Otto Alneberg 100 år

När Otto Alneberg var 92 år gammal rustade han det lite mindre huset på tomten, intill hans villa. Det tog två år. Nu 8 år senare är vi på besök inför den stundande 100 årsdagen den 6 juli. Vad är det som gör att Otto levt i nära ett sekel? Ett liv utan rökning eller alkohol kan vara en orsak. Men så var det också det där andra.

– Jag är väldigt envis, förklarar Otto han tar på sig jackan på väg ut i sommaren, för att fotograferas för reportaget. 

Otto Alneberg i Västerbo, Ockelbo, föddes för snart 100 år sedan i Gåsbo. Det var pappa och mamma med fem barn i ett litet hus. Allt det här har Otto skrivit ner. Men han vill varken kalla det för dagböcker eller memorarer. 

– Vi bodde i en litet hus med ett rum. Pappa gick bort när jag var nio år. Jag blev tidigt självständig. Där bodde jag och bröderna David, Sven och Helge tillsammans med mor. 

Det lilla huset invid boningshuset på Ottos gård. Det renoverade han med start vid 92 års ålder, i två års tid. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet

Familjen hade planer på att bygga ett större hus, men kriget kom 1939 och planerna fick skjutas på framtiden. När Otto var 17 år började han planera för det nya huset. Det fanns ritningar i Jordbrukarnas föreningsblad (föregångaren till tidningen Land), där tog Otto inspiration till det nya huset. 

– Jag åkte runt till byggmästare i bygden och frågade om råd. I november 1945 hade vi det mesta av materialet hemma inför bygget.

– Ja, vi hjälpte till alla syskonen men det var jag som styrde projektet. Våren 46 började jag och Helge gräva i tjälen, solen låg på och det tinade på ytan, men sedan när vi kom ner under tjälen blev det lättare. 

– Jag frågade en byggmästare om hjälp för att gjuta grunden, men han sa "det där klarar ni själva". Han var väl rädd att inte få något betalt. Senare när vi stod och gjöt såg jag han åka på skogen, jag tänkte: det var väl bättre att jag som var van skogsarbetare tog det arbetet så kunde han gjuta, men så blev det inte. 

– Vi jobbade i tre dygn, nästan dygnen runt. Tombolan gick hela tiden med ny cement. Det är det hårdaste jag arbetat i mitt liv. 

Utsikt från tomten. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet

– Huset stod klart för inflytt, november 1946. Eftersom vi var unga gick ryktena på byn att huset skulle blåsa ner, men det står än idag. 

När Otto hade byggt färdigt huset bodde han i huset från november till mars. Sedan var det dags för lumpen. 

– Jag åkte till Stockholm och utbildade mig till brandman. Jag var där i 14 månader, med några besök hemma. 

Sedan bodde han i huset tills han var 24 år. För då hade han hittat kärleken och gift sig med sin Ingegärd.

– Ingegärd Björklin hette hon, berättar Otto där han sitter lutande över köksbordet i huset i Västerbo. Ottos röst mjuknar då han pratar om sin fru och han tar oss med sjuttiofem år tillbaka i tiden. 

– Jag hade en bil på den tiden, en Cheva, 37:ans årsmodell. Den köpte jag 1948 för 4500 kr. Det var mycket pengar för mig, men det var billigt för bilen. 

– Den tog oss till Ockelbo och sedan gick färden vidare till Bollnäs där Missionskyrkans distrikt ordnat med en träff för ungdomar i Undersåker.  

– Det var jag och mina bröder, Sven och Helge, som åkte tåg till Östersund. Redan i Bollnäs såg jag en tjej. Sen jag såg den där blicken var jag fast. 

Otto berättar hur de åkte en utflykt till Trondheim och på vägen hem satte sig Ingegärd bredvid honom på bussen. 

– Dagen efter var vi till Åreskutan och då höll vi varandra i hand, opp och ner. Och då är det väl något som håller i längden. Så var det… 

Otto och Ingegärd gifte sig 17 juni, 1951, i Bollnäs. Festen hölls i Ingegärds hem, i Röste. 

– Det funkade bra för oss, det hände väl att vi var osams, men det var ju småsaker.  

– Hon hann fylla 94 år. Men då var det inte roligt. Hon fick allt svårare att klara sig själv och var orolig om nätterna och jag fick inte sova. Jag pratade med barnen och vi fick in henne på Bysjöstrand. Men det var under covid. 

Sista gången Otto träffade Ingegärd fick han inte komma in för att han missat att föranmäla sig. Efter det att han nästan blivit utslängd insisterade han och fick träffa sin hustru. 

– De medgav efteråt att de gjort fel. Men jag fick träffa henne i alla fall, och prata en halvtimme.

Några dagar senare gick Ingegärd bort. 

– Vi fick nästan 70 år ihop. 

Sonen Gunnar har också gått bort. Vilket lämnat Otto med en stor saknad. 

– Han blev 72 år. Det var en stroke. De sista 15 åren bodde han i Åmot. 1 september 2024 dog han. Det var lite för tidigt. 

Mitt i all sorg har Otto alltid haft en stark gudstro, som har givit honom styrka i all sorg.  Han gick med i Missionkyrkan redan som tonåring

– Jag gick bibelskolan för Albin Larsson. Han var pastor i Missionsförsamlingen i tjugo år. Han var 45 när han kom till Ockelbo och 65 när han slutade — sedan levde han bara ett par tre år. 

– När vi byggde om Missionskyrkan första gången, då var han här. 

Församlingen hade tio kretsar, med egna bönhus. På min 15 årsdag hade de möte i Vallsbo-kretsen. Helge och jag cyklade dit och var med. Albin kom och frågade om vi inte skulle gå med i församlingen? Hur har du det med Gud? Helge, som hade bättre talförmåga än mig, sa väl som det var. 

– Då skriver jag upp så ni får gå med i församlingen under Storänge-mötet. 

– Där kom David också, äldste brodern, som han också hade talat med. Det var lite överraskande för mig. 

– Övertygelsen att bli kristen blev först när jag var sjutton år. Vi hade en julfest för gamla i Åbyggeby missionshus och jag blev tillfrågad att läsa inledningstexten. Då när jag stod och läste där kom jag på att jag var på rätt väg. 

– Det har betytt otroligt mycket att jag varit med i Missionskyrkan. Det här har jag skrivit om många gånger. 

– Varför jag skriver? Då får ni nog fråga en större författare än jag, men jag har skrivit dagbok sen jag var tio år och många andra texter sedan dess. 

Utsikt från köksfönstret. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet

Otto har med sina texter och sitt minne varit en stor tillgång för Ockelbo Expo som startade på 00-talet med målet att bevara Ockelbos historia och industrihistoria. Där tittar de på äldre bilder och sedan får publiken agera panel och komma med minnen och detaljer, som sedan skrivs ner. En ABF-kurs i i Åmot med syftet att skriva en bok om gamla Åmot, ville också ha Otto med.

– Men där ville de att jag skulle skriva om Järnhanteringen, men det vet jag väl inte mer om än någon annan. Så gammal är jag inte. Men jag bidrar med en massa olika artiklar. 

Otto arbetade inom skogsindustrin. Han och hans bror Helge var välkända bland skogsherrarna, för sin förmåga i skogen. 

– Jobba har jag gjort jämt, så kallad arbetslös har jag bara varit en vecka i livet. Det var i skarven under vinterhalvåret i skogen. Jag var en bra skogsarbetare, om jag får skryta. Helge och jag kamperade ihop i alla år, då jag bodde hemma. 

– Vi var tillsammans i skogen. Björkveden lades upp enkubiks kast. Massaveden, som man inte högg på vintern, lade man upp i så kallade kistor. Tre varv, dryg en meter upp. Så fick vi betalt per kast. 

Med sitt goda rykte i bagaget cyklade Otto en dag ner till dispontenten, Hellman. 

– Du kan få arbete i Jädraås och där ordnar vi en bostad åt dig, sa han. Men den var inte renoverad. Jag var bekant med byggmästaren Ture Persson, men det drog ut på tiden att renovera bostaden och jag hade sagt att jag inte flyttar dit och arbetar förrän den är fixad. 

– Under den tiden fick jag höra att ett jordbruk var till salu på ryktesvägar. Hon hade skött det som änka i 13 år och hennes dräng skulle gifta sig samma sommar som oss. Jag bodde hemma i Gåsbo och cyklade dit. 

– Drängen stod ute på gården. "Du blir väl att ta över det här nu då…" Men nej, det ville han inte. Då gick jag in till änkan och hon blev jätteglad när jag frågade om jag fick köpa gården. 

Gården köptes 1951, på hösten. 

– Då skulle änkan ha korna kvar i ett år. Då köpte vi dem ett år senare. 

Karriären inom skogsindustrin tog fart och Otto hade många idéer. Tjänsten som inköpsombud blev vakant och Otto fick tjänsten. 

– 1957 började jag. Jag ringde eller åkte runt till skogsägare och gjorde upp kontrakt för leveransvirke inför nästa säsong. Det hade jag inget emot. 

Då fick han en inkomst som han kunde lita på. 

– Jag köpte fastigheten, skog och mark, som är runt om här, säger Otto och pekar ut genom fönstret. 

Vid det laget hade familjen tre barn, Gunnar, Lennart, Kerstin – och Lars föddes 1960. Otto beskriver hur han var nära sina barn. 

– När Lars var fem år blev jag beordrad att vara med på civilförsvarets kurs för brandförsvaret. Kursen hölls i Rosersberg. De samlade ihop folk från hela mellansverige. 

– Hade jag vetat hur det skulle det bli, hade jag väl vägrat. Men de ville bara ha gratis personal för att sköta om anläggningen. 

– Lars kunde inte förstå varför jag var borta. Varje dag kröp han upp på frysboxen som stod där i hörnet, och undrade varför pappa var borta. 

– Det var fyra månader och först sista veckan skulle det bli den utbildning jag förväntade mig. Gunnar ringde och berättade att mamma låg sjuk och att han bränt sig då han skulle koka gröt. 

– Jag sa att jag måste åka hem. Men beslutet om att bevilja hemfärd dröjde ända till eftermiddagen. Det är nog enda gången jag kört för fort, i livet. 

Ett år senare blev Otto inkallad igen. 

– Då vägrade jag. De hotade med att jag skulle in i kurran. Jag skrev ett brev: det finns andra lagar i samhället än de åberopar. Det finns en djurskyddslag också, och då åker jag dit på att jag inte sköter djuren. Då kom ett brev: "ni är vräkt ur civilförsvaret", stod det. 

Otto Alneberg, i juni 2026. Foto: Henrik Westberg

Vad är nyckeln till att bli hundra år? 

– Det hjälper nog till att jag är helnykterist, hela livet. Inte har jag rökt en enda gång. Inte snusat. Men jag har jobbat på Systembolaget. 

– Det var när jag gjorde lumpen i Stockholm hade jag lediga dygn. Då var det budfirmor som hjälpte folk att få hem saker och ting. Där jobbade jag, det var bra betalt. 

– En dag på hösten sa föreståndaren att jag skulle jobba på Systembolaget. Men jag var tveksam. 

Otto åkte till butiken. Det var kallt och Otto skulle jobba på lagret och plocka flaskor. 

– Vid slutet av dagen sa Otto upp sig. "Du är tvungen att komma, jag har ingen annan jag kan lita på" sa föreståndaren. Men jag slutade ändå. 

Otto gick i pension 1990 och samma år flyttade han och Ingegärd till huset i Västerbo. 

Firande av en 100-åring.

Nu har Ottos födelsedagsfest, som han sett fram emot, ägt rum i Missionskyrkan 

– 6 juli fyller jag 100 år. Men vi firade lördagen innan, med familjen. Med barnen Lennart, Kerstin och Lars. Nio barnbarn, 12 barnbarnsbarn.

– Det är lite att hålla reda på, jag har koll på allas födelsedagar i min kalender. 

Hur känns det att fylla 100 år då? 

– Värre har man varit med om, säger Otto på sitt sedvanliga underfundiga vis. 

---

Fler 100 åringar på Kuxa.se