Pål och Finnarna - återförening efter 40 år
Den sista riktigt soliga och varma dagen i april träffades ett 40-tal personer vid Pålsgården i Ockelbo. De hade alla det gemensamt att de hade spelat en roll eller haft en funktion vid framförandet av bygdespelet Pål och finnarna sommaren 1983.
För mig var det otroligt starkt att få se pappa, mig själv som åttaåring och min mamma som skådis,säger Johanna Allard Dahlberg.Foto: Eva Bingel
Men hade inte Anita Söderström plötsligt flytt in i garaget undan en regnskur förra sommaren och börjat rota i gamla lådor hade det sannolikt inte blivit någon träff. Anita hittade nämligen en bunt programblad till Pål och finnarna och tack vare, som maken Kjell påpekade med ett finurligt flin, ”exceptionellt goda matematikkunskaper” kunde de gemensamt slå fast att det artade sig till ett 40-årsjubileum. Och så satte de igång med planeringen.
Det blev många kära återseenden för Ninna Gunnarsson och Pamela Warren. Foto: Eva Bingel
Därför kunde nu ett 50-tal personer gå runt på tunet, äta varmkorv och ropa ”nej men hej, är det du”, ”vad kul är du också här” och ”det var länge sen”. Här vandrade bland andra regiassistenten Helena Söderbäck, scenarbetaren Per-Arne Bergkvist, ljudteknikern Jan Söderström och musikern Staffan Blomberg tillsammans med ett 15-tal av skådespelarna som för 40 år sedan använde sig av tunet som scen. Här kom självaste herr Pål (Conny Nilsson), sonen Jon (Olle Westling), dottern Karin (Rita Allard), dottern Anna (Karin Nilsson), pigan Märta (Gerd Nilsson), soldaten Johan Fyr (Staffan Åkesson) och hans hustru Stina (Margaretha Bogren-Östberg). Här kom också finnarna. Det var mor Liisa (Berit Lamander), sonen Erkki (Börje Simonsson), dottern Marja (Pamela Warren), yngsta dottern (Johanna Allard Dahlberg) och så inte minst Marjas tillbedjare Janni (Kjell Gunnarsson).
Gerd Nilsson. Foto Eva Bingel
– Oj så mycket minnen som dök upp. Jag kom plötsligt ihåg allt som var runtomkring. Det var så mycket. Musiker och scenarbetare och jag minns hur vi kelade med hästen Bamse som också hade en roll i spelet, berättar Johanna Allard Dahlberg som spelade barn till finnarna.
Ännu fler minnen väcktes till liv när jubileet fortsatte på Gotan. Där fick de på film återuppleva premiären av Pål och finnarna från den 26 juni 1983.
– Jag blev faktiskt uppriktigt förvånad över hur duktiga vi var. Vi var ju bara amatörer, säger Staffan Åkesson.
Staffan Åkesson. Foto: Eva Bingel
Ninna Gunnarsson som var sminkös säger att hon efter filmen slogs av hur ung och driftig pjäsförfattaren och regissören Christer Dahlberg var.
– Han fyllde 33 år på premiären. Han kom inflyttad från Stockholm och lyckades få med sig alla dessa människor i Ockelbo för att förverkliga den här teaterföreställningen. Dessutom skrev han ju hela pjäsen. Det är imponerande.
Jag har ett fantastiskt minne från när vi efter sista föreställningen samlades bakom Pålsgården och Christer med en ståbas improviserade fram berättelser om alla som hade medverkat. Det var riktigt, riktigt starkt, säger Conny Nilsson som spelade bonden Pål. Foto Eva Bingel
Han satte Ockelbo på teaterkartan redan 1975
Den verkliga huvudpersonen, Christer Dahlberg, saknades vid jubileet. Han gick bort 2016, 66 år gammal. Christer, som hade rötter i Ockelbotrakten, och hans fru Rita ville bilda familj och flyttade då från Stockholm till Ockelbo. Han var utbildad kock och musiker och kom till Ockelbo fylld av ambitioner och idéer. Han ville arbeta med kultur. Och han tillförde energi till en gammal amatörteatertradition i Ockelbo.
Den verkliga huvudpersonen, Christer Dahlberg, saknades vid jubileet. Han gick bort 2016, 66 år gammal. Foto: Privat samling.
Delar av ensemblen då det begav sig: Från vänster fotograf, sedan Sten Olsson, Conny Nilsson, Ewa Lundström, Rita Allard, Karin Nilsson, Olle Westling, Peter Kuwaja och Christer Dahlberg. Sittande Johanna Allard Dahlberg och Pernilla Lundström. Foto: Urban Olsson.
Pål och finnarna spelades in och gavs ut på LP och fick fint mottagande.
I mitten av 1970-talet fanns en stark ”Gräv-där-du-står-rörelse” i Sverige. Inspirerad av den började Christer Dahlberg gräva i Ockelbobygdens historia. Det resulterade i enaktaren Pål och finnarna, 1975, som handlade om motsättningen mellan de invandrade svedjefinnarna och de bofasta ockelbobönderna. Han skrev också bland mycket annat spelet Nådiga frun på Wij om Catharina Bröms, den legendariska ägaren till 1700-talets Wij och pjäsen Skogen är vårt arv.
Under 1982 bildades Amatörteaterföreningen Tiljan för att trygga en fortsättning av bygdespels- och revytraditionen i Ockelbo. Här fick Kjell Söderström en huvudroll. Både som administratör för Tiljan och som producent för de, även med dagens mått, ambitiösa spel som sattes upp under de aktiva åren.
Det var kul att bli påmind om musiken, vad bra de sjöng och vilka fina arrangemang som Börge Ericson gjorde, säger Olle Westling. Foto Eva Bingel
Sommaren 1983 återuppstod Pål och finnarna, nu som en tvåaktare med en ensemble på 22 personer, 12 musiker plus ljud- och scenpersonal. Då hade Christer Dahlberg också inlett ett samarbete med musikern och kompositören Börge Ericson.
– Det blev en fantastisk föreställning som fick väldigt fina recensioner. En dalatidning skrev att de är inga amatörer, de ÄR Pål och finnarna, säger Kjell Söderström.
Jag blev både förvånad och stolt över hur duktiga vi var, säger Börje Simonsson som spelade finnen Erkki som uppvaktade bondens dotter Karin (Rita Allard). Foto Eva Bingel.
Rita Allard. Foto Eva Bingel
Han berättar också med stor förtjusning om uppståndelsen som blev när landshövdingen, Hans Hagnell, valde att gå på Tiljans gästspel med Pål och finnarna i Sandviken framför Folkteaterns premiär på Tre systrar, som regisserats av Peter Oscarsson. ”Konkurrens med Folkteaterns premiär: Landshövdingen föredrog amatörerna från Ockelbo”, löd feta rubriker en av lokaltidningarna.
Kjell Gunnarsson spelade Janni som var förälskad i Marja, spelad av Pamela Warren. Foto: Eva Bingel
Pamela Warren. Foto Eva Bingel
Efter en vandring vid Wij Valsverk, arrangerad av Hembygdsföreningen, tog föreningen Tiljan initiativ till bildandet av Stiftelsen Wij Valsverk för att rädda valsverket från totalt förfall.
– Jösses vad vi städade, minns Rita Allard, tiljanmedlem och gift med regissören och författaren Christer Dahlberg.
Margaretha Östberg, Foto Eva Bingel.
Han skrev pjäsen Järnfôlk som handlade om livet runt valsverket med början runt 1900. Nu hade ambitionerna höjts ytterligare ett snäpp. Med en ensemble på hela 40 personer, en häst och en stor orkester på 25 personer under ledning av Börge Ericson hade pjäsen premiär i Valsverket i juni 1985.
Jag var 13 år och tyckte det mest var pinsamt. Det var mamma som drog med mig, säger Pernilla Lundström Qvarnström. Hennes mamma Ewa spelade bonden Påls fru. Foto Eva Bingel
På läktarna trängdes såväl kulturminister Bengt Göransson som landshövdingen Hans Hagnell. Olle Westling som hade roller i både Järnfôlk och Pål och finnarna berättar att han sökte sig till Tiljan som nyinflyttad till Ockelbo som ett sätt att komma in i samhällsgemenskapen.
– Det var fint att bli påmind om hur roligt vi hade och även om vilket hårt arbete som vi la ner, säger Olle Westling.
– Det är då viktigt att särskilt lyfta fram Christer och Rita, Börge och Kjell. Utan dom hade inget av allt det här hänt. Och jag är jättestolt över att det är en del av min historia också.
– Det betydde mycket för mig och är en av förklaringarna till att vi fortfarande bor kvar i Ockelbo.
Skribent: Eva Bingel
Mer Teater på Kuxa.se
