Mar 29

Mar 29 Recension: Den sista resan

Duon Fredrik Wikingsson och Filip Hammar slog igenom med dokumentär-tv-serien High Chaparral vid 00-talets början. Där träffade de och hängde med både b och c kändisar som redan sett sina bästa stunder i karriären. Konceptet togs sedan vidare i 100 höjdare där duon besökte så kallat ”vanligt folk” runt om i Sverige och visade på vad Filip skulle kalla ”intressanta typer”.

Duon är framåt, raka och ärliga i sin framtoning och på så sätt fick de ofta ett förtroende från dem de intervjuade som gjorde stunden både komisk, allvarlig och ibland hjärtvärmande.

Första gången den stora massan hörde talas om Filips pappa Lars Hammar var i filmen Tårtgeneralen. Filmen utspelar sig i Köping på 80-talet och Filip är berättarrösten och han och hans far figurerar också som bifigurer i handlingen.

Då närmade sig Fredrik och Filip det självbiografiska och nu med filmen Den sista resan har de tagit steget fullt ut. Blicken är riktad bort från b-kändisar och originella karaktärer, mot det egna och familjen – vilket ironiskt nog gör att dokumentären känns mer allmängiltig.

Men Lars Hammar är en karaktär i sig. Filip har ofta pratat om sin pappa i duons pod som de släppt nya avsnitt av varje vecka i mer än tio år. När Filip, i podden, lägger an med sin fars skånska brytning vet man att det ofta kommer något dräpande och underfundigt som hans far sagt. Men i Den sista resan får vi nu själva lära känna Lars lite mer på djupet.

För oss som följt Fredrik och Filip under åren är vi vana med konceptet som filmen har. I centrum, och som katalysator, står duon själva och sedan skapas situationer som säger något om den de intervjuar och i förlängningen något om att vara människa.

Men i filmen Den sista resan tar duon detta till nya höjder. Sällan har jag upplevt en sådan berg- och dalbana av känslor som i denna dokumentär. I ena stunden skrattar jag och i den andra rinner tårarna.

Med dokumentären Den sista resan har Fredrik och Filip vågat ta upp något djupt personligt och samtidigt allmängiltigt. Om åldrande och tidens gång. Om förnekelse och acceptans.

Med dokumentären Den sista resan har Fredrik och Filip vågat ta upp något djupt personligt och samtidigt allmängiltigt. Om åldrande och tidens gång. Om förnekelse och acceptans.

Till en början handlar dokumentären om Lars Hammars livsleda och depression. Det vill sonen Filip göra något åt och han ordnar en bilresa ner till södra Frankrike, såsom familjen Hammar alltid gjort under hans barndomsår. Som en röd tråd får vi lyssna till diktafoninspelningar som Lars och Filip gjort under semesteråren på 80-talet. Där ställs triviala uppräkningar av restaurangnotan mot en rödbränd Lars Hammars rygg och faktumet att han alltid undvek solskyddskrämen. Och någonstans inser vi att det är det som är livet.

Filmen har iscensatta stunder, en tydlig dramaturgi och ibland något för tydlig vilja att skohorna in situationer — men det är också hela poängen visar det sig.

För ju längre filmen går inser vi som tittar att det inte bara handlar om Lars åldrande. Nej, det handlar också om sonen Filip och hans ovilja att acceptera nuet med alla dess nya förutsättningar. Med en far som inte längre är den han var och inte kan bli den han vara hur mycket Filip än vill undvika den bistra sanningen. Filmen gestaltar Filips protest mot livets gilla gång.

Det är nog där dokumentären har sin styrka och där har Filip och Fredrik äntligen nått hem. Nu har de äntligen vågat berätta ärligt om sina egna rädslor.