (som idag mäter 310 kilometer) har spelmakarna gjort ett klossbyggar-spel där målsättningen är att först placera ut de antal bilar du har på hand för att vinna spelet. Men hur går det till och är det kul? Korta svaren på de två frågorna är ”relativt enkelt” och ”ja”. Men det långa svaret kommer här.
Det är en sak att läsa om spelet. En helt annan att faktiskt spela det. Det blir ett litet adrenalinpåslag och det gäller att hålla tungan rätt i munnen i vissa situationer.
I regelboken förklaras det relativt enkelt med vilka regler byggandet av vägarna går till. Ni har ett antal vägbitar och ett antal koloner. Allt startar med en uppramp, där en bil placeras. Det är respektive spelares start.
Sedan bygger varje spelare i sin tur en vägsträcka med grundegeln att nästa del måste vara en kolon högre eller lägre (men inte bordsnivå, då gör ni en avfart och då får ni inte lägga fler bitar, bäst att spara den till sist).
När ni passerar under eller över en konkurrerande väg får ni placera ut en bil på er väg.
Men om den vägen ni passerar över redan har en väg över sig får ni inte ställa ut en bil. Likaså om en väg ni passerar under redan har en väg under sig, då får ni inte ställa ut en bil.
Det jag just beskrev är den krångligaste biten i spelet, att hålla reda på när flera bilar inte får eller får ställas ut. Men vi hade regelboken till hands och vände och vred på formuleringen — till slut förstod vi hur vi skulle tänka och då var det enkelt.
Du gula pelarbitarna får ha flera påfarter, de tornen får också vara hur höga eller låga som helst, men den gula biten får inte lägga direkt på bordet.
Men det är en sak att läsa om spelet, som i det här speltestet, och en helt annan att verkligen spela det.
Vi märkte att vi blev märkligt investerade i vägbyggandet och vi kunde hitta nya sätt att få ut våra bilar i den allt mer spektakulära tredimensionella skapelsen som uppenbarade sig på bordet.
Vi märkte att vi blev märkligt investerade i vägbyggandet och vi kunde hitta nya sätt att få ut våra bilar i den allt mer spektakulära tredimensionella skapelsen som uppenbarade sig på bordet.
Men Jonatan var skakig på hand och rev både en och flera gånger. Ja, rev gjorde vi alla till slut. Spänningen ökade för alla inblandade när en vägsträcka skulle läggas över redan byggd struktur och jag märkte hur jag både höll andan och hur pulsen steg.
Poängräkningen var inte helt självklar i början, men med regelboken till hands och några omformuleringar blev det ganska klart till slut.
River du det som är byggt måste du återställa och betala pelareklossar i samma antal som de bitar du rev till den spelare vars struktur du rivit.
Spelet kan närmast beskrivas som ett tredimensionellt pussel med inslag av plockepinn. Det är ju inte helt fel att få in en referens till plockepinn i ett speltest!
Andra gången vi spelade noterades följande: Det går utmärkt att spela med en 9-åring. Det går inte att spela på ett rangligt bord.
Henrik Westberg
Mer på Kuxa.se/spel
