Körlängtan - under pandemin, del 1
Jenny Christoffersson, vid pianot. Här tillsammans med Åsa Jinder, och en av körerna, vårkonsert i Lingbo 2018. FOTO: Henrik Westberg
Med pandemin och dess följder är det många som saknar att vara med i och att lyssna på körerna runt om i regionen. Vi tar ett samtal med körledarna. Först ut i vår artikelserie är Jenny Christoffersson och Gunilla Westberg.
Jenny Christoffersson är kantor i Svenska Kyrkan, Ockelbo församling och Alfta Ovanåkers församling. Via sin tjänst men även på grund av sitt brinnande intresse har Jenny hand om fyra körer.
– Hoppas jag inte räknar fel nu, utbrister hon glatt då hon går igenom dem.
Det är Lingbo Hembygdskör. En kör i Lingbo, ett samarbete mellan svenska kyrkan och hembygdsföreningen.
– Det är en väldigt blandad kör, i åldrarna från 40 till 80 år. Vi är över tjugo personer. För en del är det den enda sociala samvaron.
Cecilia Ensemblen: beskriver Jenny som en en grupp med raka unga röster.
– Vi är och nosar på gammal musik. Musik från 800-talet, medeltiden. De sjunger på lucia också. Det är en ganska ny kör där åldersspannet är från 14 år till runt 50 år.
16 personer är med i den kommer Jenny fram till då hon räknar stämmorna innantill.
– Anledningen att jag hänger upp mig på åldrarna är ju för att det ger en annan klang på rösten.
Jennys Joyfools: Pop och rock kör som involverar cirka 60-120.
– Joyfools är ett projekt. Haha, ja det är en salig röra. Men vi brukar ha två konserter om året och vi har anlitat toppmusiker som lirar till där, på konserten.
Gnister är en liten kör i Hälsingland.
– En sång ensemble uppe i Ovanåker.
Pandemin har verkligen förändrat Jennys arbete och präglat hur hennes dagar ser ut.
– Det är en jätteförändringar. Begravningarna rullar på. Kyrkan har fått dispens, så 20 besökare är tillåtna.
– Sedan är det åtta stycken på gudstjänster.
– I Ovanåker spelar vi in och sänder på nätet. Där är en äldre befolkning och vi måste vara försiktiga.
Körverksamheterna är helt nerlagda.
– Det är väldigt sysslolöst. Jag är van att hålla igång fyra kvällar i veckan. Och vi övar ju alltid inför saker; Jul, Advent, Lucia — det är vårt största event med 500 personer. Midnattsmässan som är en jättetradition. Men i Julas spelade vi in en video istället. Vi har fått hitta alternativ, men det är en väldig saknad. Inte bara för mig.
– Körverksamhet är så förankrad i den här lilla kommunen. Men när jag träffar folk på promenader är det många som saknar samvaron, vännerna de har fått i kören och den fysiska aktiviteten. Det är ju som att gå en mil att sjunga en kväll.
– Lingbo har ingen samlingspunkt, ingen affär. Och det gänget kommer en gång i veckan, skrattar, pratar och umgås. Det är en stor ensamhet för många, upplever jag.
– I kören hittar många självkänslan, ett självförtroende, och de känner att man växer. För det finns det ingen ålder.
– I framtiden, när jag möter människor. ”Nya tider, vi har vant oss” En del bär rädslor att det inte blir som förr.
– Men jag är hundra på att det kommer bli tvärtom. ”Vilka körer kan jag vara med?” Frågar folk. Flera nya har hört av sig, bland annat i Lingbo. De längtar efter att få gå på pop- och rockgrejerna.
– Jag tror det blir ett uppsving. Men det handlar nog om att det finns en längtan hos människor.
– Vi måste fortsätt att håll igång. Ha tålamod.
Gunilla Westberg är körledare för PRO-kören i Hamrånge.
– Det har jag varit sedan 2016. Jag minns inte hur det kom sig. Men jag har varit med i många körer, spelat själv och rest runt och spelat gitarr och sjungit i hela Gästrikland med omnejd.
– Jag spelade på ålderdomshem och återkom flera gånger om året. Min repertoar var omtyckt. Jag sjunger bara på svenska och det är ju allt vi har hört från jag var ung. Så det spänner mellan schlager, tango och svensktoppen från förr.
– Det blir mycket allsång när jag är ute!
Gunilla Westberg leder Hamrånge PRO-kör här under Fyrklövern i Norrsundet, 2019
– De här låtarna har jag tagit in i kören nu. Det är inte så att jag bestämmer, utan körmedlemmarna får tycka om låtarna som jag presenterar. Det är väl det som kallas demokrati.
– Men hör jag en sång som till exempel nu, Tina Ahlin och Orsa Spelmän, med den första sommaren, säger Gunilla och nynnar melodin. Du har ju säkert hört den. Då tar jag gärna med den, och alla var förtjusta i kören. Så det behöver inte bara vara gammalt.
– Mars 2020 var den sista repetitionen. Sedan dess har vi suttit i karantän.
– Vi är femton stycken och under 2019 hade vi 23 träffar. Vi sjöng på Solberga och Träffpunkten i Bergby. Ledaren före mig hette Åke Kullander, han kallades Kulan och hade hållit på i många år, tillsammans med hans fru Tora.
– Det finns absolut plats för fler i kören. Det hade ju varit jättebra om vi var 25 stycken så att det även gick att sjunga om någon var bortrest.
– Vi träffades i augusti på Hamrånge Hembygdsgård, bara för att se varandra och umgås. Vi sjöng och Henry Jonsson var med på dragspel. Själv hade jag gitarren.
– Det är ju så härligt att få sjunga. Jag som varit en ensamvarg, att få sjunga med en kör är fantastiskt. Vi blir så glada och upprymda. Sen har vi paus för kaffe, då går det inte att höra vad man säger, haha. Nej, men då är det ett återseende och ett igenkännande.
– Speciellt när det är nya låtar att träna in, det är nästan roligast.
– Sedan har vi något som heter Fyrklövern, då är vi fyra körer som träffas, vår och höst varje år.
– Det är vi, Norrsundets PRO kör, Hillekören, och en kör från Kilafors.
Gunilla ser med tillförsikt på framtiden. Hon berättar att de började öva på nya låtar fram till mars förra året, och att de låtarna ska de ta tag i igen.
– Kommer vaccinet då kan vi ju börja i stort sett. Vi har ju en hög medelålder i kören och vi har inte hörts på ett tag. Jag hoppas alla mår bra.
