Krönika: Det omärkta blandbandet
Under perioden, 1985 - 1992, då jag växte upp var hårdrock en utsatt genre. Kritiken mot musiken tog fart i USA efter att bandet Judas Priest samt artisten Ozzy Osbourne stod åtalade. Musiken skulle med hjälp av dolda meddelanden i musikspåren uppmuntrat ungdomar att försöka ta självmord.
Rykten om att man kunde spela vissa skivor baklänges för att höra dessa dolda budskap förekom, vilket det inte fanns någon sanning i, och rättstvisten lades ner.
I Sverige ledde TV-profilen Siewert Öholm kampen mot hårdrocken.
Mest noterbart var kanske då han grillade den unge journalisten Anders Tengner i SVT’s Svar Direkt. Det var inte så mycket diskussion om ämnet som det var ett tillfälle för Siewert och hans likasinnade att angripa hårdrocken.
Jag kan inte minnas att mediabruset hade någon form av inverkan på tillgången till musiken under mina mellanstadieår. Det var tydligt att hårdrock inte var för alla och ej heller jag var såld på genren från dag ett.
Men jag minns ett omärkt blandband som vi fick av en släkting som innehöll riktigt cool och för mig helt ny musik.
Det skulle ta några år innan det blev utrett att det var tyska Helloween som delade yta med brittiska Iron Maiden och vid det laget var jag redan hårdrockare fullt ut.
En av de första artisterna jag fastnade för var Alice Cooper och den första CD-skiva jag köpte var ”Hey Stoopid”. Siewert Öholm hade säkert någon form av effekt trots allt, jag minns att jag fick ta emot några frågor från föräldrarna om mitt musikval i början. Mycket bestod nog i att skivomslagen ofta var mindre klädsamma (och i fallet Manowar minimalt med kläder). Men så snart det med önskvärd tydlighet framgått att jag faktiskt gillade musiken upphörde även kritiken.
Några klassiska skivomslag
Ett par år senare mottog hårdrocken ett hårt slag och detta från ett oväntat håll. När grungen kom, med band som exempelvis Nirvana, Soundgarden och Perl Jam, var det många band som gick tuffa tider till mötes, många splittrades.
Grungen var främst ett slag mot glammiga metalakter, som främst kommit från sleaserock genren i Los Angeles, och många etablerade band försökte anpassa sig till det nya soundet, utan större framgångar.
Som exempel kan nämnas Iron Maiden 1996 spelade i Göteborg inför ett maxantal på 850 personer. Under 2010-talet kunde samma band sälja ut Ullevi (43200 platser) två gånger på en och samma helg.
Men på 90-talet var det mer tydligt än någonsin i det vardagliga livet att hårdrockare var något obskyrt – Du var antingen hårdrockare eller inte. Men som med de flesta trender har allt sin tid och hårdrocken slog tillbaka på bred front. Ett personligt minne är då jag av någon anledning såg Hitlistan på tv och svenska hårdrocksbandet Hammerfall toppade listan med låten Renegade. Tiderna hade verkligen förändrats och bara en handfull år senare vann finska Lordi, i full monstermake-up, Eurovision song contest.
BLANDBANDET: Spellistan finns på spotify med den härliga länken -
SIDA A (Johan 15 år) (max 45 min)
Dio - Holy Diver (Fade-in vid 1.11) 4.27
Manowar - Metal Warriors 3.55
Running Wild - Chamber of lies/Whirlwind 7.15
Iron Maiden - Afraid to shoot strangers (live) 6.48
Helloween - I want out 4.44
Black Sabbath - Iron man 5.55
Megadeth - Symphony of destruction 4.07
AC/DC - Thunderstruck (live) 6.35
Iron Maiden - Genghis Khan (fyll ut till sida slut, fade-in 1.46)
SIDA B (Johan 41 år) (max 45 min)
Sonata Arctica - Misplaced 4.42
Allen/Lande - Where have the angels gone? 4.43
Sunstorm - Gutters of gold 4.39
Unisonic - Exceptional 4.39
Sentenced - Vengeance is mine 4.15
Avantasia - Avantasia 5.32
Iron Maiden - Hallowed be thy name 7.11
Revolution Renaissance - I did it my way 4.22
Sabaton - Cliffs of Gallipoli 5.52
