Sally Larsson - minns jularna på 1920-talet
Sally Larrson i sitt kök, 2023. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Sally Larsson är 97 år och har bott i Stenbäcken i hela 77 år. Sally har fyra barn, nio barnbarn och femton barnbarnsbarn. När hon var ung rasade andra världskriget och hon minns hur livet var då, under tonåren, med festmannen vid fronten i Norrland. Kuxabladet träffar henne, i hennes hem, och pratar om livet och jularna förr. En sak har hon att säga om livet:
– Ta dagen som den kommer, det har jag alltid gjort.
Det är några veckor innan jul när vi anländer till huset och Sally Larsson tar emot oss i hallen. Hon har dukat upp med kaffe och lussekatter.
– Ni skulle ju ha kaffe, säger hon på sitt omistligt humoristiska vis. Hon har glimten i ögat. Det som också är kvar är minnet.
– Ja, skulle hjärnan sluta fungera då var det lika bra att ge upp, säger hon lite lakoniskt.
Minnet tar oss tillbaka till barndomen och Sally berättar om livet som bondflicka på orten Åkrarna i Ockelbo. Mamma och pappa hette Arvid och Hanna Persson och med Sally hade de sju barn samt ett kusinbarn som familjen också tog hand om.
– Åtta kor skulle mjölkas och vi hade en hop andra djur. En tjur förstås och kalvar, och gris och höns, till husbehov.
– På grisen tog vi vara på allt. Grisfötter var viktigt till jul, åh det är gott det.
Första skoldagen har satt sig som ett extra starkt minne.
– Åh, jag var så lycklig, säger Sally och någonstans i hennes blick kan vi se hur hon står där på grusvägen på väg till skolan i Mo. Jag hade griffeltavla en flaska med vatten och ett sudd, det fick vi stå för själva.
– Det var drygt tre kilometer till skolan och dit gick jag varje dag. Jag hade fröken Ram i klass ett och två, Evert Lindal i fyra läsår.
– De var lite för snälla, lärarna, när vi hade prov till exempel då ville jag att det skulle vara betygsgrundande. Men läraren, han satte nog samma betyg på allihop.
– Det förekom ingen aga, men vi hade respekt för lärarna ändå, även om jag tycker det skulle varit lite mer hyfs.
– Jag älskade hela skoltiden. Var man inte i skolan då fick man jobba. Mjölka exempelvis och vi arbetade hela somrar under lovet.
1939 var Sally 13 år och hon smög in på dansbanorna med den sex år äldre systern Nanny.
– Vi gick på dans och gjorde mycket kul ihop. Det fanns flera dansbanor i Ockelbo. Idrottsplan var man på mycket.
– Vi såg Alice Babs Nilsson på Haga. Haga var en liten dansbana mellan Mo och Säbyggeby. Jag skulle tro att det nog var en av Alice Babs första turnéer, hon hade pappa sin med sig.
– Nog att dansbanorna hade rykte om sig, men vi var där för att dansa och hade glada stunder, det förekom inget drickande eller bråk.
Men det var inte bara festligheter och arbete. Sally engagerade sig även politiskt, även det vid så pass unga år som i trettonårsåldern.
– SLU hette det på den tiden, idag heter det CUF, centerpartiets ungdomsförbund. Vi var ju bönder och jag visste hur hårt arbete vi hade. Möten hade vi var fjortonde dag.
– Vi hade ett väldigt stort ungdomsförbund i Ockelbo, så pass att vi ett tag fick dela upp det i två avdelningar.
Kriget
Under 1939 bröt också andra världskriget ut och även om det var på långt avstånd påverkade det förstås livet på gården i Åkrarna.
– Det var klippkort på allt och man fick inte köpa allt man ville. Även om vi hade så att vi klarade oss i alla fall.
– Det kom jäntor från stan och arbetade på gården under kriget. Då var tidningarna där och skrev, men vi funderade vad det var för speciellt med det, vi var ju där varje dag.
Festmannen och den blivande maken hette Elov Larsson.
– Han var en granne, säger Sally och ler. Men det var ju krig och han var ju långt uppe i Norrland. Under krigstiden skrev vi brev till varandra.
Julen
Nu ska vi snart fira jul igen. Sally har hunnit med ett antal firanden vid det här laget och minns tillbaka på sin barndoms jular.
– På första advent tände vi den lilla granen, säger hon och måttar en gran på en meter. Sen på julafton tände vi den stora granen.
– Det var stearinljus och jag har ofta tänkt på brandrisken, vilken tur det var att inget hände.
– Julbockar, som vi bakat av vanlig deg, dem satte vi i granen.
– På tredjedag jul, då plockade vi ner dem och vi barn fick bjuda de vuxna på fönstervin och julbockar.
– Fönstervin bestod av två kaffekoppar bär och vatten. De ställde vi i fönstret på sommaren. När bären flutit upp tog man bort dem och adderade socker.
– Om det var någon alkohol? Näe, det vet jag inte, men det var gott, säger Sally och ler.
– Traditionen med julbockarna försvann nog någon gång på trettiotalet, skulle jag tro.
Den bästa julklapparna Sally fick var dockorna som hon fick när hon var 5-6 år gammal.
– Den första hade mycket kläder med, minns jag. Den andra hade mörkt hår och bruna ögon, den kunde säga mamma.
Tills för fyra år sedan träffades hela släkten hemma hos Sally på juldagen.
– Då har jag haft julmiddag, med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men nu är det slut med det.
– I jul blir det hos dottern, hon bor ju granne här, säger Sally och pekar.
– Det är lite roligt med jul, bara det att få träffa allihop.
I nästa nummer av Kuxabladet, v.2 - 2024 kommer andra delen i intervjun med Sally Larsson.
Text och foto: Henrik Westberg
Mer lokalhistoria på Kuxa.se
