Enkel träning - när katastrofen inträffar
Jag klassar mig själv som en elitmotionär. Ja, alltså ingen elitistisk motionär, utan en person som har en hög ambition i sitt motionerande och satsar lite mer en gemene person.
Träningen utgår från ett träningsprogram som jag följer till punkt och pricka. På det viset får jag en större utdelning av det och känner mig mer tillfreds. Maten är viktig och den äter jag för att orka träna på bästa sätt. Sömn är också viktigt och sömnens funktion är återhämta kroppen inför nästa träningspass. Inga konstigheter!
Katastrof för en elitmotionär (och kanske vem som helst)!
Men ibland blir det konstigheter. Okej, jag tillåter mig själv att vara aningen ironisk i denna text om mina senaste veckor, men frågan är väl egentligen hur mycket allvar och hur mycket humor det finns i detta ämne.
För någon månad sedan kom jag hem från ett mysigt besök hos mitt barnbarn. Med i bagaget följde det med en liten förkylning. Inom några dagar utvecklades förkylningen till en kraftig dubbelsidig lunginflammation, med allt vad det innebär. Sjukhus, hög feber, antibiotika och absolut ingen fysik aktivitet på många, många dagar.
Katastrof för en elitmotionär (och kanske vem som helst)! Dagarna blev till veckor och trots min inlärda kunskap om att muskler inte ramlar av skelettet efter några veckors träningsuppehåll, så blev jag rejält bekymrad.
När jag äntligen hade ork och möjlighet att ta mig till gymmet för att köra några enkla, lätta övningar som min lungor klarade av, så fick jag jobba hårt med min mentala inställning för att inte gå på för hårt och tungt. Skivstången och de större vikterna viskade och lockade inställsamt, medan jag hanterade pyttehantlar och min egen kroppsvikt i enkla övningar.
Nu har jag kommit så långt att jag tränar mera likt som innan sjukdomen, men i lugnt tempo och låga vikter.
Även om mitt yrke är inom träning så är inte mitt jobb att träna mig själv, inte heller är jag en potentiell elitaltlet med sponsringsavtal, jag har inte de förutsättningarna och jag är ganska gammal. Ändå så går jag runt och ständigt tänker och lever träning med prestationsmål. Intresset är så stort att det överskuggar det mesta.
Väl medveten om att det är krig och elände i världen, så fick detta med att rubbas från invanda träningsrutiner ändå fruktansvärda följdeffekter. Som till exempel försvann en tävlingsmöjlighet för mig i maj, ett högt antal missade träningspass har inte blivit av, min kropp känns inte som vanligt, ja det mesta är alltså katastrofalt krångligt för mig!
Jag har ytterligare ett antal veckor framför mig med fortsatt rehab som mina lungor kräver för att återgå till min normala funktion. Jag blir påmind av min omgivning att jag ska vara glad att jag kan träna överhuvudtaget vid denna tidpunkt, men det är en klen tröst för mitt enorma träningsego.
Det positiva i denna historia är väl att jag på nytt får känna hur det är att vara nybörjare igen. Att på första parkett känna i kropp och själ hur det är att gå fram med myrsteg och finna tacksamhet i det.
Kanske kan denna erfarenhet göra att jag blir en ännu bättre tränare.
Lena Östman
Foto: Henrik Westberg
Följ Enkel träning på Instagram för mer inspiration. Länk här.
Fler krönikor av Lena Östman
Fler artiklar på Kuxa.se
