Musikkrönika: Metallicas karma
I dokumentären Some kind of monster från 2003 gör rockbandet Metallica upp med sina inre demoner. Basisten Jason har vid den här tidpunkten slutat. Anledningen till det kan man anta var den mobbing han fick utstå under alla år då han aldrig kom ur skuggan från sin företrädare, den för tidigt bortgångne basisten Cliff Burton (som dog i en bussolycka på svenska vägar 1986).
I dokumentären visar Metallica upp alla sina sidor. De tar hjälp av en psykolog för att komma tillrätta med de interna problemen och vi får även följa bandet under inspelningen av albumet St. Anger (2003) och i sökandet efter en ny bassist. Dokumentären har hyllats och visade på den nya eran av öppenhet som komma skulle hos artister. En försmak av vad som skulle komma tio år senare på sociala medier som instagram och snapchat där artister idag inte gör skillnad på sitt artisteri och sitt privatliv.
Problemen Metallica hade internt går att se med egna ögon i dokumentären om inspelningen av ”The Black Album” (1991) (som går att se på youtube). Där visar bandet hur det gick till under inspelningen av denna klassiska skiva. Det som är tydligast (förutom att bandet nått sin kreativa pik) är hur omogna och elaka killarna i bandet är mot varandra.
Den nya producenten som bandet anlitade till inspelningen av ”The Black album” var ingen duvunge. Bob Rock hade bland annat producerat band som Mötley Crue innan han tog giget med Metallica. Nu skulle han få i uppgift att producera en fetare ljudbild med mer bas och tyngd. En ljudbild som bandet kämpat med på den föregående skivan.
Mixingenjören på den föregående skivan, albumet And Justice for All (1988) har i en intervju med loudwire.com (2015) sagt att det var trummisen och bandledaren Lars Ulrich som bett mixingenjören Steve Thompson att mixa ner den då nye basisten Jasons bas så pass lågt att den blev näst intill ohörbar på albumet. Var det ett sätt för Lars Ulrich att säga till Jason att han inte var lika bra som sin föregångare? Möjligtvis. Resultatet blev i alla fall att albumet And Justice for All har en näst intill obefintlig bas och troligen var Lars beslut i mixen något de sedan ångrade.
Producenten Bob Rock vet vad han vill ha och han pushar trummisen Lars Ulrich hårt. De jobbar i dagar med trummorna och klipper sedan ihop de bästa delarna. När de sedan lyssnar på det ihopklippta resultatet säger Lars Ulrich att det låtar som (John) Bonham och att Bonham skulle varit stolt. Men sanningen är nog att Led Zeppelins legendariska trummis hade lagt de trummorna som Lars kämpat med i flera dagar, på en tagning.
Lars Ulrich sitter bredbent och pratar om hur de fokuserar på trummorna på albumet. Hans amerikanska dialekt har alltid spår av danska i sig och det framhäver hans självgodhet. I några rader sammanfattas dokumentären om ”The Black album” ganska väl.
”Kan du lägga ner lite mer tyngd (weight) på slagen”, ber Bob Rock Lars Ulrich, från kontrollrummet.
”Om du vill ha tyngd (weight) är jag fan den rätte!” svarar Lars Ulrich och från sångaren James Hetfield hörs:
”Ja, nog får vi vänta (wait) alltid”. Alla skrattar rått åt den fyndiga ordvitsen, men det syns på Lars att han tar illa vid sig.
Trevligare stämning är det i dokumentären Some kind of monster när bandet har en audition för nya basister. Robert Trujillo - som senare berättat att han var bakfull av gårdagens tequilarace med Lars Ulrich vid tillfället - fullkomligt mejar ner låten Battery, till det övriga bandets märkbara förtjusning.
Trujillo, som tidigare spelat med bland annat Ozzy Osbourne, är märkbart tagen att få spela med sina idoler och han blir nog ännu mer tagen då James Hetfield förklarar att han oavkortat får tjugofem procent av bandets framtida intäkter plus en miljon dollar rakt av då han skriver på.
I dokumentären kan vi också se hur James Hetfield slutar dricka och hur bandmedlemmarna börjar prata med varandra. Det kanske är receptet på att kunna hålla ihop när man spelat ihop i flera decennier?
Idag verkar Metallica, som i början av 00-talet var ökända för att de jagade folk som laddade ner deras låtar olagligt på nätet, ha en mer avslappnad hållning till det här med copyright. Nu finns hela dokumentärer på youtube och Metallicas advokater verkar låta klippen ligga kvar där. En ny strategi att fånga nya fans som bara rör sig i gratismaterialets tidevarv?
Filmen om inspelningen av deras senaste skiva Hardwired to self destruct (2016) finns i sin helhet och där är bandet positiva och trevliga mot varandra. Kritik framförs inte med sarkastiska undertoner utan med uppbyggande konstruktivitet. Ironiskt nog verkar nästan som att den dåliga stämningen och pikarna flyttat ut från bandet till fansen i kommentarsfälten. Där haglar kommentarerna om Lars Ulrich usla trumspel. Kanske är det karma?
