Den sista skivan att spelas in, men inte den sista skivan att släppas av bandet som bara spelade in över en åttaårsperiod. Under de åren blev Beatles grundmallen för vad ett popband ska och kan vara. Beatles gick från att göra treminuters singlar för unga tonårshjärtan till att uppfinna hela genres inom pop- och rockmusiken.
När de spelade in Abbey road var bandet under upphällning och de funderade på att döpa skivan till Everest, efter ett cigarettmärke, men de orkade inte åka till Himalaya för att ta omslaget, istället gick de ut på gatan och döpte skivan till gatan där studion ligger. Omslaget med beatlarna på övergångsstället blev ikoniskt.
Ett klassiskt skivomslag bidrar också till albumets dignitet
A-sidan är full av grymma (Come together) , otroliga (Something) och galna låtar (Maxwells silver hammer).
B-sidan börjar med George Harrissons underbara Something, går över till den episka Because och sedan påbörjas ett långt medley vars delstycken alla är fantastiska i sig. Som om bandet ville säga att "vi har hur många låtar som helst, men nu går vi vidare till nästa". I slutet får John, Paul och George ett varsitt gitarrsolo och Ringo kör sitt enda trumsolo i beatleskatalogen.Sedan proklamerar Paul McCartney att till sist är det den kärlek du ger som du får tillbaka. Storartat. Men som för att slå hål på detta storartade kommer en liten kuplett där Paul tycker drottningen verkar vara en intressant tjej. (Ofta tänker jag på att Beatles och Monty Python är två olika sidor av samma mynt, två killgäng uppväxt i samma brittiskt komiska mylla.)
För mig är Abbey Road Beatles bästa skiva, för andra är det Sgt. Pepper, Revolver eller The White album. Men vet ni vad, det går att lyssna på allihop.
